storasyrrans

...mesta (världsliga) mysterium: den försvunna julgardinen - en av två till vardagsrummet är puts väck. Helt borta. Jag städade nästan hela kaosrummet (eller syrummet, beroende på status...) utan att se ett enda litet spår. Var kan den vara?

 

...mest oväntade godsak: västerbottensillen, utan tvekan. Hade det varit den första sill jag smakat hade jag nog aldrig sagt annat än att jag gillar sill. Nu konstaterar jag bara att det får bli tradition att lägga in sill själv, för den blev fantastiskt god! Det gäller för övrigt även den asiatiska och den med pepparrot - alla tre jag försökte med blev goda. Inga fler abba-sillburkar i familjen B!

 

...bästa klapp: sopbilen, till E. Flera timmars oavbruten lek är värd mycket, inte minst för föräldrarna! 

 

...bästa konsert: I och för sig i ganska dålig konkurrens utnämns gårdagens konsertupplevelse i Varbergs kyrka till nr 1 - Bach för hela slanten och näst intill enbart orgel, (men) mycket njutbart. L tyckte inte att det varit slöseri på tid att sitta av konserten, och det är mycket gott beröm från en konsertbesöksvägrare.

 

...mest spännande upplevelse: julottan, och spänningen handlade om makens röst. Den var nästan obefintlig, men lyckades hålla sig på just "nästan obefintlig"-stadiet hela gudstjänsten. Mest spännande var egentligen kanske natten, när man inte alls visste om G skulle vakna som stum eller inte...

 

...krångligaste erfarenhet: julgransrakandet. Alltså, hur vi skulle få julgranen att stå rak. De åtgärder vi vidtagit sedan förra året, nämligen ny julgransfot och ny placering i rummet, visade sig vara otillräckliga. Efter ett par dagars då-och-då-skuvande på foten har vi nu bundit fast eländet i väggen. Nästa år får det bli ytterligare en ny fot, och dess material kommer icke att vara plast.

 

 

 

 

Jag kan ofta känna mig synnerligen misslyckad som förälder, när jag tycker att det verkar som att barnen inte tagit åt sig just något jag sagt. På julafton påmindes jag dock om något som vi faktiskt lyckats med: våra barn är väldigt tacksamma. De blir glada när de får saker, även om det inte är dyra saker, även om det inte var det som stod högst på önskelistan, och även om det inte ger dem några statuspoäng bland kompisarna att ha fått just den saken. Det tycker jag är bra! Jag njuter av att höra dem säga "ÅH, tack!!!" och av att det inte kommer något "Varför fick jag inte...?" - för det tror jag aldrig att de sagt. Nästa gång jag irriterar mig på att V bara svarar "Nej" när jag ber henne göra något eller när L sitter och dissikerar maten ska jag tänka på det. De är i alla fall tacksamma.

 

 

Detta inlägg skrev jag för någon vecka sedan, men då försvann det bara. Jag gör ett nytt försök att lägga upp det nu - utan slut, som jag säkert hade något klatschigt i huvudet då...

 

För första gången har jag nu satt betyg på riktigt. Det känns lagom att börja med att bara behöva sätta i ett ämne, och bara på drygt 20 elever. Det finns många som har det betydligt svettigare! Hur som helst så var det inte så svårt som jag hade inbillat mig, tack vare ett bra matrissystem som, efter att jag fyllt i det, visar nästan väl tydligt vilket betyg det bör bli på en elev. Bra, tycker jag, men jag insåg idag att det finns många som inte gillar när det är så där tydligt.

 

Jag vet att man kan tänka väldigt olika om betyg - jag har alltid gillat att få betyg, och ville gärna ha flera år innan det blev aktuellt för mig. Andra har kanske ogillat dem. När jag fick betyg var det först enligt det relativa systemet, vilket jag tyckte var helt befängt, och sedan efter något slags mellansystem, som faktiskt inte var så tokigt. Vi fick de gamla siffrorna, men det var inte längre relativt, och lärarna skulle ge tydliga kriterier redan vid provtillfälle/uppgiftslämning. Det största problemet, upplevde vi, var att det var så stora steg, en trea kunde vara allt från precis godkänd till väldigt mycket mer än bara godkänd. 

 

Det jag har förstått idag är i alla fall att det finns en hel drös människor som inte gillar att det nya systemet bygger på vilka kunskaper och förmågor en individ har. De skulle istället önska att betygen sa något om en persons genomsnittliga kunskaper. Jag förstår inte... Någon skrev i en kommentar på facebook att "min dotter har A i bollsport och E i dans" och meddelade att hon i princip hade gett upp försöken att få dottern att kämpa för ett högre betyg i idrott som helhet, eftersom hon inte kunde få bättre än E om hon inte började bli bättre i dans. (Jag gissar att idrottsläraren i det enskilda fallet inte var något ljus när det gäller kommunikation, för så enkelt som att man kan ha olika betyg i olika idrotter är det inte...) Jag tänker tvärtemot - en person som får A i det nya betygssystemet har verkligen kompletta förmågor i ämnet, ex. idrott. Det är inte så att han eller hon bara är en superduktig fotbollsspelare eller vad det nu är fråga om för idrott. Det jag gillar med det nya systemet är ju att det är så tydligt vad man måste uppnå för att nå de olika betygsstegen. En trevlig bieffekt är ju då också att man egentligen inte behöver riskera sänkta betyg, om man inte så att säga lägger ner verksamheten: Har man nått en förmåga har man nått den. 

 

 

Den halvårligen återkommande skolavslutningsdebatten är igång igen, och jag blir lite småirriterad på många. Min käre make, som med ungefär samma intervall som skolavslutningarna debatteras drabbas av något slags skolavslutningsdepression av olika intensitet, laddade häromdagen ner skolverkets juridiska vägledning för skolavslutningar, och när vi läst den undrar åtminstone jag a) hur många av landets rektorer som medvetet går in för att vara regelvidriga. b) hur många av landets präster som medvetet går emot sitt uppdrag som präster. Summan av a och b borde, om man faktiskt följer de där råden, bli alla ickekonfessionella skolors skolavslutningar som äger rum i kyrkor, men så är det nog inte. Snarare är det nog en c-grupp med en massa lärare och rektorer som kör på så länge det går och en d-grupp med en hel del präster som våndas och sedan säger så mycket som de bara tror kan sägas och hoppas att det ska gå igenom utan anmälningar.

 

 

Problem ett är att rektorn enligt skolverket ska ha kontroll över allt som sker under avslutningen, inklusive prästens eventuella medverkan. Prästen ska, enligt kyrkoordningen, ha kontroll över allt som sker i kyrkan. Hmmm... Någon gör fel!

 

 

Problem två är att det i skolavslutningen inte får förekomma något slags förkunnelse, bön etc. Vem avgör vad som är vad? Skolverket säger att vissa sånger är tradition och därmed OK. Jag tänker att om man som kyrka anpassar sig helt till skolverket då och kör på bara traditionspsalmer och skippar förkunnelse säger man att traditionspsalmerna inte är förkunnelse eller bön, och det menar jag är lögn. Om vi som kyrka står för något borde vi säga stopp redan där - det är inte OK att sjunga psalmer under de premisserna, för det ÄR ju förkunnelse eller bön i våra psalmer. Att säga att de bara är tradition är ett hån mot psalmförfattarna som avsåg långt mycket mer än så.

 

 

Skolverket menar att alla föräldrar ska kunna känna sig trygga i att deras barn inte påverkas i någon religiös riktning under skoltiden. Det är nog problem tre och uppåt. Jag känner mig definitivt inte trygg i något sådant, snarare tvärtom. Jag är övertygad om att barnen påverkas hela tiden, även när det gäller tro, och även om det inte är någon påverkan som någon aktivt försöker utöva. Det går inte att fria sig från påverkan, och det går inte att fria sina barn från påverkan. Som jag tänker är det min kallelse som förälder att försöka vara den som påverkar mina barn mest, mer än skola, kompisar och annat runt omkring dem - i de frågor där jag tror att det är väsentligt.

 

 

Det finns fler problem, så klart... Varför går ingen ifrån kyrkans ledning ut och säger ifrån klart och tydligt att de här reglerna från skolverket inte går ihop med kyrkans regler? Varför kallar Jan Björklund debatten tramsig, när det uppenbarligen är så att skolverket gör en mycket hårdare tolkning av lagen än herr ministern hade avsett? Lite självkritik kanske vore på sin plats. Antingen gör skolverket fel, eller så är lagen fel - om herr ministern har rätt i att det inte borde vara några problem. Återstår att se hur det går här i vår lilla by, där skolavslutningen brukat vara väldigt kristlig vid juletid - på lärarnas initiativ. Just det bryr jag mig ganska lite om. Bara min make slipper känna sig som en lagbrytare.