storasyrrans

Den halvårligen återkommande skolavslutningsdebatten är igång igen, och jag blir lite småirriterad på många. Min käre make, som med ungefär samma intervall som skolavslutningarna debatteras drabbas av något slags skolavslutningsdepression av olika intensitet, laddade häromdagen ner skolverkets juridiska vägledning för skolavslutningar, och när vi läst den undrar åtminstone jag a) hur många av landets rektorer som medvetet går in för att vara regelvidriga. b) hur många av landets präster som medvetet går emot sitt uppdrag som präster. Summan av a och b borde, om man faktiskt följer de där råden, bli alla ickekonfessionella skolors skolavslutningar som äger rum i kyrkor, men så är det nog inte. Snarare är det nog en c-grupp med en massa lärare och rektorer som kör på så länge det går och en d-grupp med en hel del präster som våndas och sedan säger så mycket som de bara tror kan sägas och hoppas att det ska gå igenom utan anmälningar.

 

 

Problem ett är att rektorn enligt skolverket ska ha kontroll över allt som sker under avslutningen, inklusive prästens eventuella medverkan. Prästen ska, enligt kyrkoordningen, ha kontroll över allt som sker i kyrkan. Hmmm... Någon gör fel!

 

 

Problem två är att det i skolavslutningen inte får förekomma något slags förkunnelse, bön etc. Vem avgör vad som är vad? Skolverket säger att vissa sånger är tradition och därmed OK. Jag tänker att om man som kyrka anpassar sig helt till skolverket då och kör på bara traditionspsalmer och skippar förkunnelse säger man att traditionspsalmerna inte är förkunnelse eller bön, och det menar jag är lögn. Om vi som kyrka står för något borde vi säga stopp redan där - det är inte OK att sjunga psalmer under de premisserna, för det ÄR ju förkunnelse eller bön i våra psalmer. Att säga att de bara är tradition är ett hån mot psalmförfattarna som avsåg långt mycket mer än så.

 

 

Skolverket menar att alla föräldrar ska kunna känna sig trygga i att deras barn inte påverkas i någon religiös riktning under skoltiden. Det är nog problem tre och uppåt. Jag känner mig definitivt inte trygg i något sådant, snarare tvärtom. Jag är övertygad om att barnen påverkas hela tiden, även när det gäller tro, och även om det inte är någon påverkan som någon aktivt försöker utöva. Det går inte att fria sig från påverkan, och det går inte att fria sina barn från påverkan. Som jag tänker är det min kallelse som förälder att försöka vara den som påverkar mina barn mest, mer än skola, kompisar och annat runt omkring dem - i de frågor där jag tror att det är väsentligt.

 

 

Det finns fler problem, så klart... Varför går ingen ifrån kyrkans ledning ut och säger ifrån klart och tydligt att de här reglerna från skolverket inte går ihop med kyrkans regler? Varför kallar Jan Björklund debatten tramsig, när det uppenbarligen är så att skolverket gör en mycket hårdare tolkning av lagen än herr ministern hade avsett? Lite självkritik kanske vore på sin plats. Antingen gör skolverket fel, eller så är lagen fel - om herr ministern har rätt i att det inte borde vara några problem. Återstår att se hur det går här i vår lilla by, där skolavslutningen brukat vara väldigt kristlig vid juletid - på lärarnas initiativ. Just det bryr jag mig ganska lite om. Bara min make slipper känna sig som en lagbrytare.