storasyrrans

V älskar kläder. Hon har sedan hon var väldigt liten varit ett litet modeorakel som tycker till om kläder på de flesta människor, och dessutom tycks ha viss fallenhet för att kombinera ihop helt oförutsägbara saker och få det att se jättesnyggt ut. Tyvärr har hon betydligt mindre fallenhet för att hålla ordning på sina kläder, och i kombination med hennes provningsiver (Till skillnad från sin mor, som helt går i samma kläder från morgon till kväll, och bara byter om när det är helt nödvändigt, byter hon gärna kläder många gånger varje dag.) gjorde det tidigare hennes rum till ett bombnedslag, där bomberna helt och hållet utgjordes av kläder. Jag fick ett utbrott, utlyste klädinköpsstopp, och konstaterade ett par dagar senare att det var ganska elakt mot mig själv, eftersom jag då skulle få lida av att se den snabbväxande flickan i alldeles för små kläder. Jag slapp dock vika mig, för flickebarnet skärpte till sig och skötte det där med att fixa in kläderna i garderoben några veckor så att jag sedan kunde berömma henne och utlova en inköpstur till Gekås.


L älskar SINA kläder. Det är svårt, svårt att lägga undan något, och nästan lika svårt att lägga något i tvätten.
"Hur många dagar har du nu haft den där tröjan?", kan jag ibland säga, och tösabiten har ingen aning. Eller
"Är de där byxorna inte lite för korta?"
"Jag har ju tagit knästrumpor på mig." Ju mer färg det är, desto bättre. Knallblå byxor, röd t-shirt och rosa kofta - en riktig superkombination. När jag tittade igenom hennes garderob hittade jag byxor vi köpte för flera år sedan, och insåg att hon nog också skulle behöva den där Gekås-turen. Dessutom behövde vi alla tre nya höst-/vinterskor.


I måndags lyckades vi hitta tid. G var hemma med de två arga gossarna (E säger så gott som dagligen
"Jag skulle vilja åka till Gekås. Kanske vi kan köpa en helikopter/racerbil/buss/flygplan...") och flickorna och jag åkte själva på shoppingrunda. Först skulle vi hitta skor. Vi har samma storlek ungefär alla tre, så det kunde ju varit smidigt, men var det inte. V skulle helst köpt ett par riktigt höga stövlar med skyhög klack, men som hon själv insåg är det inte så enkelt att köra lådbil eller hoppa hopprep i sådana. L är mer pragmatisk, och tyckte att det viktigaste var att skorna inte var för dyra. De hittade till slut, efter noggrann koll i två affärer, varsitt par nästan likadana skor - men ändå inte lika. Själv gjorde jag ett riktigt kap. Alla nöjda så långt!

Inne på Gekås gjorde vi först alla listinköp: glödlampor, pennor, ramar, schampo etc. Sedan gav vi oss upp på barnavdelningen.
"Ni får välja varsin hel utstyrsel", sa jag, med tillägget att det skulle vara skolkläder och att de skulle tänka förnuftigt. L hittade relativt snabbt ett par gröna byxor, och var jätteglad för dem och tyckte inte att hon behövde något mer. (Jag prackade på henne några linnen och en top i alla fall.) V vandrade fram och tillbaka och kunde inte bestämma sig. Hon provade, försökte sig på en diskussion om en liten randig minikjol i något silkigt material, tog ner från hängarna, hängde tillbaka, tog något annat, hängde tillbaka... Det bara gick inte att bestämma sig. Så småningom började det närma sig stängningsdags, så jag tvingade henne att ta något. Det var ett lidande för henne.
"Jag skulle kunna köpa nästan hela affären", sa hon. Stackarn. Ända tills vi var hemma tror jag att hon ångrade sig flera gånger om och var arg på sitt eget val - fast hon hade tagit jätteanvändbara och bra kläder. Det fanns ju sådana hon tyckte var mycket finare.

Sedan i måndags har vi i alla fall haft kläddiskussionsfria dagar. Kanske varar det någon dag till, även om jag imorgon måste tvinga L att åtminstone ta en annan top.

Det är min fulla och fasta övertygelse att man aldrig bör leva i ständig väntan på något annat. Alltså anstränger jag mig för att se glädjeämnen i vardagen, även om båda gossarna varit vakna på natten (naturligtvis inte samtidigt...) och åtminstone halva familjen snörvlar och snyter.

E retar gallfeber på mig och gör mig vansinnig när han bara puttar sin stackars lillebror rakt i golvet när han tycker att det är roligt. Samtidigt är han en källa till många vardagsglädjesituationer, ofta genom sitt sätt att säga olika saker:
På väg till förskolan på sin orangesvarta cykel med matchande hjälm leker han racerbil, och för den leken krävs ett par snygga solbrillor - racerbilarna i hans filmer har nämligen sådana. Han fäller upp dem på hjälmen, låtsas stänga av cykeln, sätter på cykeln, fäller ner solbrillorna och sparkar iväg leende sägandes: JAG ÄR HELT PERFEKT!
När han tidigt, tidigt på morgonen kliver upp säger han "Jag måste ta min lågin", och bara hans gulliga uttal av logg in gör att man blir ganska vänligt inställd till hans tidiga uppstigande. Står man kvar och och tjuvlyssnar kan man sedan höra hur han sjunger med i olika utrikiska sånger, och då smälter man lite till. (Dessutom kommer han sannolikt att bli ett språkgeni - japanska, tror vi att det är i bussfilmerna han tittar på, och det senaste tillskottet i hans youtubetittande är olika varianter av "The wheels on the bus goes around...")
När han bekymrat undrar varför det är mörkt på kvällen, och om inte någon kan sätta på ljuset och sedan intresserat lyssnar på sin mor som lite halvförvirrat försöker förklara att jorden snurrar runt solen, så att vi inte ser den hela tiden, var det roligt bara det. Nästa dag sa han till vår granne att någon måste stoppa jorden, för den snurrar så att det blir mörkt. Då blev det ännu roligare.

J är också en källa till stor irritation just nu, men ännu mer till sådana där hjärtevarma stunder. Hans favoritord är NEJ, och det använder han flitigt, men när man säger "Ska vi gå ut?" så säger han "Acka!" och plockar fram sin jacka och sina små blå skor. De senare försöker han dessutom sätta på sig själv, och det försöket brukar vara vansinnigt gulligt i sig självt.
J vill inte åka i sin vagn, utan helst promenera själv i makligt tempo. Häromdagen hade jag tvingat ner honom i vagnen på väg till förskolan, men när vi skulle hem hade vi absolut ingen tid att passa, så jag plockade upp honom och ställde ner honom på marken. Det lyckliga leende han gav mig då räckte länge!

Även flickorna gör mig både arg och glad de flesta dagarna. Ouppackade gympapåsar och jackor som ligger slängda på golvet gör mig galen, medan oväntad omtänksamhet (som att V köpte en godis till E på fritidsgården) gör mig lite smålycklig. I söndags när vi var på två skördeauktioner köpte L en korg med ägg för en hundring av sina egna pengar - och var överlycklig. Då blev jag också glad. "Det går ju ändå till något bra", sa hon om att hon gjord av med större delen av sitt fria kapiatal.

Även om jag alltså tycker att man ska leva i nuet och glädja sig åt det som finns där, hoppas jag att J nu snart somnar om ordentligt, så att jag får sova gott, så att vi alla kan vara lite piggare imorgon. Då skulle det kunna bli ännu bättre.

Jag är nog inte så bra på det häringa tekniska... Jag började skriva igår, rusade ner för att delta i aftonbönen, och trodde att jag tog bort det jag av misstag publicerade i brådskan. Idag kommenterade lillebror, och då insåg jag mitt pinsamma misstag. För vad innehöll de där korta raderna, egentligen? Det jag tänkt skriva var hur L älskar att förflytta sig till trollkarlsvärlden: precis som hon för ett par år sedan levde i Narnia så fort hon hade tid över sitter hon nu och läser om och om de böcker och kapitel vi hunnit med att högläsa. Hon är lite extra rolig eftersom hon ärvt min släkts typiska "svårt-att-hålla-sig-för-skratt-drag", så hon frustar verkligen, både när vi läser för dem och när hon läser själv. V gillar också att lyssna. För att ha något att pyssla med under tiden började hon sticka ordentligt, och nu 2,5 böcker senare har hon gjort en halsduk av det garn hon redan hade. Det syns att det är hennes första alster, men hon har verkligen lärt sig under de här kvällarna. Därför har jag lovat henne att vi ska köpa nytt garn och lägga upp för något seriöst, om än bara en halsduk till. L ville inte vara sämre än V, men sticka är än så länge inte motoriskt möjligt för henne. (Det vill sig inte alls...) Däremot har hon en sticklisa, en liten mackapär som man gör långa tuber på. Den har hon suttit med nästan varje kväll, så nu finns det en många meter lång illgrön orm här. Någon som vet vad man kan ha den till? Inte jag... Vi brukar läsa efter aftonbönen, A. Om jag bara lyckas bli lite mer teknisk (Eller är det kanske minnet som falerar? Jag har inte en aning om vad jag hade för namn där när jag skapade kontot för så längesedan att jag inte ens kom ihåg att jag hade något.) och komma ihåg hur man tar sig in på Skype så skulle vi kunna läsa även för dig vid si så där 20.15-tiden varje kväll. Nu trycker jag, medvetet, på publicera.

Vi håller på att läsa Harry Potter-böckerna högt här hemma nu. Det är ju helt hopplöst att göra uppehåll när man väl börjat, så vi ville inte börja förrän tjejerna blivit hyfsat stora - de sista böckerna är faktiskt rätt läskiga...

Hur man efter två dockfantaster kan få en gosse som är så fanatiskt intresserad av fordon övergår mitt förstånd. E önskade sig i födelsedagspresent alla slags bilar, traktorer och helikoptrar han fick syn på, och han fick några av dem. Inga dyrgripar, dock. E gillar nämligen inte bara att leka med sina fordon. Nej, han undersöker dem grundligt. När det gäller traktorer är det A och O att motorhuven går att öppna. Annars kan det kvitta. På bilarna åker delarna av en efter en, och dessvärre tycks nästan alla bilar vara konstruerade på ett sätt som ingalunda tillåter mekande.

Förra läsåret brukade ju tant R vara här en gång i veckan och passa barnen, och då hade hon alltid med sig en påse småbilar från sin sons barndom för sisådär 45 år sedan. Rejäla metallbilar. När hon gick hem lämnade hon kvar några, och så bytte hon ut dem veckan efter. Genialiskt - E tröttande inte, och hann inte paja dem. När kören hade slutat för terminen och barnvakt därför inte behövdes så frekvent blev en omgång bilar kvar här. När R hade dött nu i slutet av sommaren kände jag att jag var tvungen att åtminstone berätta för E att vi hade en mängd av deras bilar hemma - men att de inte var i sådant skick att de gick att lämna tillbaka. Han skrattade bara, som tur var, när jag berättade om bortplockade dörrar, underredan och hjul.

I födelsedagspresent fick gossen alltså en del fordon, bl.a. en flexitracksbilbana - en mycket smart konstruktion med en batteribil. Batteribilen går fortfarande att köra, men det är inte gossebarnets förtjänst. När jag kom hem efter min uppsalatripp upptäcktes nämligen att bilen redan var trasig - eller mekad med. Det beror på hur man ser det... E hävdade ju bara att han skulle laga den... Dock hade mekandet ännu inte gått så illa åt bilen att det inte gick att åtgärda med tape, vilket jag idag gjorde.

Vid dagens städning hittade jag X antal hjul, och har nu en stilla önskan att framföra till leksakstillverkare: Snälla, limma inte fast hjulen i axeln - det går åt så hemskt mycket superlim här när vi måste laga alla "lagningar" E gjort.

För övrigt är lego fantastiskt! Nog för att delarna försvinner, men det är ju gjort för mekande. Fast hjul, alltså - legohjulen, insåg jag idag, består av en liten, liten plutt på vilken det ska sitta en liten, liten gummiring. Låt mig säga att de fyra hjul som satt på den bil E fick köpa i lördags inte längre är fyra hopbyggda hjul...

Förra veckan nådde jag flera insikter.
1. Att bo på hotell är på flera sätt avkopplande, men man bör inte ha rummet ovanför köket om man vill sova längre än 06.00. Då sattes nämligen fläkten igång, och det började osa bacon. Jag skulle i och för sig ändå upp relativt snart därefter, så det blev bara lite mer mjukstart på morgnarna än jag hade tänkt mig.

2. Jag tycker att det är jobbigt att inte veta vem jag ska äta lunch med, när man är tvungen att gå ut och göra det. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att inte veta om jag förväntas göra sällskap med någon eller inte. När jag nu, till slut, kommit fram till detta kan jag agera utifrån det nästa kyrkomötesvecka. Det känns skönt.

3. Det kyrkopolitiska spelet är socialt. Det är mycket mer socialt än jag någonsin hade kunnat ana. Det är så socialt att man nog faktiskt behöver ha det där rummet ovanför köket, för att hinna vakna tilräckligt mycket innan det är frukostdags, så att man vid frukosten kan utnyttja all sin verbala förmåga till att delta i det sociala spelet och diskutera med sina motståndare. Det är en ganska hård insikt, för frukosttid är verkligen inte min bästa tid på dygnet.

4. Kyrkomötet är väldigt mycket mer möte än kyrka. En hel kväll ägnades åt begreppet folkkyrka, utan att någon av de föredragande verkade intresserad av begreppet kyrka, utan mest bara av folk. Medlemmar, mest, och i andra hand kyrkobesökare. Kristna är inte intressanta alls...

5. ... men kanske är det en förändring på gång. I alla fall tyckte min gruppkollega att diskussionen runt en motion om mission i vårt utskott var mycket mer positivt laddad än vid liknande motioner tidigare år. Fast det handlar fortfarande bara om att anställda och ideella medarbetare har något slags funktion i kyrkan. Sådana som jag, kyrkbänksnötare utan direkta uppgifter i församlingen (jo, jag är ju faktiskt söndagsskolelärare, så jag räknas kanske jag med), finns liksom inte, och vi har definitivt ingen funktion.

6. Även bland somliga politiskt valda tycks trots allt finnas en sann kristenhet. Det behövde jag verkligen få se och förstå. Synd att det inte märks mer.

7. Hela kyrkomötesapparaten är ännu mer absurd än jag tyckte tidigare. Dyr. SNORDYR! Det vidriga är att ALLA utom vi i Frimodig kyrka tycks tycka att det är helt normalt att göra det ännu dyrare genom att höja ersättningen till ledamöterna. Sjukt.