Två fenomenala flickor
Jag måste bara skriva ner att jag är så stolt idag! Det handlar inte om att jag varit med om något så där fantastiskt och efteråt fått höra av många att våra barn är duktiga, och inte heller om att de gjort något helt makalöst. Det fantastiskt fenomenala består i en lärdom för mig: barn kan vara duktigare än sina föräldrar någonsin varit. Det visste jag väl i och för sig redan, men inte så konkret som nu.
Idag kom flickorna hem med sina simmärkeslappar efter avslutad skolsimskola. Först och främst är jag stolt över att de överträffat sina mål, båda två. Sedan är jag stolt över att de med råge överträffat allt vad deras föräldrar någonsin uppnått i simväg. Sist är jag stolt över att de tagit så många märken. Någonstans mittemellan är jag stolt över att L och V varit så glada åt varandras framgångar och uppmuntrat varandra så mycket, trots att de inte alls nått lika långt båda två, och trots att utvecklingen inte alls gått i jämn takt. (När L på sitt vanliga mycket metodiska och envisa sätt använt en hel lektion till att lära sig att hoppa på djupare och djupare vatten visade V en sådan uppriktig och genuin beundran att jag blev riktigt varm i hjärtat!)
Det får bli en tur till simhallen inom kort. Märken ska införskaffas, och så var det något litet längddyk kvar för att V skulle få det allra sista märket på lappen, tror jag. Tänk att jag, som ALDRIG klarat att dyka har fått TVÅ flickor som inte bara kan dyka, utan också dyka med självförtroende och stil...
Idag kom flickorna hem med sina simmärkeslappar efter avslutad skolsimskola. Först och främst är jag stolt över att de överträffat sina mål, båda två. Sedan är jag stolt över att de med råge överträffat allt vad deras föräldrar någonsin uppnått i simväg. Sist är jag stolt över att de tagit så många märken. Någonstans mittemellan är jag stolt över att L och V varit så glada åt varandras framgångar och uppmuntrat varandra så mycket, trots att de inte alls nått lika långt båda två, och trots att utvecklingen inte alls gått i jämn takt. (När L på sitt vanliga mycket metodiska och envisa sätt använt en hel lektion till att lära sig att hoppa på djupare och djupare vatten visade V en sådan uppriktig och genuin beundran att jag blev riktigt varm i hjärtat!)
Det får bli en tur till simhallen inom kort. Märken ska införskaffas, och så var det något litet längddyk kvar för att V skulle få det allra sista märket på lappen, tror jag. Tänk att jag, som ALDRIG klarat att dyka har fått TVÅ flickor som inte bara kan dyka, utan också dyka med självförtroende och stil...
Vintersemester
Det har varit sportlov denna vecka, och för första gången på sex år lyckades vi göra oss helt lediga flera dagar och åka på några dagars skidsemester. Det var underbart! Uppladdningen bestod av att leta och köpa begagnade skidor till alla barn utom unge hr J - han laddade upp med att provåka det par jag köpte till E på hallgolvet.
-Kan vi inte åka så där jättetidigt, undrade V några dagar innan avresan, och vi gjorde som hon sa, packade färdigt allt utom maten på lördagskvällen och satte väckarklockan på 6.30. På söndagsmorgonen visade det sig sedan att vår bil är exakt så stor som den behövde vara. När G stoppat in kylväskan med de fyra färdiglagade middagarna samt fyra påsar med övrig mat i takboxen stod han utanför bilen med en fruktpåse som inte fick plats vare sig där uppe eller i bagaget, och bakom pojkarnas bilstolar stod alla pjäxor, så där gick det inte heller. Med lite stuvande hittade vi ett utrymme bredvid L:s ben, och så kunde vi ge oss iväg.
Efter två timmars frukostätande i bilen hade vi nått Väne-Ryr, där vi tog en första paus för att fira gudstjänst. Det är något jag verkligen gillar, det där med att stanna vid gudstjänsttid i någon kyrka man passerar - man vet aldrig riktigt vad det blir, men hittills har vi aldrig råkat ut för något bedrövligt, och flera gånger blivit positivt överraskade. Denna gång var det en liten och gammal församling, men gudstjänsten var alldeles perfekt för oss, med bara psalmer som barnen kunde och goda kex till kyrkkaffe efteråt.
När vi kom ut snöade det, men inte värre än att vi kunde köra på i normalt tempo, och därför anlända till den traditionella rastplatsen samtidigt som alla andra sportlovsfirare. Helt bedrövligt. Mätta blev vi i alla fall, och sedan fortsatte resan helt enligt planerna, vilket medförde att vi körde in till stugincheckningen exakt den tid vi planerat. Så´nt är lite kul! En liten stund senare kom också G:s föräldrar.
Söndagen ägnade vi sedan åt en promenad runt vårt stugområde och lite pulkaåkning, innan vi åt middag och spelade spel resten av kvällen.
På måndagen var barnen ivriga att komma ut. L & V har ju åkt lite slalom tidigare, men så sällan att de liksom alltid fått börja om från början. Nu kom de ganska snabbt in i åkandet - V körde med självförtroende från början och ville gärna ge sig upp i brantare backar med en gång, medan L var oerhört metodisk och avancerade en backe i taget, när hon kände sig nöjd med sitt åkande i en backe. Resultatet blev i alla fall två flickor som inte hejdlöst kastade sig ner för backarna, utan lugnt och snyggt svängde i jämn fart. Tryggt! Att på eftermiddagen få se L:s ögon lysa när hon berättade hur roligt hon hade var fantastiskt - förra årets slalomdag slutade med att hon grät för att hon inte kunde svänga ordentligt. Nu fungerade allt som det skulle, och hennes självförtroende växte.
Jag ägnade mig mest åt den äldre av gossarna. Han hade aldrig tidigare åkt skidor, och den första stunden var det riktigt vingligt. Efter den första dagen åkte han ändå några meter i backen själv, och innnan vi slutade åka på onsdagen hade han lärt sig att åka själv både upp i liften och nerför den enklaste barnbacken. Härligt!
J fick mycket farfartid - första dagen gick de omkring med snowracern och tittade på skidåkarna. På tisdagen och onsdagen åkte farfar längdskidor och J pulka efter. Det gillade han skarpt! G varvade längd- och utförsåkning, medan jag höll mig till det senare. Höjdpunkten tyckte jag var att åka tre kilometer i ett åk. Härligt!
Efter tre dagars skidåkande kunde man tro att flickorna skulle vara nöjda. Det var de på ett sätt, men inte så att de inte ville åka mer. De maximerade sista dagen genom att vara först av oss ute i backen och gott och väl sist in i stugan. L sa att hon ville åka igen nästa år, och att de inte fick ändra på några backar tills dess...
När vi åkte hem på torsdagen visade bilens termometer -19 grader när vi kört ner för backen från berget. Kallt! Annars var det väldigt lagoma temperaturer, och mest fantastiskt fint väder. En njutning! Hoppas att vi kommer i väg nästa år också.
-Kan vi inte åka så där jättetidigt, undrade V några dagar innan avresan, och vi gjorde som hon sa, packade färdigt allt utom maten på lördagskvällen och satte väckarklockan på 6.30. På söndagsmorgonen visade det sig sedan att vår bil är exakt så stor som den behövde vara. När G stoppat in kylväskan med de fyra färdiglagade middagarna samt fyra påsar med övrig mat i takboxen stod han utanför bilen med en fruktpåse som inte fick plats vare sig där uppe eller i bagaget, och bakom pojkarnas bilstolar stod alla pjäxor, så där gick det inte heller. Med lite stuvande hittade vi ett utrymme bredvid L:s ben, och så kunde vi ge oss iväg.
Efter två timmars frukostätande i bilen hade vi nått Väne-Ryr, där vi tog en första paus för att fira gudstjänst. Det är något jag verkligen gillar, det där med att stanna vid gudstjänsttid i någon kyrka man passerar - man vet aldrig riktigt vad det blir, men hittills har vi aldrig råkat ut för något bedrövligt, och flera gånger blivit positivt överraskade. Denna gång var det en liten och gammal församling, men gudstjänsten var alldeles perfekt för oss, med bara psalmer som barnen kunde och goda kex till kyrkkaffe efteråt.
När vi kom ut snöade det, men inte värre än att vi kunde köra på i normalt tempo, och därför anlända till den traditionella rastplatsen samtidigt som alla andra sportlovsfirare. Helt bedrövligt. Mätta blev vi i alla fall, och sedan fortsatte resan helt enligt planerna, vilket medförde att vi körde in till stugincheckningen exakt den tid vi planerat. Så´nt är lite kul! En liten stund senare kom också G:s föräldrar.
Söndagen ägnade vi sedan åt en promenad runt vårt stugområde och lite pulkaåkning, innan vi åt middag och spelade spel resten av kvällen.
På måndagen var barnen ivriga att komma ut. L & V har ju åkt lite slalom tidigare, men så sällan att de liksom alltid fått börja om från början. Nu kom de ganska snabbt in i åkandet - V körde med självförtroende från början och ville gärna ge sig upp i brantare backar med en gång, medan L var oerhört metodisk och avancerade en backe i taget, när hon kände sig nöjd med sitt åkande i en backe. Resultatet blev i alla fall två flickor som inte hejdlöst kastade sig ner för backarna, utan lugnt och snyggt svängde i jämn fart. Tryggt! Att på eftermiddagen få se L:s ögon lysa när hon berättade hur roligt hon hade var fantastiskt - förra årets slalomdag slutade med att hon grät för att hon inte kunde svänga ordentligt. Nu fungerade allt som det skulle, och hennes självförtroende växte.
Jag ägnade mig mest åt den äldre av gossarna. Han hade aldrig tidigare åkt skidor, och den första stunden var det riktigt vingligt. Efter den första dagen åkte han ändå några meter i backen själv, och innnan vi slutade åka på onsdagen hade han lärt sig att åka själv både upp i liften och nerför den enklaste barnbacken. Härligt!
J fick mycket farfartid - första dagen gick de omkring med snowracern och tittade på skidåkarna. På tisdagen och onsdagen åkte farfar längdskidor och J pulka efter. Det gillade han skarpt! G varvade längd- och utförsåkning, medan jag höll mig till det senare. Höjdpunkten tyckte jag var att åka tre kilometer i ett åk. Härligt!
Efter tre dagars skidåkande kunde man tro att flickorna skulle vara nöjda. Det var de på ett sätt, men inte så att de inte ville åka mer. De maximerade sista dagen genom att vara först av oss ute i backen och gott och väl sist in i stugan. L sa att hon ville åka igen nästa år, och att de inte fick ändra på några backar tills dess...
När vi åkte hem på torsdagen visade bilens termometer -19 grader när vi kört ner för backen från berget. Kallt! Annars var det väldigt lagoma temperaturer, och mest fantastiskt fint väder. En njutning! Hoppas att vi kommer i väg nästa år också.
Unge herr kan själv
Det finns så många små skojigheter jag skulle vilja skriva ner för att komma ihåg, men när jag väl har tid över är det inte alltid lusten att skriva som är den vinnande känslan. Oftare känslorna av att det behöver tvättas, plockas upp lego eller umgås med barn.
Nå, nu har jag lite tid och det enda barn som är hemma sover, så jag passar på att skriva lite om honom, Unge herr kan själv. Våra barn tycks ha fötts i envishetsordning - den yngste är i alla fall helt klart värst. Dessutom tycker han alltså att han kan precis allt själv. Det leder till ett antal större och mindre krigsutbrott varje dag. Han vill ta frukost själv - han får inte sitta på köksbänken och själv portionera hur mycket äppelmos han ska få i filen. Han vill hälla juicen själv - han får inte hälla juicen själv. Han vill bära tallriken till bordet - han får inte bära tallriken helt själv till bordet. Hans raseriutbrott är gräsliga. För vart och ett av ovan nämnda episoder vrålar han av ilska, sliter och drar och är allmänt gräslig. Skulle han sedan få som han vill ser han så fruktansvärt nöjd ut att man bara smälter och samtidigt vill kasta ut honom. Typ.
Sedan kommer påklädningen. Han kan själv. Idag slet han med sina "Umpo" i säkert tio minuter, men jag fick ändå inte "hälpa". Det värsta är nästan att han inte nöjer sig med att göra sin egen påklädning själv - han ska hjälpa E också. När han lyckats få på sig sin overall ska han alltså inte bara ta på sig sina skor, utan också sno runt och hitta storebrors alla saker och se till att han får på sig dem.
Jag brukar ingripa, trots illvrålen som följer. Jag försöker minnas hur irriterad jag var på att E överhuvudtaget inte intresserade sig för att försöka själv, och känna tacksamhet över att den yngste faktiskt försöker. Det är bara det att det inte hade suttit fel med lite självinsikt. Man kan inte riktigt allt när man inte ens har fyllt två år.
Nå, nu har jag lite tid och det enda barn som är hemma sover, så jag passar på att skriva lite om honom, Unge herr kan själv. Våra barn tycks ha fötts i envishetsordning - den yngste är i alla fall helt klart värst. Dessutom tycker han alltså att han kan precis allt själv. Det leder till ett antal större och mindre krigsutbrott varje dag. Han vill ta frukost själv - han får inte sitta på köksbänken och själv portionera hur mycket äppelmos han ska få i filen. Han vill hälla juicen själv - han får inte hälla juicen själv. Han vill bära tallriken till bordet - han får inte bära tallriken helt själv till bordet. Hans raseriutbrott är gräsliga. För vart och ett av ovan nämnda episoder vrålar han av ilska, sliter och drar och är allmänt gräslig. Skulle han sedan få som han vill ser han så fruktansvärt nöjd ut att man bara smälter och samtidigt vill kasta ut honom. Typ.
Sedan kommer påklädningen. Han kan själv. Idag slet han med sina "Umpo" i säkert tio minuter, men jag fick ändå inte "hälpa". Det värsta är nästan att han inte nöjer sig med att göra sin egen påklädning själv - han ska hjälpa E också. När han lyckats få på sig sin overall ska han alltså inte bara ta på sig sina skor, utan också sno runt och hitta storebrors alla saker och se till att han får på sig dem.
Jag brukar ingripa, trots illvrålen som följer. Jag försöker minnas hur irriterad jag var på att E överhuvudtaget inte intresserade sig för att försöka själv, och känna tacksamhet över att den yngste faktiskt försöker. Det är bara det att det inte hade suttit fel med lite självinsikt. Man kan inte riktigt allt när man inte ens har fyllt två år.
