Student igen
Jag gjorde det jag i princip lovat mig själv att aldrig mer utsätta mig för - sökte musiklärarutbildning. Att göra det virtuellt och sitta hemma vid pianot och spela in sig själv var dock inte en endaste liten bråkdel så illamåendeframkallande som det var att då för en väldig massa år sedan söka "på riktigt". Jag kom in nu (det gjorde jag då också, även om det gick riktigt uselt på det som då var mitt förstaval), och plötsligt var jag tvungen att fundera på om det verkligen är något jag vill pyssla med. Det är det nog inte... Men ett fastare jobb hägrar, och får jag det kan jag nog tänka mig att stå ut med musiklärarskapet. Det blir alltså heltidsutbildning ett bra tag framöver, fast det där med heltid räknar jag ju med är en papperskonstruktion. Lite jobb, och så J ska rymmas också.
Jag fasar i alla fall lite för själva studerandet. Inspelningsteknik, piano- och gitarrmetodik... Det känns lite läskigt! Det är tryggare med grammatiska former, språkanalyser och sådant. Till helgen startar det hela, och förhoppningsvis är det jätteroligt och mest bara inspirerande. Vi får se.
Ur barnamun
Efter att ha hört ett flertal leksakslådor hällas ut inne på gossarnas rum anade jag ett större kaos där. E frågade mig ute i köket om jag inte kunde komma och bygga en legopizzeria med honom, och för en gångs skull sa jag ja och följde med. Väl inne på rummet började jag plocka i röran, varpå E sa:
-Du kan städa här så kommer jag tillbaka och bygger pizzerian när du är klar.
Och så gick han...
Titta, han snackar
Plötsligt sprutar orden ur den yngste gossen. Före jul sa han mest bara mamma, även om det hände att han sa pappa och en gång till och med lyckades få till mommo, ja och så sa han en hel massa ja och nej, men sedan var det slut. Nu kommer det nya ord varenda dag, mest befallande: UPP! BÄNKEN! MÖÖLK! MALAAA! (Det sista betyder marmelad, och det är gott.) Det krävs stora bokstäver för att återge det mesta, för han är högljudd, vår lille gullunge. Redan andra dagen hos G:s föräldrar lyckades han säga vaffaf, vilket sedan upprepades massor av gånger till farfaderns glädje. Farmor var däremot lika omöjligt att upprepa som mormor, det gick en gång (och den gången var kanske lite tveksam...) och inte mer. Det är roligt med det där första pratet, i alla fall, och så gulligt att man har svårt att stå emot befallningarna. Fast när gossen skrek GÅÅÅ! när L och jag kom på honom med att ha klivit ner med pyamas och blöja i L:s nyupptappade bad lydde jag inte. Tvärtom, jag plockade raskt upp honom. "Blöö", sa gossen, och det var ingen underdrift - han dröp av vatten...
