storasyrrans

Så fick maken äntligen semester! Vi har nu varit lediga tillsammans en hel vecka, och det har varit underbart. De första dagarna var tjejerna på läger, så då fick vi dessutom vara normalfamilj med ett barn var igen. Annorlunda! 

 

Egentligen blev en hel del annorlunda den här första veckan, men det blev bra ändå. Det som är planerat är inte alltid bäst, och det kan jag behöva lära mig - även om jag vet, rent teoretiskt. Jag är så väldigt planeringsberoende! På måndagen skulle jag skjutsa flickorna till Skåne, så de och jag klev upp i ottan och gav oss efter lite frukost iväg. När vi kört någon mil ringde maken och meddelade att det blivit plats över i den andra bilen härifrån som skulle köra, så om jag kunde lämpa över flickorna på något lämpligt ställe så slapp jag köra hela vägen. Det var ju inte fel! Fel var däremot V:s skor. När jag råkade titta ner på hennes fötter såg jag att hon åkt hemifrån i flippflopps. En god mor hade naturligtvis kollat skoval och packning noggrannare innan avfärd, men dit har jag ganska lång väg kvar. Den här halvgoda morsan gick istället in på Coop, som tacksamt nog öppnat redan klockan åtta, och köpte billigast möjliga nya skor. Strax därefter kom den andra bilen, och jag kunde åka hem.

 

På tisdagen gnodde vi på här hemma med allt som väntat på att bli gjort, så den dagen var nog helt normal. Onsdagen däremot var egentligen vikt snudd på i sin helhet åt en tripp till min hemby där vi skulle sjunga med min mor och mina syskon. Tyvärr blev en av mina bröder dock sjuk, så det ställdes in, och då hade jag en hel dag över. Det blev sticksbuskeuppgrävning istället. Så skönt att få det gjort! En hel kväll till hemma blev det också, och det är alltid skönt. Tyvärr upptäckte vi på eftermiddagen att E:s cykel var borta, och efter finkamning av hela tomten fick vi konstatera att den var stulen, eller lånad eller vad man nu ska säga. Lite kontakt med grannarna gav oss intressant information, men när jag gick och frågade familjen vars pojke de sett ta cykeln, hade pappan där ingen aning, och han hade inte sett någon sådan cykel. Vi polisanmälde och berättade för alla vi träffade på våra små turer runt i grannskapet att den var borta.

 

Torsdagen fixade vi mer och sedan packade vi för avfärd till mammas stuga i Bohuslän. Vi gjorde lunch, men när den var klar gick det inte att stänga av ugnen. Den värmde för fullt, trots att alla vred stod på noll. Rätt som det var började det osa rejält bränt, också, och när jag bad G springa och dra ur propparna konstaterade han att spisen blinkade märkligt. Hade vi inte dragit ur propparna hade jordfelsbrytaren slagit till några sekunder senare. Det sa i alla fall elektrikern, som fantastiskt nog kunde komma bara en halvtimme efter att vi ringt efter honom. Han konstaterade också att kontakten spisen satt i var utsliten, och att det var det som gjort att det brunnit i kontakten, för det var vad vi upptäckte att det gjort när vi drog ur kontakten en stund efter propparna. Tyvärr funkade bara två av kokzonerna när kontakten var bytt, så vi får leva med halv spis tills reparatören kommer på torsdag. Vi kunde i alla fall åka iväg på eftermiddagen, och efter att ha hämtat tjejerna, for vi till stugan, där vi sedan njöt av utomhusfrukostar, bad och allmänt lugn. Vad som bidrog till lugnet var att vi på vägen dit fick veta att några snälla bybor hemma hittat cykeln slängd i ett dike, och att våra vänner tagit hand om den åt oss. Härligt!

 

Tja, det var trots allt kanske inte så annorlunda som det kändes... Bra har det i alla fall varit!

 

Något tycks ha gått in! E ramsar lite då och då "Gud har skapat mig. Och mamma och pappa. Och L och V och J." Sedan fortsätter han med någon kompis, kanske någon annan i släkten och så brukar han sluta med G&K, ett äldre par vi känner och som han varit hos några gånger och lekt med traktorer och en liten bondgård. Häromdagen var det slagsmål på gång - J var arg på E, men precis när han skulle slå till sa E:

-Du får inte slå mig, för Gud har skapat mig!

 

Vi kör med det där lite då och då sedan dess, för det är ju så sant... Varför slå på något som Gud skapat? Varför vara dum mot någon som Gud skapat till sin avbild? Synd att det inte är så lätt som att bara låta bli att slåss.

Det är svårt att hinna skriva något nuförtiden - det är liksom just aldrig någon tid över! De timmar då alla barn sover har blivit förfärande få i och med att flickorna nu är uppe betydligt längre än för ett par år sedan. På de där förfärande få timmarna försöker man hinna allt som man förr hade ganska gott om tid att göra, men kanske ändå valde bort: öva cello, stryka tvätt, läsa en bok, se någon film...

 

Jo, jag vet att man faktiskt kan stryka när barnen är vakna, men då har man lille herr J hängandes i princip i strykjärnssladden. Den gossen är tokig i apparater! Igår besökte vi den stora, gula affären, och kom på att vi ju länge pratat om att köpa en ny dammsugare. Vi begav oss alltså till avdelningen för dammsugare. När vi kom dit ville J ur vagnen med en gång, promenerade omkring mellan de olika modellerna, kände på dem, lyfte på det som gick att lyfta och jämförde på sitt eget vis. Samtidigt satt E gråtfärdig i vagnen och upprepade att han inte ville att vi skulle köpa någon ny dammsugare. Den stackaren är ju rädd för dem! Vi köpte en fin, ny och försökte få den rädde att förstå att den sannolikt skulle låta betydligt mindre än den gamla, vilket skulle vara positivt för honom. Han blev inte mer än unset gladare. J var däremot eld och lågor. När vi kom hem slet han upp kartongen och packade sedan upp delarna en efter en, monterade och testkörde. 

 

Öva cello går nog i princip också att göra när barnen är vakna, men det blir inte mycket till koncentration, och rätt som det är är åtminstone gossarna där och drar i stråken, välter fodral och ritar på noter. Det är enklare när de sover.

 

Film kan man se på när pojkarna somnat. Flickorna tycker att det är jätteroligt när vi tittar tillsammans, men V gillar inte "Lilla huset på prärien", för det händer alldeles för ofta sorgliga saker, och tecknade filmer är inte min grej. Jag inväntar att de ska börja uppskatta "Stolthet och fördom"... Det finns väl i och för sig hur många fler filmer som helst, men helst ska de ju vara något med hyfsat språk och en handling som inte känns hur galen som helst, och då blir urvalet mindre. I helgen såg vi "Eragon" - L har plöjt fyra supertjocka böcker i en serie där den första heter just så. Det handlade om en pojke och en drake, och den var såpass bra att jag slipper läsa alla de där böckerna för att veta att de där böckerna hon läser om och om igen, framlänges, baklänges och hit och dit inte är skadliga... Jag somnade gott lagom till de sista scenerna.

 

Läser gör jag så fort det blir tid över, men det är liksom ingen idé att sätta igång med någon bok, för då kommer unge herr J klampandes och säger klagande "INTE läsa bok!", samtidigt som han bryskt tar tag i boken och lägger undan den.

 

Jag hoppas att det blir mer tid till skrivande så småningom, för jag har många grubblerier i huvudet, och det finns inget som är så bra för att reda ut sig själv lite som att skriva.