storasyrrans

L är en ofta mycket flitig liten flicka, men hon är också lite lat. Eller bekväm. Det hon inte har lust att göra, det blir så gräsligt jobbigt, och då kan det tråkiga ta tid. Låååång tid. Således använde hon en hel (kanske lite överdrivet, men säger jag en halv så är det väldigt nära sanningen) vårtermin åt ett mattetal. (Det tråkiga bestod just den absurda gången inte i att vara tvungen att göra det där talet, utan i att behöva be om hjälp med att göra det.) Efter dagens lilla "hur-länge-kan-jag-skjuta-upp-det-tråkiga"-episod tror jag mig veta hur det går till - hon sitter helt enkelt och tänker på det tråkiga hon måste göra, och hur tråkigt det är att hon måste göra det, och funderar på hur lång tid det där tråkiga kommer att ta, och att hon sannolikt inte kommer att hinna göra något roligt alls eftersom det tråkiga kommer att ta all tid - och plötsligt har det gått en hel massa tid, och det tråkiga är fortfarande inte gjort.

 

Idag har hon varit sjuk. Inte så farligt, men tillräckligt för att få lov att stanna hemma. Hon var dock bekymrad över att hon skulle missa bilden:

-Jag har redan massor att ta igen på bilden.

-Då kan du väl göra det hemma, sa jag, och tog med hjälp av V reda på vad det var som behövde göras. Ingenting omöjligt, och t.o.m. något som jag trodde att L skulle tycka var ganska roligt, för hon skulle kunna lösa uppgiften genom att rita seriehästen Mulle. Hon gick med på mitt förslag på förmiddagen. Under eftermiddagen gick jag lite då och då inte till henne för att kolla vad hon hade för sig. Varje gång låg hon på sängen, och varje gång sa hon anklagande:

-Ja, jag SKA! när jag kom in. När jag undrade vad hon höll på med svarade hon att hon inte gjorde något särskilt, och när klockan närmade sig halvfem frågade jag mycket specifikt:

-Ligger du bara där på sängen och tänker på hur otroligt tråkigt det är att du måste göra den där uppgiften?

-Ja, ungefär, svarade hon då sanningsenligt, varpå jag upplyste henne om exakt hur lång tid hon legat där och tänkt sedan jag var inne senaste. Därefter befallde jag henne att sätta sig på sin skrivbordsstol, och mindre än en timme senare var Mulle klar. (Om hon bara inte var så sanslöst överextremt petnoggrann skulle det gått snabbare, men så blir det fruktansvärt bra när hon är i farten, också, så jag ska inte klaga...)

 

Tyvärr är väl sannolikheten stor för att hon kommer att förhala nästa tråkighet på exakt samma sätt. Tänk vilket tidsslöseri...

Medan vi äter middag utbrister L plötsligt:

-Oj, där lossnade visst min tand.

-Har hon haft en lös tand, tänkte jag, innan L fortsatte:

-Ja, alltså den lossnade tidigare idag, men jag satte tillbaka den. Jag brukar prova att göra det, men det har aldrig fungerat förut, men nu satt den kvar riktigt länge!

 

Jag bröt ihop, medan L svalde maten och spottade ut den lilla tanden. Hur kan man liksom komma på idén?