storasyrrans

När min yngste bror A föddes hade jag redan flyttat hemifrån. En sak som var ständigt återkommande vid varje besök hemma, åtminstone från det att A var något år gammal, var att pappa sa "Ja, nu är det x-årstrotset", därmed menandes att A väl hade sina sidor...

 

Trots är i alla fall något vi får känna på nu. Mycket. Frågan är bara om det är det mer berömda treårstrotset, och att det kan bli lite lungt i familjen sedan, eller om detta är ett lite försenat tvåårstrots, och att treårstrotset väntar. I så fall undrar jag var alla institutinoner för omhändertagande av utslitna föräldrar alt. trotsiga treåringar finns. Igår fick maken hantera vredesutbrottet under frukosten (gossen fick inte vänta halva förmiddagen med att äta, utan ombads komma innan frukosten plockades undan) och det under lunchen (ketchupmängden var inte tillfredsställande stor). Vid middagen var det min tur - att jag råkade sluta hälla mjölk till honom innan nivån i glaset nått ända upp till hans finger (enligt honom) fick honom att vägra röra maten, stå upp och vråla och allmänt störa matron. 

 

Idag låg han tydligen på golvet i arbetsrummet och var arg istället för att klä på sig och åka till dagis, och på tal om dagis har han visat även där att han kan bli arg: de mycket snälla fröknarna hade skällt lite på honom efter att han hade ritat på både möbler och väggar i deras målarrum. Då blev han arg. Han höll på att få ytterligare ett vredesutbrott när vi skulle äta pannkakor, eftersom han inte fick bestämma att han skulle få mjölk ur ett oöppnat paket, men när han tänkt över det faktum att det var just pannkakor han höll på att tjura bort så drack han kvickt upp mjölken ur det gamla paketet, så att han sedan kunde få ur det nya. Det gäller ju att inte ge sig!

 

Skönt att fyraårstrotset tycks vara en lindrigare variant. E är som han är: disträ, mammig och fantasifull, men han är mycket sällan långsint. Då gör det inte så mycket om det blir ett litet utbrott - det går att avleda och sedan är det glömt. Den treårs- (eller, o hemska tanke, tvåårs-)trotsande ger sig aldrig, står lätt en halvtimme i hallen och tjurar för sig själv och kan bli arg en vecka senare igen, om han råkar bli påmind.

 

Då känns det ändå betryggande att se på den numera store lille A. Han blev ju riktigt lugn när han trotsat färdigt... 

Det har visat sig att man kan tycka mer om ketchup än jag trodde var möjligt. Senap också, för den delen. (Undrar om det skulle gå lika bra med allt som finns i klämflaskor?)

 

Tjejerna har alltid gillat ketchup, men liksom alltid köpt våra gränser för när den ska användas. Senap äter de, men älskat den har de aldrig gjort. E älskar ketchup. Hans lösning när det inte är framställt på bordet är att fråga om vi inte kan få korv, för en korv kan alltid gå ner i den gossen, och då får man ju ketchup och senap på köpet.

 

Sedan har vi den yngste. Han som går till kylskåpet, öppnar och suger på senapsflaskan. Han som vill ha en rejäl hög med ketchup och en lika stor med senap oavsett mat. Någonstans har han insett att det inte går att tjata sig till det till vad som helst, men också att det av någon anledning är vanligare till pasta än annan mat. Alltså, vad det än står för pasta på bordet så går han och tar fram ketchupen. Således äts nu ex. laxpasta med ketchup i detta hushåll, till min och L:s stora förtvivlan. ("Man brukar väl ändå inte äta lax och ketchup", sa L häromsistens.) Man kan ju heller inte nöja sig med ketchup när det finns SENAP! Alltså stannar det inte vid laxpasta med ketchup. Nej, står ketchupen på bordet ska även senapen fram. Och tvärtom... 

 

Tänk om man kunde förpacka typ broccoli i klämflaska. Det vore åtminstone värt ett försök!