Alla är välkomna till kyrkan!
För att rensa mitt huvud behöver jag skriva av mig något av allt det som går runt, många varv där inne. Jag läser, tänker, tänker och läser...
Det är naturligtvis Uppdrag granskning som ställt till det för mitt huvud. Eller egentligen allt försnack och sedan allt eftersnack. Själva programmet har jag inte sett, och tänker inte heller göra det - jag brukar ju aldrig se det annars, och ser liksom ingen anledning när jag redan vet vad redaktionen pysslat med. Istället för att gå till ett antal präster och fråga om de tror att Gud kan förändra en människas sexualitet (vilket de i programmet figurerande prästerna definitivt skulle svarat "För Gud är ingenting omöjligt"på) hävdar de 1.att det finns ett antal präster som ägnar sig åt att försöka bota homosexuella 2.försöker bevisa punkt ett med hjälp av ett låtsassjälavårdssamtal med dold kamera 3.att de i programmet figurerande prästerna skulle ha betett sig/svarat på ett annat sätt om samtalen inte ägt rum med dold kamera. Det gör mig arg - eftersom det inte är sant.
Det hade räckt med att vara arg på SVT-programmet redaktion, men till det kommer besvikelsen över hur Svenska kyrkans ledare och representanter i TV-programmet agerat. Vad tror de på egentligen? Fina ord om att alla ska vara välkomna i kyrkan (ingen har påstått något annat) och sedan mindre fina ord om att somliga präster med fel åsikter borde lämna den.
Är inte det det riktigt, riktigt svåra? Att ALLA är välkomna till kyrkan. Pedofiler, rasister, mördare...
Jag tror att ett grundproblem i det mesta är att vi så gärna vill gradera synd, både för oss själva och för andra, och det svårsmälta är att Gud inte graderar synd. Det är lika illa att tänka en avundsjuk tanke som att förgripa sig på ett barn. Följden av detta är att alla som tar sin kristna tro på allvar inser att det inte finns någon perfekt människa mer än Jesus, att alla har fel av olika slag och att alla behöver Guds förlåtelse. Alla behöver Jesus. Att vara välkommen till kyrkan kan aldrig innebära att inte behöva jobba med sig själv.
Så frågan om det där i Uppdrag granskning. Finns det en sanning? Finns det rätt och fel? Får man tro att det faktiskt finns rätt och fel? Jag tror att det sexuella samlivet hör hemma i ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Det gör inte att jag säger upp bekantskapen med min körkompis när han visar sig vara gift med en man, eller att jag inte skulle vilja umgås med alla mina vänner som lever i samboförhållanden. Man måste väl ändå kunna skilja på vad jag tycker och tror, och på hur jag agerar gentemot andra människor? Om jag och mina vänner dessutom har ett samtal där jag faktiskt säger vad jag tycker - har jag då kränkt dem? I så fall är något väldigt, väldigt galet. Vi måste kunna tycka och tänka olika, och samtidigt borde kyrkan faktiskt kunna hävda att den tror på en sanning, att det faktiskt finns rätt och fel. Det innebär inte att alla inte är välkomna till kyrkan, det innebär bara att alla behöver Jesus.
När Uppdrag granskning klipper ihop snuttar ur olika samtal gör de det naturligtvis för att visa att de där tre punkterna stämmer. Det besynnerliga är att så många av PK-människorna inom kyrkan köper "granskningen" så totalt när den genomskådas av helt okyrkliga människor som lågvattenmärke och uppvigling. De där prästerna fördömer ingen, de säger inte att man inte får vara homosexuell i kyrkan och inte att heterosexuella människor är bättre än personer med annan läggning heller. Ingen är bättre än någon annan, alla är välkomna till kyrkan.
Det tar sig!
Idag skickade jag en nära nog fullständig version av examensarbetet till min handledare. Nej, jag inbillar mig inte alls att det är klart, men det är definitivt mer klart än jag vågade tro natten till idag när jag satt och skrev, suddade, skrev och suddade igen. I tisdags blev sista harmoniseringsuppgiften godkänd, och därmed är den kursen klar. Förra Växjö-vändan examinerades låtskapardelen och kursen i digitala verktyg och ljudskapande. Det är helt enkelt inte så mycket kvar... Sedan har jag lika många högskolepoäng som maken, en musiklärarexamen för hela grundskolan och tar paus från pluggande i åtminstone ett år - det har jag lovat döttrarna. Sedan får vi se - jag älskar bekräftelsen i att få uppgifter godkända och faktiskt, trots att det är så jobbigt, att skriva PM och andra arbeten, så det kommer säkert att bli fler kurser framöver. Jag har dock lovat mig själv att aldrig mer läsa på heltid samtidigt som jag jobbar så pass mycket som jag gör nu. Det är nog ett sunt löfte, va?
Äntligen!
För några år sedan började V få krångel med huden på sina fötter. Den lossnade, det sved och såg allmänt hemskt ut. Jag gick med henne till vårdcentralen. Där kan man antingen träffa käcka doktor K, eller blyge doktor J. Det blev den käcka. Hon kommenderade barfotaliv och trodde att det var svamp. Ett år senare var vi tillbaka med likadana fötter. Den käcka sa denna gång att fotbad med såpa nog skulle hjälpa. Jag frågade om det inte skulle kunna handla om psoriasis, men det trodde inte tant doktor.
I höstas blödde fötterna så att strumporna fastnade. Då fick vi träffa den blyge. Han tittade försiktigt, skrev ut antibiotika och skrev en remiss till hudspecoslist. Sedan la han omsorgsfullt om foten. Psoriasis trodde han nog inte.
I februari fick G ta över och åka till hudläkaren med V, och gossarna som släp. Efter någon minuts snabb inspektion löd domen "böjveckseksem" och flickebarnet fick order om smörjande i tid och otid med kortison och fet kräm. Dessutom skulle hon sova med strumpor och skydda fötterna från solljus. Tyvärr hjälpte det bara lite grann.
Idag var det återbesöksdags, och när jag var på väg hem från jobbet ringde maken:
-Det är psoriasis.
Det där "vad var det jag sa" ligger nära till hands, men enligt G menade läkaren att det utvecklats sedan sist. Jag känner i alla fall att jag har hyfsad koll på vad det innebär. Nya salvor, gärna barfota - och så finns ju alltid supermedicinen: graviditet. Sedan J flyttade in i min mage är i princip alla mina besvär i hårbotten borta! Tills V är giftasvuxen får hon väl nöja sig med smörj...
