Mat
Det händer allt som oftast på dagarna att jag tänker på något jag skulle vilja skriva om här på bloggen, men att sedan lyckas göra det är något helt annat! Medan jag försökte hjälpa L att få lite reda i en grej hon höll på med på datorn kastade J ner delar av vårt bibliotek nerför trappan. Ibland är han mer rakt på sak och trycker på knappen som stänger av strömmen till alla våra datamackapärer.
Nå, en av dessa saker jag gått och tänkt på är mat. Eller matsedeln för flickornas skola - och allla andra kommunala verksamheter som serverar mat. Fast äldreboendena skulle visst få köra lite egen mat. Det är väl absurt? Var finns flexibiliteten? Möjligheten för barnen att få vara med och bestämma? Chansen för kocken att använda sin yrkesförmåga och komponera själv? Inte i Falkenberg. Här följer vi lydigt Skolverket - jo, tydligen har Skolverket gått ut och krävt att all skolmat ska vara näringsberäknad. Jag kan kanske förstå vitsen med att veta ungefär, men nog måste det väl vara lite overkill att kräva att varenda dags mat ska vara näringsberäknad på varje liten enhet? Särskilt som man ändå inte kan ha en susning om huruvida lille Pelle får i sig alla de där kalorierna. (Det är bara att ta vår lille gosse E som exempel. Han äter det han har lust med. Häromdagen var det potatis. Förskolepersonalen hade krävt att han skulle smaka på fisken, men det brydde han sig inte om. En annan dag var det kallops. Då hade han ätit massor.) Om man nu vill ha lite koll så kunde man väl bara ha gjort lite standarduträkningar, och sedan satsat på bra redskap för kockarna att beräkna själva i alla fall - utan att avkräva siffror av dem för varje måltid.
I vår lilla käcka kommun nöjer de sig inte heller med dessa knäppheter. Nej, de har infört en ny städ- och kostenhet, så nu måste fritids köpa ut ett paket mjölk från kostenheten om de behöver den för bakning. Varje liten mettiliter (som L & V kallade vätskan som droppade ner i ett mätrör i vårt antika dataspel om Pettson) ska bokföras. Hallå! Det är så stelbent byrokratiskt stordriftsidiotiskt att jag blir knollrig. Man kan ju ha det som på vår förskola: Personalen får bestämma det mesta; de gör maten från grunden och köper råvarorna var de vill. Det fungerar alldeles utmärkt - inte minst ekonomiskt.
Nytt jobb
För två veckor sedan, ungefär, ringde en präst i bekantskapskretsen. Det visade sig att han fått nytt jobb - nu var han rektor på en kristen friskola. Jag förstod att han var ute och raggade lärare - och jag har ju alltid velat jobba på en kristen friskola, så jag kände mig inte direkt anti, förrän han sa att det handlade om musik. Jag har ALDRIG velat vara klasslärare i musik, utan tänkt att det nog är bland det bedrövligaste man kan pyssla med. När jag jobbade som mellanstadielärare hade jag musik med min klass och en till, och det var förstärkte min känsla av det inte är min starkaste sida när det gäller undervisning, även om det kanske inte var urusla lektioner heller.
Jag sa nej. Fast efter en stund, när vi pratat på om lite allt möjligt, och han började räkna upp alla skolan frågat om musikundervisningen började jag vackla. Efter ett samtal med maken sa jag t.o.m. ja, så nu är jag inte total hemmaförälder i år heller. 8,9% anställning är väl i och för sig knappt att räkna alls...
Problemet är att jag fortfarande inte gillar tanken på mig själv som musiklärare. Dels är jag inte behörig, och jag tycker att man ska vara behörig. Dels är hälften av eleverna högstadieleever, och sådana har jag också alltid sagt att jag inte ska undervisa. Jag har alltid höga krav på mig själv, och när jag nu ska vara lärare i något som jag faktiskt inte behärskar går det åt massor med tid och ångest till förberedelser. Hur ska jag kunna göra en bra läsårsplanering, när jag inte har en aning om hur läroplanens alla mål ska förverkligas överhuvudtaget? Dessutom ska jag sätta betyg. Det har jag aldrig gjort förr.
Det kanske artar sig så småningom - jag har trots allt bara genomfört en omgång lektioner än. Det var så att efter att jag sagt nej och sedan ja, gick jag och vände blad på vår bordsalmanacka med bibelord - vi brukar ju läsa i den till frukost gemensamt, men det hade inte blivit av den morgonen. Där står i alla fall en liten text till varje dag, förutom bibelordet, och den dagen stod det "Var behövs jag allra mest? Käre Gud, du vet det bäst." På den här platsen behövs jag sannolikt mycket, även det inte är bekvämt för mig. Jag hoppas att jag växer in i det under läsåret, så att jag slipper våndas varenda söndagskväll.
Förresten var första lektionsomgången inte alls katastrofal, det handlar bara om att jag inte gillar det.
Jag sa nej. Fast efter en stund, när vi pratat på om lite allt möjligt, och han började räkna upp alla skolan frågat om musikundervisningen började jag vackla. Efter ett samtal med maken sa jag t.o.m. ja, så nu är jag inte total hemmaförälder i år heller. 8,9% anställning är väl i och för sig knappt att räkna alls...
Problemet är att jag fortfarande inte gillar tanken på mig själv som musiklärare. Dels är jag inte behörig, och jag tycker att man ska vara behörig. Dels är hälften av eleverna högstadieleever, och sådana har jag också alltid sagt att jag inte ska undervisa. Jag har alltid höga krav på mig själv, och när jag nu ska vara lärare i något som jag faktiskt inte behärskar går det åt massor med tid och ångest till förberedelser. Hur ska jag kunna göra en bra läsårsplanering, när jag inte har en aning om hur läroplanens alla mål ska förverkligas överhuvudtaget? Dessutom ska jag sätta betyg. Det har jag aldrig gjort förr.
Det kanske artar sig så småningom - jag har trots allt bara genomfört en omgång lektioner än. Det var så att efter att jag sagt nej och sedan ja, gick jag och vände blad på vår bordsalmanacka med bibelord - vi brukar ju läsa i den till frukost gemensamt, men det hade inte blivit av den morgonen. Där står i alla fall en liten text till varje dag, förutom bibelordet, och den dagen stod det "Var behövs jag allra mest? Käre Gud, du vet det bäst." På den här platsen behövs jag sannolikt mycket, även det inte är bekvämt för mig. Jag hoppas att jag växer in i det under läsåret, så att jag slipper våndas varenda söndagskväll.
Förresten var första lektionsomgången inte alls katastrofal, det handlar bara om att jag inte gillar det.
