storasyrrans

De senaste dagarna har många av mina facebookvänner rekommenderat läsning av en krönika om hur vuxna vänder sin uppmärksamhet mot mobiltelefonen istället för mot barnen. Jag har gått och grunnat en hel del efter att jag läste den - inte för att jag inte tycker att det är en välskriven krönika, för det är det, och inte för att jag inte håller med om det krönikören skriver, för det gör jag. Nej, det jag gått och funderat på är varför det blivit så att barnen söker mer och mer bekräftelse, samtidigt som åtminstone de små barnen har många fler vuxna runt sig än för låt säga trettio år sedan, när jag var liten. 

 

Vår V var tidigare ett sådant barn som ville ha bekräftelse på studs, ville visa det hon lärt sig omgående och genast få höra att det var fantastiskt. För några år sedan när framgångarna duggade tätt (kunna klättra upp i något träd, kunna börja cykla med bara en fot på trampan och så slänga över benet, kunna göra något litet halvtricks med sparkcykeln...) höll jag på att bli galen på det där. 

-Om du lär dig saker kommer vi att se det, sa jag. Du behöver inte be oss titta, utan låt oss istället upptäcka själva vad du lärt dig. Då kommer vårt beröm spontant och inte på beställning. 

 

Jag tror att det är så. Jag tror inte att jag ljög - vi ser våra barn, det är jag tämligen säker på. Jag är också ganska säker på att det där med berömmet också stämmer. Ett faktum är att de där ständiga "TITTA! NUUU!" har upphört, och det är också ett faktum att V mår mycket bättre nu än för ett eller ett par år sedan. Det beror självklart inte bara på att hon lärt sig att vi berömmer och uppmärksammar även när hon inte beställt det, men det är kanske en liten del i det.

 

När jag var liten var mamma hemma och pappa i församlingshemmet. Vi var lite var som helst, men det är klart - det var inte så många ställen att välja på i lilla byn. När mamma ringde i matklockan ut genom köksfönstret kom vi hem. Det är så jag vill att det ska vara för våra barn också. De ska veta att det finns vuxna som bryr sig om dem om det behövs, men de ska också ha frihet att vara själva, utforska själva, leka själva och röra sig utan att vi har stenkoll på varje steg. 

 

Jag tror att det är precis som krönikören skrev, att de vuxna tar chansen till lite egentid där under barnens simskolelektion, och att sådan behövs. Jag tror inte att det är något nytt - förr satt man med en bok eller tidning istället. Det jag tror är nytt är att föräldrarna, eller andra vuxna, är med hela tiden - men ouppmärksamma, att de tar egentiden just när de är med barnen. Förr var de kanske mer sällan med, och när de väl var med var uppmärksamheten större. När barnen var själva mer blev det också mer egentid, kanske. 

 

Någon av oss är alltid med när L rider, det är ett krav från ridskolan. Oftast står jag och hänger över kanten för att se typ allt, men det händer att jag sitter och pratar med någon annan förälder, eller att jag kollar e-post på telefonen. Efter lektionen vet jag allt som hänt och kan dissikera det tillsammans med L. Hon brukar inte vara så intresserad av det. Vi är aldrig med på V:s danslektion. Det fungerar inte schemamässigt, eftersom den ligger under G:s arbetstid, och jag därmed har båda gossarna. Jag har ofta dåligt samvete för detta, eftersom det innebär att L får mer egentid med oss än V. Det postitiva med det är att V får tillfälle att visa och berätta vad som hänt på lektionen, och det gör hon. Mycket och gärna! När vi var och tittade på hennes uppvisning var hon stolt som en tupp...

 

Jag har inga nya teorier eller klara tankar att komma med, jag har bara gått och grubblat, för något tror jag är galet i vårt samhälle. Varför är det så många barn som inte tror på sig själva och sin egen förmåga, trots att de har vuxna omkring sig nästan hela dygnet? 

 

Jag har ofta starka åsikter, och jag drar mig inte för att uttrycka dem. Det hör dock inte till vanligheten att jag pratar illa om någon annan offentligt (Jag önskar att jag kunde skriva att jag aldrig gör det överhuvudtaget, men så väl är det nog inte.). Däremot säger jag gärna att jag tycker att någon har fel, om det är det jag tycker. Det är inte samma sak som att prata illa om någon, menar jag. 

 

De senaste dagarna har jag följt en webbdebatt, och det tragiska är att den helt och hållet går ut på att prata illa om folk. Det finns ingen saklighet, inget bemötande av argument, utan är bara ett enda stort skitsnack. Galet. 

 

Jag önskar att vi skulle bli bättre på att skilja på sak och person, att man verkligen skulle kunna diskutera etik, moral, välfärd, kyrkopolitik eller vad det nu kan vara, utan att varje person som har motsatta åsikter ser sig som kränkt, eller får en märklig etikett. 

 

Om vi inte får tycka vad som helst är det illa ute, tror jag. Åsikter ska stötas och blötas, möta argument och kanske förändras. Däremot borde man inte få bete sig hur som helst. Som det verkar vara på väg att bli nu blir man stämplad så snart man tycker. Vem ska då bestämma vad som gäller? Den lobbyorganisation som har mest pengar eller bäst kanaler? Den som skriker högst? Den som känner sig mest kränkt? 

 

Det där med kränkning är något helt för sig själv. Hur kan åsikter kränka? Det är något jag inte kan förstå. Att få en etikett däremot tänker jag skulle kunna göra det. Att tycka något måste vara OK, men att stämpla någon borde inte vara det.