storasyrrans

Vi ber alltid något slags bordsbön innan vi äter. Sedan E började kunna tala för sig är det han som bestämmer vilken, men det finns en regel: Allas ögon (av Schütz - även tvååringar kan lära sig sådana melodier...) sjungs bara på söndagar, hur mycket E än önskar den andra dagar. (En period föreslog han den varje måltid.)

E är duktig på att sjunga, och han har en stark stämma, med vilken han ibland styr bordsbönen i ett riktigt, riktigt långsamt temo. Då händer det att J tröttnar alldeles på att vänta, men annars har han lyckats lära sig att Amen betyder att det är dags för mat. För det mesta langar han fram tallriken långt innan alla är på plats vid bordet, eller om ingen hunnit binda fast honom, kryper upp på bordet för att förse sig själv, men vid Amen öppnar han munnen och nickar nöjd - äntligen dags för mat.

Jag tycker i alla fall att det är lite skojigt med E:s ganska stora bordsbönsrepertoar. Den sjungs ju inte bara vid måltiderna, utan i sandlådan, på trehjulingen eller bara lite när som helst. Förut idag satt han fastkilad i den upp-och-ner-på-vända stegpallen och försökte få till "Gud är god mot mig". Där går han bet. Schütz kan han, Glädjens Herre är kanske inte ordagrann precis men definitivt mer än igenkännbar och flera andra kan han perfekt, men den där "Gud är god mot mig", den är svår...

Somliga dagar hinner man bara inte med. J alltså. Eller E för den delen. Idag klättrade den förre upp på en stegpall, och innan jag hann med att åtgärda det hade den senare puttat ner honom.

Eller när jag skulle duka. Medan jag hämtade bestick klättrade J upp på bordet och krossade ett glas.

Eller när E satt och somnade vid matbordet. (Det tär på krafterna att starta dagen vid femsnåret, vilket han gjort de senaste dagarna.) Trots att jag bad V kittla honom fick han en liten powernap på si så där sju sekunder, vilket omöjliggjorde somnande på riktigt en timme senare. (Jag gick faktiskt och la honom med en gång, men han hade vaknat för mycket.)

E säger mycket roligt. Nu ikväll stod både jag och G på utetrappan och försökte förmå gossen att komma in för att lägga sig. Själv ville han mycket hellre köra V:s sparkcykel, en "sparrrkmotorrrcykel".
-Vänta lite, sa han. Jag ska bara parkera först.
Vi väntade och han "körde", d.v.s. sparkade mycket försiktigt med ena foten och försökte styra lite i huvudhöjd.
-E det inte fantastiskt, inte sant? sa E. E det inte fantastiskt, inte sant? Han upprepade det tills han fick något slags respons av oss...

...med det mesta. På de fyra veckor vi mer vistats borta än hemma har det hänt massor med framför allt unge herr J. Det fanns fart i honom redan före sommaren, men nu är han en slug liten gosse som domderar och står i, mycket medveten om vad han får och inte får göra. Allt som går att klättra på använder han, och när han kommit upp står han med ett stort leende och skrattar åt mig. Han var tystlåten, nu hörs han var än vi är: på matställen ("DA!" (Högt och allt mer gällt.) D.v.s. "Mer mat, ge mig snabbare, ge mig allt på en gång så sköter jag ätandet själv.), på vandrarhemmet (ex. "Ujsch!" Passar för det mesta, men t.ex. igår när han vägrade sova och istället glatt ställde sig upp i vagnen och tittade på mig med ett stort leende.) och för det mesta (BAPP! d.v.s. Ge mig nappen, nu!). Något annat som visat sig dessa veckor är att J inte alls uppskattar bilåkning. Först verkade han vara åksjuk, men det är i så fall mycket lindrigare än det var med L när hon var liten. Värre är att han bara inte gillar att sitta i bilstolen. När det går bra är han bara högljudd och gnällig. När det går mindre bra skriker han och sträcker sina små armar mot oss. Så har det varit vid så pass många tillfällen att jag kommer att dra mig för längre bilresor för skojs skull - om vi nu brukar göra några sådana, men det känns som att det krävs en person för att underhålla J och hålla honom på hyfsat humör, så några ensamresor med honom blir det inte.

J är inte den enda som lärt sig något; rätt som det var började E säga riktiga rullande R. Det är väldigt gulligt. Särskilt när han säger HEJRÅ, eller försöker klämma in R:et i sin fars namn på rätt ställe (snudd på omöjligt).