storasyrrans

Varning! Detta inlägg är ingenting för den lättäcklade att läsa.

Vi har två blöjbarn, och det känns som att det större av dem gärna kunde få sluta vara ett sådant. Vi testade lite då och då med små toalettsejourer för ganska längesedan, och vid ett par tillfällen lyckades gossen klämma fram några droppar, så jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska enkelt när vi väl började försöka på riktigt. Nu har han dock slutat vara intresserad av att sitta på toan. Toaletters enda syfte verkar istället vara att bli städade - ju mer medel, desto mer skum = desto bättre. (Vårt badrum luktar numera smultron, efter att E i förrgår städade toan med nästan en hel flaska diskmedel med smultrondoft.) På sin höjd kan de även användas att spola ner saker i, eller till att undersöka vad man kan spola ner (Ja, det går att fylla toan med toapapper och sedan se allt försvinna. Nej, det fungerar inte på samma sätt med baddräkter.)

Ungefär samtidigt som detta med att sitta på toan blivit totalt ointressant har blöjan gått samma väg. Blivit ointressant, alltså. Och att sitta på toan har kanske egentligen inte blivit ointressant, bara att sitta på toan på toan. Jo, för nu kan man ibland hitta E sittande på sängen eller någon annan kant lekandes att han sitter på toa. Då ser man att han vet hur det går till: Man tar av sig byxor och blöja och efter uträttat behov torkar man sig med något lämpligt. Sedan ska händerna tvättas, men så långt kommer han sällan. Till det andra har han heller aldrig kommit när han lekt, utan det verkar mest handla om det där sittandet med bar rumpa, och det känns ju ganska menlöst.

Men, blöjan har alltså blivit ointressant, eller oönskad, vilket visar sig i ett vredesutbrott när den ska på vissa mornar. Jag tänkte att det väl var dags att köra hårt, då, och satte istället på honom ett par träningsbyxor, eller tjocka trosor som flickorna brukade kalla dem - sådana underbyxor som gör att det blir otrevligt att kissa ner sig, men ingen behöver torka golv efteråt, och det som bärs utanpå inte alltid behöver bytas. Gossen blev glad, och modern tänkte inte mer på det. Ett par timmar senare åkte vi och handlade, och det är en pärs i sig. Strax innan vi skulle ställa oss i kassakön stannade E plötsligt, tittade konstigt ner på sina ben och sa:

-Bajsat! Då mindes modern... Som tur var var det inte den grövre varianten, utan "bara" kiss, så vi klarade oss hem utan större problem.

Nå, detta var väl inte så farligt? Det kunde väl alla läst? Det kommer nu...

Häromdagen var E, J och jag hemma själva en längre stund. Det började bli kväll, och J somnade. Jag utnyttjade tiden till strykning, eftersom E för en gångs skull roade sig själv. Sedan såg jag en blöja ligga på golvet.

-Vad gör du? ropade jag, och gick för att kolla, men det såg ut som den vanliga toaleken, och sedan såg jag hur han började leka med grejor i sin kista, så jag återgick till strykandet. Så en stund senare hörde jag hur han började greja med våra saker i arbetsrummet, och det kändes inte lika bra, så jag gick för att plocka ut honom. Hoppsan! I hallen låg en stor hård klump.

-Har du bajsat? ropade jag, och fortsatte sedan med att förmana honom om att i fortsättningen göra det på toaletten eller pottan. Jag tänkte att det var bäst att plocka bort skiten innan jag tog ut E, eftersom det ändå såg ut att vara en såpass lokal skada. Det var snabbt gjort, men sedan hann jag inte mer än något steg innan jag trampade i mer, och innan jag var framme hos olycksbarnet hade jag upptäckt ännu fler små äckelområden.

-Bajsat! sa E glatt när jag bar ut honom ur arbetsrummet och önskade att jag hade en bur att sätta honom i medan jag sanerade. Jag torkade, tvättade och gjorde rent alla ställen jag såg, men det var inte lätt. Nu har det gått några dagar, och arbetsrummet luktar normalt - dagen efter gick vi fortfarande och tittade extra noggrant före varje steg. Jag har insett att hängslebyxor har många fördelar...

Det är omöjlgt att förutse vad vår lille tvååring ska hitta på härnäst. Han har fantasi och vilja för flera kompanier, och vi tar oss igenom ett antal krig varje dag. Igår när jag tappade tålamodet och vrålade åt honom sa någon av flickorna:

-Fast han är ju rätt söt och rolig, också! Jodå, när han vid påklädning tittar förhoppningsfullt på mig och säger "Kanske skjorta?" så är han söt. Fem minuter senare, klädd i favoritplagget är han ännu sötare, men när han ännu senare tar av sig allt och låser in sig i badrummet, då känns det mesta bara farligt. (Tur att man kan låsa upp med sax...)

Häromdagen var jag och handlade, och E var med - trots att jag minst en gång bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för handling med 2-åring. E tog en burk pepparkakor. Jag ställde tillbaka. Repris. Repris. Sedan gastade E åt mig:

-Nej mamma! INTE ställa tillbaks! Du får inte göja så! Jag lydde inte, utan ställde tillbaka och gjorde sedan ett försök till förflyttning. Då hörde jag en krasch bakom mig: halvvägs till vagnen stod E med pepparkakor utspridda över halva golvet. Han var snäll och hjälpte mig att lägga tillbaka dem i burken, och han fick ju som han ville - pepparkaksburken står numera i vårt kakskåp, för jag tyckte det var alltför pinsamt att smita från den uppenbara olyckan.

Vissa dagar tar min ork med E slut innan klockan blivit tio, andra dagar är det bättre. Han har det inte lätt - hela förmiddagarna väntar han på att syrrorna ska komma hem, och när de väl kommer skyndar de in på sitt rum och stänger dörren, en av få dörrar han inte kan forcera eftersom dess handtag är vänt. Igår hade flickorna en kompis med hem, och då gjorde han stora ansträngningar att få komma in:

-Kom igen, H! sa han och knackade på dörren i hopp om att kompisen skulle ge med sig. Kom igen, då! Male komma jummajum (rummet)!

Bra dagar när orken räcker längre sitter vi på golvet och läser och sjunger istället för att skrika åt varandra. Även en arg dag kan "Bjummelibjum vem lufsaj däj" få mig att bli på gott humör igen. Att höra E sjunga är verkligen knottergulligt, och man kan inte annat än le. Han ägnar sig gärna åt annan musik också, men då är det inne på den farliga arenan igen:

-Male spela flol!!! satt han och sa med ett stort leende när jag kom springande vid ljudet från fiolsträngar. Då är det svårt att skälla, men han får ju inte plocka ner fioler från väggen!

Ganska söt och rolig är han. Och jobbig. Men allra mest underbar - och sötast när han sover, förstås. Det är väl nästan alla barn...

Idag är det fars dag. Vi uppmärksammade det sällan särskilt mycket hemma, så jag borde väl inte sakna pappa mer idag än andra dagar, och gör det kanske inte heller. Fast helt visst är det så att det hugger till lite i magen när barnen frågar G om inte han ska ringa till sin pappa idag. Jag kan ju inte ringa min.

Det är också så att jag de senaste veckorna tänkt mer på pappa igen. Jag tror att det handlar mycket om att J nu är ungefär lika gammal som E var pappas sista tid i livet. Om drygt en vecka är J ett halvår - en dag innan E blev så gammal försvann pappa ur våra liv.

På Alla helgons dag var vi ute på en liten kyrkogårdsutflykt - vi tänkte att det kunde vara bra att ha en egen tradition runt den helgen, när flera av andra barn här i byn firar Halloween. Efter att flickorna några dagar tidigare uttryckt hur mysigt det var på kyrkogårdarna med alla ljus i mörkret kom vi fram till att vi ju faktiskt kunde göra en tradition av det, att åka till någon kyrkogård och njuta av mysigheten. I år var G ledig, så vi tog en halvdagsutflykt och hann med två kyrkogårdar - även om det bara var mörkt vid den ena. Först åkte vi till den by pappa växte upp i. Vi åkte förbi prästgården och jag berättade vad jag vet, och såg och hörde inom mig hur pappa skulle ha berättat för L & V om församlingshemmet som är byggt där de brukade ha sin höjdhoppsställning - det blir liksom inte samma sak när jag säger det. Sedan gick vi till kyrkogården och tittade på graven där min farfar och mina farmödrar begravdes innan vi åkte vidare till pappas grav. Då kom mörkret och det blev precis så mysigt som vi hade tänkt oss. (Mamma och A dök upp och bjöd in oss på te - det fulländade den utflykten!)

Anledningen till att fars, och mors, dag inte firades något särskilt hemma var officiellt att sådana dagar bara var kommersiellt trams. Jag gillar att fira så ofta det går, så jag går gärna på lite kommersiellt trams, men lite är det väl så att man borde visa sin uppskattning oftare än en gång om året, eller att det inte skulle vara något konstigt att skämma bort någon särskild när som helst. V undrade när vi satt och åt, och de precis uppmanat sin far att ringa sin far: "Finns det ingen farfars dag?". Det är så många jag uppskattar så mycket, och vill visa det för att det skulle behövas en lång rad kommersiella tramsdagar: svärföräldrarnas dag, syskonens dag, barnens dag, mosters dag, barndomsvänners dag o.s.v. - det går ju att hålla på hur länge som helst. Eller så struntar man i det, och tar de chanser som finns att fira och visa uppskattning - nästa gång det är den där särskilda dagen finns personen kanske inte i firningsbart tillstånd eller på firningsbart avstånd. Det ska nog jag försöka. Mer fest åt folket!

Det är bara onsdag, men jag är rädd att möjligheten att göra detta inlägg försvinner om jag väntar längre: Det här är en jättebra vecka!

• L & V har inte rykt ihop en enda gång sedan i helgen. Det måste vara något slags rekord.
• E har somnat i sin egen säng före åtta alla tre kvällarna. Definitivt rekord sedan han bytte från spjälsäng till vanlig, urpromenerbar.
• Flickorna har gjort läxorna utan påminnelse, utan tjat och dessutom ordentligare än någonsin (bortsett kanske från första veckan).
• Jag har kunnat öva cello, och på tal om övning har flickorna skött även den biten utan krångel.
• Inga jobbiga samtal från skolan än så länge...
• Jag har inte kraschat några glas (förra veckan lyckades jag ha sönder två stycken, och dessutom ett veckan dessförinnan).
• G börjar återfå något slags normal arbetssituation.

Tur att det finns diverse företeelser som gör att man vet att vi faktiskt är samma gamla personer i den här slarvfamiljen, som ex. strykberget, playmoborgens alla smådelar i en stor driva på flickornas rum eller den nattliga terrorn från unge herr E. Annars kunde man ju tro att någon hade trollat och bytt lite folk...

...skulle jag

• aldrig köpa vakumförpackad ost.

• köpa städning varje vecka.

• gå på restaurang så snart jag kände för det.

• prenumerera på många roliga tidningar.

• skaffa abonnemang på konserthuset eller något liknande.

• anlita hantverkare till alla projekt ambitiösare än tavelupphängning.

Lite trams, och lite allvar, för jag är ju rik. Jag menar, det finns ju en hel mängd val som jag redan gör just för att jag har råd. Vi är inte snåla, och inte heller särskilt sparsamma, men jag tror att vi är ganska duktiga på att prioritera, och i den prioriteringen kommer ex. bra mat före städhjälp. Men ibland, vissa fredagseftermiddagar typ, kan jag ändå tänka: Om man skulle börja köpa billighetsmärkena i mataffären igen skulle vi tjäna multum, och då kanske man slapp gå och irritera sig på den där vedervärdiga städningen som väl måste göras åtmonstone någon gång ibland...