storasyrrans

Vi har insett att vi inte lever i samma värld som vanligt folk. Jag är fullkomligt seriös, och det är en djupt allvarlig insikt. Vi läste en artikel i Dagen, och förfärades. Inte över artikelförfattarens åsikter, utan över de fakta som framfördes. "23-åriga kvinnor har i genomsnitt haft elva olika sexpartners - mer än en fördubbling jämfört med 1999." Snacka om att befinna sig i en annan värld när man tycker att det räcker fint med en, och att det t.o.m. är eftersträvansvärt att låta det vara ett ideal. Alltså, hur kan vi samhällsekonomiskt försvara att sex marknadsförs på ett sätt som gör att tonåringar tycker att det är OK att ligga med än den ena, än den andra? Ett exempel på stora kostnader som kommer av detta är vaccination av alla flickor i MELLANSTADIEÅLDER mot livmoderhalscancer - som inte kan uppstå förrän man sexdebuterat.

Vi har som sagt insett att vi som inte tycker att ovannämnda är OK lever i en annan värld, men vi vill verkligen ha med oss våra barn i vår värld. Än så länge handlar det mest om att faktiskt protestera och ibland förbjuda mot lyssnande på låtar som handlar om sådant de inte förstår, och viss (ganska stor) censur av tv, film och internet. Jag tycker att vi gör rätt. Åtta-åringar som förklarar varför kompisens föräldrar inte bor på samma ställe med att de inte fick jobb i samma stad, trots att det finns en ny partner till den ena med i bilden, ska inte behöva lära sig att det normala är att man när man testar sig fram. Åtta-åringar som tycker att det känns rätt att gå till skolan barfota en kall septembermorgon ska inte behöva lära sig att det är rätt att ha sex med vem som helst om det känns rätt. Inte tretton-åringar heller.

Hur kan vi ha ett samhälle som satsar pengar på att lära ut HUR man gör till barn innan de enligt lagen FÅR göra? RFSU borde dömas för uppvigling till brott. SVT borde få böter för att de bidrar, genom ex. Allsång på Skansen och låtvalen där.

Som synes har jag svårt att förlika mig med att befinna mig i en annan värld, och tycker att fler borde reagera och flytta till mig. Alltså ELVA, i genomsnitt... Det är väl ändå inte så det ska vara?

Highspeed-E kommer farande, tar upp en av sina bilar från golvet.

-Bileeeen!

-Ja, den bilen som du fått av mormor och morfar, säger jag.

-Mofavvv! säger E för första gången, och jag gråter för att det namnet aldrig kommer att innebära några verkliga minnen för honom, och för att mina minnen börjar vara gamla.

Samtigt är jag så tacksam. Tacksam för allt jag fått, allt jag har.

Det är skojigt med barnprat. E vräker ju ur sig roligheter dagarna i ända, men även de stora säger sådant som är roligt att höra - ibland roligt för att det känns roligt att höra dem säga just så, ibland roligt för att det låter så knäppt.

Till den första kategorin får gårkvällens uttalanden från V (och L) räknas. De hade, något motvilligt, åkt till sitt livs första orkesterrepetition. Inte mutade, men bara på prov. (L var särskilt motsträvig, och sa sig vara ganska säker på att det inte skulle bli mer än en gång om hon inte tvingades, och vi fick inte tvinga henne, för om man kände sig tvingad skulle man kunna känna sig tvingad att tycka att det var roligt, och då kanske det kändes roligt fast det inte var det. Kategori två.) Efteråt kunde de övertalat vem som helst att börja spela i orkester:

-Det förstår du väl att jag vill vara med när vi spelar en symfoni! (Arrangemang av en snutt ur pukslagssymfonin av Haydn - ett av L:s favoritstycken.) (V)

-Jag visste ju inte att det var SÅ roligt. (L)

-Jag känner mig så STOR när jag spelar i en orkester! (V)

-Jag vill öva direkt när vi kommer hem! (V)

Ur E:s svada kan man idag plocka godbitar som "Iiisa, va göö du?", "Daton steng av!" och "GABEL". Det senare stod han och gormade upprepade gånger utanför toalettdörren när faderskapet flytt dit en kort stund. Annars ägnar den lille E dagarna åt att befalla den ena eller andra med det korta ordet "Pom" (kom). Det är "mamma pom" mest hela tiden. Han blir arg när man inte lyder, också, och jag är väl ganska olydig. Han fortsätter annars att vara artig. I eftermiddags drog han sig tillbaka in bakom det gamla kylskåpet, och anledningen syntes på ansiktsuttrycket. G frågade om han ville sitta på toaletten.

-Nej kack. G frågade igen efter en liten stund - samma svar men denna gång lite ilsket, som betydandes "hör du dåligt, eller?". Efter en stund var det uppenbart för alla i huset att han behövde en ny blöja, så jag frågade om vi skulle gå och byta.

-Nej kack. Senare, efter utfört blöjbyte, frågade jag om han ville gå till våra grannar en sväng för att fråga en sak.

-Ja gärna!

Jag har gett upp. Son nr 1 är numera begeistrad tv-tittare. Maken och jag konstaterade gemensamt att det var lättare att hålla flickorna från apparaten eftersom den

a)stod inne i vårt sovrum och dörren dit alltid var stängd.

b)aldrig användes medan flickorna var vakna.

c)inte talades särskilt mycket om.

Det är helt enkelt svårare när man har två flickor som gärna frågar om de får titta på film, och sedan högt och ljudligt diskuterar/bråkar om vilken film de ska se alt. högt och ljudligt tjafsar om varför de inte får.

Det fina i kråksången är att "Fem myror" kommer fram igen, för även om E får titta nu så får han inte se vad som helst. Jag väljer - inga gräsliga barbie-filmer och inga lika gräsliga my little pony-diton.

Jag har insett att det kan komma en ny fas i livet - en som jag inte förväntat mig, och som jag fortfarande hoppas slippa. Jag har alltid fäst mig väldigt snabbt vid både personer och företeelser, och alltid blivit oerhört besviken när något lagts ner eller försvunnit. Därför bävar jag inför vad som skulle kunna komma - separationer. I de närmsta vänkretsarna finns många gifta par; den fas i livet då varje sommar innehöll ett par bröllop är slut. Längre bort finns andra par som vi umgåtts med under någon period, och i de kretsarna har det hänt. De har delat på sig. Så länge det är på avstånd fungerar det. Jag undrar vad som hänt och funderar på varför, och den perifera vänskapen känns ännu något mer perifer, men vad händer om det skulle hända närmare? Jag kommer att bli så oerhört besviken! Jag vill tro att våra vänner är lika medvetna som vi om att äktenskapet är något viktigt, något man jobbar med och som inte bara handlar om att vara kär. Jag har varit på många bröllop - de har ju stått där allihop och LOVAT!  Jag har inte hört att någon sagt "så länge det känns rätt för mig" eller "så länge vi har fantatiskt sex" eller  "så länge det verkar tillföra något bra i mitt liv" utan bara "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Jag vet att en separation ibland är nödvändig, att det finns fysisk och psykisk misshandel, men jag sörjer över att skilsmässa blivit något man överväger, att alternativet finns så tillgängligt.

Jag har inte skrivit något om barn - alla undersökningar jag hört talas om säger att ALLA barn helst skulle vilja att deras föräldrar levde tillsammans och höll sams. Räcker inte det som argument?