storasyrrans

...kan man göra på olika sätt. När vi precis nåtts av beskedet att pappa var död var sorgen oerhört fysisk. Jag såg till att jag hade spypåsarna inom räckhåll i bilen på väg till Göteborg, för jag mådde riktigt illa. Av och till känner jag den där riktigt fysiska sorgen även nu efter snart en vecka. En stor, stor klump som inte hör till kroppen egentligen. Ibland kommer gråten ut, och då blir klumpen lite lättare att stå ut med.

Våra döttrar sörjer på helt olika sätt. Kanske hade de också olika relationer till sin morfar - att de kort vi har på pappa och något av barnen nästan uteslutande är foton på pappa och L kanske talar för det. Båda flickorna blev riktigt ledsna och grät rejält när vi fått veta, men när V sedan gått helt in för att se till att alla andra har någon som tröstar dem har L skärmat av sig från det sorgliga och alla berörda genom att läsa. Hela torsdagseftermiddagen läste hon. På fredagen läste hon också, och hon har fortsatt därefter också. Stundtals har vi funderat på om hon stänger in sorgen alltför mycket, men samtidigt har vi ju sett henne gråta, och man måste ju få vara olika. V har flyttat runt sig mellan olika knän när vi varit tillsammans hela storfamiljen, inte mest för sin egen skull, tror jag, utan för att försöka få andra att känna sig bättre till mods. Hon har varit extremt trött - att se så många vara så ledsna är nog väldigt jobbigt för henne som ständigt försöker trösta.

Igår var vi i Göteborg igen och fick se pappa. Vi hade pratat i förväg om det hemma, så vi visste redan att V sannolikt inte skulle följa med in i själva kapellet. Hon ändrade sig heller inte på plats, utan höll fast vid att det räckte att säga hejdå till morfar i dörren. Istället satt hon och pratade med begravningsentreprenören - hon är helt osannolik när det gäller muntlig kommunikation... För mig var det en fantastisk stund. Jag var oerhört spänd innan vi kom dit - den där jobbiga fysiska sorgen började lägga sig, och jag var rädd att den skulle komma tillbaka. Nu blev det inte alls så. Genast när vi kom in och jag fick se pappa fylldes jag av något slags glädje. Pappa såg så glad ut! Det han sett i dödsögonblicket måste ha varit något fantastiskt, och det fyllde mig också med något gott. Min syster sa:

-Det är nästan så att man är avundsjuk!

Den känslan fick man när man såg hans ansiktsuttryck. Ledsen är jag ändå, men glädjen fick också plats, och sorgen kändes inte alls fysisk längre. Under en dryg halvtimme var vi inne hos pappa, alla vi syskon, mamma, mina svägerskor L & E och så G förstås. Vår L var också med. Hon stod längst framme vid kistan, gick ut till V en stund ibland, men kom sedan tillbaka. Hon tog i pappas händer och kände på hans ansikte, men hon sa nästan ingenting. När vi varit där ett tag ställde vi oss i en halvcirkel runt kistan och sjöng, Allas ögon - som vi alltid sjungit som bordsbön vid söndagsmiddagarna hemma, och Jag vill tacka Herren - en sång som pappa tyckte mycket om. Så droppade en efter en ut, och så var det bara L kvar, och så jag som väntade på henne. Det var som att hon inte ville gå därifrån. Jag pressade henne inte, men satte mig ner och kramade om henne. Då kom tårarna. Först strilade det stilla och tyst, men snart grät hon ordentligt. Skönt, tycker jag.

Pappa översatte många sånger till svenska, främst från norska, men också från danska. En av hans favoritförfattare var den danske biskopen Hans Adolf Brorson. För drygt tolv år sedan arbetade pappa med att översätta några av hans psalmer, och gav ut ett körhäfte med dem i arrangemang av en norsk organist. Jag korrekturläste - det gjorde jag ofta när pappa skulle låta något bli tryckfärdigt. Idag tog jag fram mitt häfte, med pappas handskrivna rader inuti:

"Till korrekturläsaren från utgivaren. Tack för hjälpen!"

Sista sången i boken har så mycket som känns så skönt att läsa just nu:

1.Hur stort att möta famnen när båten dras  land, se Jesus stå i hamnen och sträcka ut sin hand!

Till glädjens hem från sorgens dal, till Faderns hus från nöd och kval!

Hur stort att möta famnen när båten dras i land!

I bröllopssal från strid och nöd, i saligt liv förutan död.

Hur stort att möta famnen när båten dras i land.

2. Hur gott att där få smaka, hur god min Herre är, att slippa se tillbaka på allt som tyngde här.

Att skåda Gud och gå omkring bland himlens underbara ting!

Hur gott att där få smaka, hur god min Herre är!

En härlighet som ingen kan beskriva här i främlingsland.

Hur gott att där få smaka, hur god min Herre är.

3. Hur saligt att få bära en krona som hans brud, och sjunga till hans ära, gå klädd i renhets skrud,

få höra änglar lova Gud till mäktiga basuners ljud!

Hur saligt att få bära en krona som hans brud!

Att Herren Jesus vara när, att skåda honom som han är.

Hur saligt att få bära en krona som hans brud!

Mitt huvud är sprängfyllt av tankar. Jag saknar pappa så att jag vaknar på natten och skakar av gråt som inte riktigt kommer fram. Samtidigt är jag så glad att han fick sluta livet här på det sätt han fick. G och jag har de senaste veckorna vid några tillfällen pratat om att vi har så svårt att se framför oss hur pappa skulle kunna bli gammal och trött - nu vet vi varför. När mamma och A fått se pappa efter att han dött fick vi veta att han såg glad och nöjd ut. Jag tror att han såg något framför sig, och jag tror inte att det var uppförsbacken de precis nått i spåret han såg.

Massor av människor hör av sig och delar vår sorg. Det är så skönt! Förr har jag alltid känt mig lite dum när jag varit ledsen trots att den som dött kanske inte stått mig så nära. Det har känts snudd på pinsamt att vara så bölig som jag kan vara. Nu vet jag bättre: att få gråta tillsammans är fantastiskt, och att se massor av människor sörja min pappa gör mig på något märkligt sätt gladare. Jag känner att han var uppskattad och omtyckt, och det känns gott.

Jag är rädd för att återgå till det normala. I vanliga fall läser jag jämt. Nu vill jag inte öppna en endaste roman, för jag har ingen lust att fastna i någon fantasivärld. Jag vill sitta vid bordet, dricka te och prata om pappa. Tyvärr förfaller allt runt omkring då, och någonstans är det väl vettigt att försöka göra lite vanliga saker också. G sa att han känt ungefär samma känsla som när han kom ut från BB efter L & V:s födelse första gången när han åkte hem från Göteborg i fredags, en känsla av overklighet och undran över varför livet pågick fortfarande:

-Hallå, har ni inte märkt att det hänt något? Typ. Samma känsla av absurditet kände jag när vi igår kväll satte på TV-nyheterna. Det som hänt där var helt ointressant på något vis. Det berörde mig inte någonstans.

En vanlig torsdag fram till lunch och lite till, och sedan en oändligt lång eftermiddag - så blev det. Efter min första lärardag sedan E föddes stod jag utanför skolan för att möta L & V, samt en vän som kommit dit med E efter att ha passat honom medan jag jobbade. Min mobiltelefon ringde medan jag skulle svara på huruvida V kunde få leka med sin kompis, och jag noterade att det stod nummer okänt och funderade kort på att trycka bort samtalet. Jag gjorde dock inte så, och den som ringde var långt ifrån okänd. Hans röst däremot. Utan att han behövde säga mer än vem det var förstod jag att min bror G:s ärende inte var något roligt, och när han bad mig sätta mig förstod jag att det var något riktigt jobbigt.

-Det har hänt en olycka... Vi vet inte så mycket... Pappa har fallit ihop i skidspåret tillsammans med A (vår yngste bror)... Han hade ingen puls...

Ett par timmar senare satt vi hemma på köksgolvet runt E alla fyra och bara väntade på definitivt besked. L gick efter en stund in på sitt rum för att läsa, eftersom "det brukar kännas bättre när man läser". Eftersom mamma, pappa och A befann sig i fjällen kunde vi inte åka till dem, men jag ringde mamma för att höra vad som hänt egentligen. Hon visste dock inte mer, eftersom "olyckan" inträffat efter att hon begett sig tillbaka till fjällgården och pappa och A fortsatt ensamma. Hon väntade också - på A. Han väntade i sin tur på transport till mamma från den fjällstuga där han blivit omhändertagen. Så småningom ringde O, ytterligare en av mina bröder och meddelade att beskedet kommit - pappa var död.

Vi syskon som bor hyfsat nära varandra samlades med våra familjer i Göteborg så snart vi kunde efter beskedet. Tillsammans grät vi och försökte förstå vad som hänt: Att vår älskade pappa inte levde längre. Att vår tolvårige bror fått se sin pappa trilla ihop och dö ute i ett skidspår på fjället. Att min farbror förlorat sina två bröder inom ett halvår i extremt likartade situationer. Att vi aldrig mer skulle få känna en riktig pappakram. Att pappa fått lämna allt det jobbiga som tyngt honom så det sista och fått flytta hem till något mycket bättre.

Efter dödsbudet åkte min bror G från Oslo, där han bor, tillsammans med en mycket god vän till familjen till Transtrand där mamma och A fanns. Vi andra blev kvar i Göteborg. Underbart att känna var den omsorg som så snart människor fått reda på vad som hänt visades oss: Telefonerna blippade till med hälsningar om böner m.m. i en ganska strid ström, min svägerskas familj kom med mat och såg till att vi fick i oss den. Innan vi på kvällen delade upp oss på två sovställen bad vi aftonbön tillsammans och tackade Gud för vår pappa. Det kändes som om torsdagen hunnit bli både fredag och lördag innan vi lagt oss, men klockan var fortfarande 25/3.

Nu är det färdigkalasat! Igår var det dags för det stora party vi planerat i veckor - fem sjuåringar firades med korv, lek, tårta och godis. Istället för att lägga ett par timmar varannan helg på barnkalas gick vi ihop och ordnade ett stort för de fem flickor, däribland våra två, som fyller inom sju veckor. Detta hade många fördelar:

• Våra flickor kunde köra sina egna kalasidéer på morbrorkalaset - morbröder (och liknande släktingar) är betydligt följsammare och mycket mindre oberäkneliga än barn i sju-årsåldern, och trots att vissa morbröder tog fel godispåse under skattjakten (t.ex. hävdar barnen att H tog V:s redan påbörjade påse) var flickorna mycket nöjda med genomförandet. Med riktiga barn hade jag och G tvingats styra om det överhuvudtaget skulle bli något i stil med tanken.
• Vi behövde bara göra det som var roligt, d.v.s. jag gjorde tårtor och godispåsar. Andra städade, dukade, köpte korv och bröd m.m., gjorde inbjudningskort och framför allt delade ut dem, planerade lekar etc.
• Vi slapp "vilka-ska-bjudas-funderingarna". Förra gången, ja faktiskt enda gången L & V haft barnkalas tidigare, satte jag en gräns vid tio inbjudna barn. Det var fullt tillräckligt för mina nerver, men bra blev det inte. Det är aldrig kul att inte bjuda alla. Nu bjöds hela klassen, men så var vi också åtta vuxna som kunde hålla ordning på dem.
• Vi var åtta vuxna som tillsammans kunde planera det hela. Fruktansvärt roligt har det varit! Varje kväll har e-posten gått fram och tillbaka i omgångar med både seriösa (ex. hur inbjudan skulle se ut) och helt galna (Vi åker med B till Indien, så att vi hinner göra en schlagerquiz till kalaset. (Gällde männen i sällskapet - de har nämligen tidigare meriter när det gäller gemensamt skapande av sådana tävlingar.)) idéer.
• Vi slapp två lika av en massa billiga (skräp)presenter. Nej, det var kanske väl elakt tänkt, men förra gången fick L & V två trollspön, två tunna pysselböcker, två paket glitterlim etc. Visst fick de också två hopprep, och kanske även något mer riktigt vettigt, men mest kändes det som att deras låda med sällan använda plastleksaker blev innehållsrikare. Den här gången insåg vi på ett tidigt stadium att vi riskerade att stå med 100 paket efter festen. Alltså skrev vi på inbjudan att den som önskade ta med sig paket skulle ta med ETT, och att det skulle kosta max 50:-. När alla gäster gått hem (ja, vi var ju kvar - för vi var ju inte hemma hos oss, utan hos ett av de andra barnen) ordnade vi sedan en enkel utlottning av de paket som lämnats, inkl. några som vi la till själva för att uppnå en fem-delbar summa. Varje flicka fick fyra paket - L fick lämpligt nog tre böcker... Mycket bättre, i alla fall!
• Eftersnacket! Istället för att mödosamt sätta igång med upplockning på barnens saboterade rum (det var glitterlim över hela deras golv förra gången) kunde vi åtta vuxna den här gången slå oss ner i fam. A:s stora vardagsrum med kaffe/te och tårta och snacka, medan de två storebröder som var med tog med sig alla flickorna upp på övervåningen. Njutning! Dessutom behövde vi inte ha så dåligt samvete för det där med städning, för merparten av kalaset hölls utomhus, och dessutom var vi så extremt välplanerade att de stackars barnen inte fick någon fritid alls till saboterande verksamhet. Paketen öppnades som extra bonus inte förrän vi kommit hem, så inte ens pappersröran drabbade värdfamiljen.

Vi får väl se om det blir favorit i repris nästa år. Den tygpinjata som tillverkats för dagen av en av de andra mammorna hade fina bilder av flickorna, och vi diskuterade i alla fall hur man skulle kunna bygga på och förändra dem allteftersom utseendet på objekten ändras. "Given på studentflaket", sa en av papporna...

Här är inte friskt alls. Maken häller i sig Riga-balsam på kvällarna, och verkar än så länge vara den som klarat sig bäst. Tjejerna blir långsamt bättre, men man undrar ju hur mycket snor som kan produceras. Nå, de håller sig upprätta i alla fall.

E sov nästan hela natten till igår. Det var underbart på alla sätt utom ett - mitt ena bröst värkte hela dagen igår, och gör så fortfarande, trots att barnet kniper igen sin lilla söta mun och vägrar äta annat än bröstmjölk. Igår eftermiddag fick jag feber, men på kvällen kände jag mig hyfsat pigg igen, så jag trodde jag skulle vara fit for fight idag. Att vara sjuk mer än ett par timmar är nämligen sällsynt i min värld. Senast det hände var på folkhögskolan för mer än tio år sedan. Då var jag sängliggande ett helt dygn. Nu är jag i och för sig inte helt sängliggande - särskilt inte under natten som gick. Då var E nämligen vaken. Förmodligen var han hungrig, men han ville ändå inte äta något mer än på mig, och på det blev han inte tillräckligt mätt. Till slut somnade han på mage i sin säng med nallarna över huvudet - kanske en ny, vinnande stil. Min näsa känns ett par storlekar större än vanligt, och det är tur att vi har ett stort lager pappersnäsdukar hemma. Jag är dock inte helt nedslagen, utan tror nog att det om några timmar kommer att kännas riktigt bra.

Jag är trött! Det har varit så en hel vecka nu, och orsaken är hosta. Det är inte främst jag själv som lider av denna åkomma, utan människorna runt mig.

Först var det barnens kompis N. Förra lördagen, på tjejernas födelsedag när G just gett sig av till fjällen, kom hon hit för att sova över, då hennes föräldrar skulle iväg själva. Som uppladdning hade hennes far ägnat sig åt att slipa dörrar, och när det stackars barnet lämnades här var hon lätt hostig p.g.a. inandat slipdamm. Tyvärr blev det värre. Ja, inte under dagen - då roade sig de tre flickorna på alla tänkbara sätt, och på kvällen gick det också jättebra. Inte tog det heller många minuter efter melodifestivalens slut förrän alla tre sov som stockar. Nej, det var helt lugnt tills någon gång strax efter fyra på morgonen. E hade precis somnat om bredvid mig efter att ha ätit, och jag höll på att somna. Då hörde jag ett gråtande barn, och springande steg samt bedrövlig hosta. När jag rusat upp ur sängen mötte jag V och N, och konstaterade att N nog hade krupp. Varken L eller V har haft det någon gång, men såpass mycket har jag läst och hört om den åkomman att diagnosen var tämligen enkel att ställa. Frågan var bara hur allvarligt det var, och vad man skulle göra åt det. Först föste jag ut henne genom ytterdörren och befallde V att ligga hos E i min säng. Hostan fortsatte och N var jätteledsen och livrädd. Kallt var det också. Så mindes jag vagt något om vattenånga, så från minusgraderna ute gick vi till det varma badrummet. Där vräkte jag på varmvatten i badkaret och vred dessutom på rejält med golvvärme.

-Jag kan inte andas! grät N, blandat med att hon ville att hennes mamma skulle komma. Såklart! Problemet var ju bara att det skulle ta henne nästan två timmar att komma hem... Jag tänkte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen först och höra vad de trodde; sedan kunde jag om det behövdes ringa och väcka hennes föräldrar. Då var jag dock tvungen att lämna badrummet, så jag befallde L att kliva upp ur sin säng för att sitta hos sin kompis, men hon vägrade. Hon var fullt och fast övertygad om att det handlade om dödlig, mycket smittsam kikhosta, så hon tänkte inte sitta där. Nå, hon fick istället avlösa V, och V satte sig gärna hos N. Sedan förflöt en timme ungefär, under vilken jag sprang mellan telefonkön och badrummet ropandes små råd till V. Hon skötte det hela fantastiskt - en liten hjältinna, som verkade fatta av sig själv att det var til stor hjälp om hon kunde få N att sluta vara rädd. När badkaret var alldeles fullt fick de båda två kliva i, och samtidigt som jag blev mer och mer irriterad över att aldrig komma fram i kön hörde jag hur kruppandet avtog. Strax före sex la sig alla flickorna uppe i sofforna i TV-rummet, och jag gick och la mig igen. Det tog dock inte många minuter innan E vaknade, och tjejerna kunde då rakt inte somna om igen, så söndagen blev oändligt lång.

En normal vecka hade den där förlorade sömnen lätt hämtats in, men nu var det inte normalt. Istället blev flickorna förkylda och började hosta. L sover gott i sin säng trots hosta, men V kommer till oss. Det var inga problem fram till onsdag, för då var ju G:s halva av sängen tom, men nätterna sedan dess har varit väl trånga. Min rygg gör ont.

Idag har vi fått hostmedicin utskriven, så fram emot nästa helg kanske jag är pigg igen. Idag har E också börjat hosta, men vi hoppas att det ger sig snabbt, för han är för liten för hostmedicin. Annars blir det väl några sömnlösa nätter till...

...och därmed mitt lilla läseprojekt. Nu är det Magnus Malms "Fötspår i glastrappan" som ligger vid fåtöljen, och läsningen av den ger minst lika många tankar som Lewis "Om bön". Idag kändes det nästan för bra - och då inte på det där mycket skönare, instämmande sättet (Precis, så har jag också alltid tänkt...), utan bedrövligt insiktsgivande. Det behövs nog, i lite lagom dos.

Annars har jag tillbringat förkvällen tillsammans med några andra mammor. Vi har detaljplanerat våra döttrars kalas - ett gemensamt för hela klassen, för att slippa boka varannan lördag resten av våren. Trevligt! Planerandet alltså - barnkalas är jag bara måttligt förtjust i.

Nu har jag provat att vara ensam-förälder några dagar, och det går. Det går mycket bättre nu än när tjejerna var små. Då brukade jag känna mig snudd på galen när G kom hem om han hållit sig borta mer än en normal arbetsdag. Handlade det om ett dygns konfirmandläger var jag utsvulten på vuxenkontakt och normala samtal och något längre än så krävde specialinsatser som att vi beställde besök eller själva åkte och hälsade på någon. Nu märks det tydligt att L & V är stora, tänkande och sociala varelser - man kan prata ordentligt med dem, vilket gör att jag denna gräsänkeperiod inte alls lidit av vuxenfrånvaron, utan bara saknat min man. Det är olika saker.

Rent logistiskt har det förstås inte varit hur enkelt som helst. Utan tant R hade det blivit betydligt svårare att klara av tillvaron, men nu har hon snällt ställt upp och passat - underbart.

Nu återstår ett problem att lösa om vi ska få hem G i kväll: han måste ha en bil i Slöinge när bussen kommer dit, och alltså måste jag fixa dit en av våra bilar och sedan ta mig hem utan den. Jag har kollat in en kollektivvariant som fungerar, så sannolikt ger E och jag oss ut på en liten bussrunda om en stund. Om jag inte skulle ringa tant R och kolla om hon har möjlighet att skjutsa förstås...

Förra året skrev jag i bloggen att jag i fortsättningen skulle komma ihåg att februari är en kort månad. Det fungerade! D.v.s. i år köpte vi födelsedagspresenter till tjejerna före dagen före, ja, t.o.m. mer än en vecka i förväg. Problemet med att vara ute i så god tid är att deras önskningar hinner ändra sig en, två och sjutton gånger tills det väl är dags för uppvaktning. Vi satsade därför på säkra kort - sådant de glömt bort att de önskar sig för att vi har vinter (sparkcyklar) och sådant som återkommit på många önskelistor (en orange ploj-mask för 24.95 till L och en lavalampa till V). Det gick hem, men bäst av alla årets presenter var ändå något de inte alls önskat sig. En av deras många morbröder lyckades hitta helt rätt nisch: instrument. V fick ett munspel som hon spelat på i stort sett hela tiden sedan hon fick det. L fick en fräsig men svårspelad blockflöjt, med vilken hon gungar fram i huset spelandes mer eller mindre entoniga varianter av alla sånger hon kan. Med dessa tjusiga gåvor tror jag att E jobbade sig upp på morbrorfavoritlistan, kanske ända in i finrummet (denna gång blev han, tillsammans med G & mig, mina föräldrar och ett par syskon, placerad i köket på kalaset...).

Om firandet kan skrivas betydligt mer, men nu är det snart hämtningsdags på skolan, så det får bli en annan gång.

Jag har gott om tid att gå omkring och tänka. Det hjälper nog inte någon, men jag kan ju alltid dela med mig av något av det som just nu rör sig i huvudet:

• Religionsundervisningen i skolan, och kristendomskunskapens del av den. Skolverket håller på att göra nya kursplaner, och i den för religionskunskap ska tydligen kristendomen inte få lika stort utrymme som tidigare. Många förfasar sig, men jag undrar om det inte är ett ganska bra steg. Det är så många lärare som är, faktiskt, helt kassa när det gäller kunskap om kristendom, men de tror själva att de kan det som behöver kunnas. Det betyder att den religion det överhuvudtaget blir under de första skolåren ofta är "varför firar vi påsk" och liknande, och de svar man ger på de frågorna är extremt torftiga. Jag tror att det skulle bli ett lyft för kristendomskunskapen och man tvingades jämställa undervisningen i den lite mer med undervisningen om islam och andra religioner. Då kanske det skulle bli lite ordentlig kunskapsförmedling, och inte bara traditionshumbug. Men, jag vet inte - jag tänker kanske helt fel?
• Jobb. Det är inte bara jag som tänker själv, alltid, utan nu har maken och jag tänkt tillsammans, och tanken är att han ska få vara hemma i höst och vila upp sig från allt dravel i svenska kyrkan alt. inte få vila upp sig, eftersom sonen då ska vara i värsta göra-sönder-åldern, och vårt kök fortfarande inte kommer att vara renoverat. Det vore hur som helst väldans käckt om jag hade ett jobb då, så jag försöker fundera på vad jag ska ha för strategi. Ordentliga jag har ju redan börjat kolla, och t.o.m. slängt iväg en hastig ansökan (så hastig att jag garanterat inte blir kallad ens till intervju). Mindre ordentliga jag tänker i banor som att inte göra ett smack förrän G:s första föräldralediga vecka, då jag kliver in på arbetsförmedlingen och börjar inkassera lite a-kassa. Det ordentliga jaget vinner alltid.
• Tjejproblem. Varför är det så vansinnigt svårt för flickor att vara tre? Varför måste flickor ha en bästis?
• När blir man så vuxen att man börjar tycka att det är roligt att städa, eller åtmistone inte klarar av att strunta i att det behövs?

Så är vi hemma efter några dagars vintersemester. I år tillät varken ekonomi eller tid någon resa till fjällen, men det blev bra ändå: Vi åkte till G:s föräldrar i onsdags. Torsdagen ägnade vi åt skridsko- och pulkaåkning i Hammarskog utanför Uppsala tillsammans med barnens kusiner. Isen var ingen höjdare; det har nog snöat lite för många gånger i år för att sjöisen skulle bli så där blank, jämn och perfekt. Hade vi inte haft barnen med kunde man kanske ändå tagit en längre tur, men nu var det ju delvis för deras skull vi åkte, så då nöjde vi oss med åkande på den fläck där det faktiskt var bra is. Medan de åkte där tog vi längre svängar fram och tillbaka. Vi och vi, förresten - G kunde bara göra en tur, för sedan gick hans ena skridsko totalsönder. Skenan sprack på ett sätt ingen sett tidigare. Typiskt G! Hans cyklar brukar ju också gå sönde på väldigt märkliga sätt. Nåja, man kunde också ägna sig åt pimpelfiske och isskulptering, så det testade barnen. Pimpelfiske var läskigt, tyckte L, och till skulpteringen hade de inget större tålamod. Innan vi gick över till pulkaåkning bjöds vi på fika på herrgården av min svärfar. Själv låg han hemma och kurerade sig efter ett knappt dygns skum åkomma, så det var oerhört gentilt! Pulkaåkningen var i alla fall super! Backen var låååång, och den fart man fick upp var lagom hög, d.v.s. extremt hög, men ändå så att man överlevde och inte slog några volter. Tjejerna åkte länge själva, och sedan fick jag också vara med ett par gånger. Kul!

I fredags begav vi oss till skidbacken. Typ någon kilometer från G:s föräldrar finns nämligen en sådan, eller faktiskt flera. För en hundralapp/person fick vi en dags härlig skidåkning inkl. utrustning för barnen. Först var det ganska trögt för tjejerna. De kom inte ihåg tillräckligt mycket sedan fjällsemestern för två år sedan, men i slutet av dagen gick det riktigt bra! Efter skidåkningen prövade vi pulkabacken på baksidan av skidbackarna, men det skulle vi kanske inte gjort: Jag, som tyckte att det var bra att det inte längre var något folk där, fick med hjälp av två gråtande töser inse att folket försvunnit av en anledning - backen var så isig, att det gick rasande fort. L lyckades hålla sig kvar på pulkan, men fick så ont efter ett åk att hon inte ville åka mer. V prövade ett annat ställe i backen, där det inte såg ut att vara några gupp. Tyvärr var det det ändå - hon snurrade ett varv över pulkan och for sedan som en vante ner för resten av backen. Tur att ingen av dem skadade sig!

I lördags var vi rätt nöjda med vintersemester, och så hade det börjat töa, så då tog vi en tur på sta´n, och igår åkte vi hem.

Idag har barnen en extra dags sportlov, för det är för mycket snö på skolans tak. Jag minns snöstormen 1995 - då fick vi ledigt från gymnasiet för att sammanlagt typ två lärare kunnat ta sig dit. Här handlar det om säkerhet, säger de. Någon jag träffade i förra veckan sa appropå alla snöstängda skolor:

-Varför kan de inte vara utomhus?

Det undrar jag också. Vi planerar in friluftsdagar och organiserar träningsaktiviteter, men de naturliga tillfällena är vi rätt kassa på att ta vara på!