storasyrrans

Valrörelsen gör mig trött. Det slängs ut löften om ditt och datt, och för mig spelar allt det där pytteliten roll - det är ju ideologi det handlar om! Eller kanske borde handla om, men sannolikt skulle det inte spela någon roll, för folk i allmänhet orkar inte bry sig om ideologi. Det är enklare och mindre hjärncellskrävande att rösta efter vem som delar ut mest pengar.

Det senaste utspelet som gjorde mig snudd på helt galen var sossarnas vallöfte om 30-timmars förskoleveckor för alla barn. Det innebär alltså 75% arbete om det varit en vuxen, men det handlar om småttingar. Visst, de arbetar kanske inte när de är i förskolan, men rent stressmässigt är det jämförbart för dem. Jag tycker att det är jättebra att det finns förskolor, och jag tycker att det är viktigt att det finns pedagogisk verksamhet där, men jag tycker att det är minst lika viktigt att ta död på myten om att barn måste gå i förskola för att bli tillräckligt stimulerade. Förskolornas tillkomst och utbyggnad har inte berott på att barnen varit understimulerade, utan på att föräldrarna behövde arbeta. Kan man inte vara ärlig och medge det? Barn stimulerar sig själva. (I alla pedagogiska diskussioner jag varit med har alla varit rörande överens om att den absolut bästa lekmiljön för barn är utomhus i en inte alltför tillfixad omgivning, ex. i skogen. Går man dit med en grupp barn behöver man sällan sätta igång någon lek. Bara ett exempel.) Så småningom är det givetvis bra med pedagogisk stimulering av inlärningen, men inte behövs det redan i ett-årsåldern, och definitivt inte 30 timmar i veckan. Jag gillar montessori av många anledningar. En bra sak tycker jag är att det där, åtminstone i grunden, förutsätts att de små barnen bara är ett par timmar om dagen i verksamheten. Därför kan man under den tiden koncentrera sig på pedagogisk stimulering. Den större delen av dagen är barnen hemma och leker. Det tycker jag låter vettigt! Det finns ett antal svenska utredningar som visar att barn inte tar skada av att vara i förskolan tidigt. Tvärtom är utvecklingen ofta bättre än för barn som varit hemma. Det stämmer säkert helt - på ett sätt. Att skolans problem vuxit i takt med att barnens dagar förlängts får man inte prata om. Att det finns andra variabler i urvalet som påverkar resultatet, ex. föräldrarnas nationalitet, ska man nog inte heller säga något om. Definitivt ska man hålla tyst om alla de undersökningar som visar att barn under tre år inte mår så bra av stora barngrupper (Med stora menas fortfarande hyfsat små - ett förskolebarn klarar ungefär 15 relationer utan att tära på stresstålighetskapitalet, och börjar man med familjen inser alla att förskolegruppen inte kan vara stor!), de flesta av dem är ju ändå inte svenska. Jag tror inte att det är skadligt med dagis  - då hade ju inte våra barn gått där, men jag tror inte att det nödvändigtvis är det allra bästa för alla barn. Sedan finns det ett par saker som gör mig mäkta irriterad:

1. Ett barn i förskola kostade 2008/2009 kommunen ungefär 116 000 kronor (snitt i Sverige). (Något av mina syskon räknade en gång i tiden ut vad Uddevalla kommun tjänat på att vår mamma varit hemma med oss åtta syskon, och det var en ganska rejäl summa, trots att han räknat med uteblivna skatteintäkter.) Varför blir så många så irriterade då på att man som förälder till ett barn yngre än tre år kan välja en annan typ av barnomsorg, och då få ungefär en tredjedel av den summan? Varför ska vi som inte vill ha barnen på dagis från ettårsdagen subventionera alla andras barnomsorg så fruktansvärt mycket utan att få ett smack för det? Skulle vårdnadsbidraget ha höjts till dubbla nivån skulle den som utnyttjat det fortfarande bara fått lite drygt hälften av kostnaden för en barnomsorgsplats. Är man orolig för den sociala utvecklingen hos barnen kunde man ju använt några tusenlappar till mötesplatser för hemmaföräldrar.

2. Varför vill sossarna att barn som får syskon och därmed har föräldrar hemma på heltid ska vara i förskolan 30 timmar i veckan? Jag tror att det handlar om ideologi - jag tror, med FN:s stöd, att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn. Sossarna vill så snabbt som möjligt ha in barnen i den läroplansstyrda verksamheten så att de kan bestämma vad de ska bli för sorts människor. Så vill jag inte ha det!

Nu är det klart. I förrgår fick maken ett mail där det stod att han skulle få en tusenlapp utbetalad 26/8. Det tyckte han var lite för lite, så han ringde för att fråga när resten av pengarna skulle komma. Först fick han ringa massor av gånger för att överhuvudtaget få plats i kön - det verkar vara det normala, trots "För tillfället har vi hög belastning och det är därför många som ringer till oss"-meddelandet. Sedan fick han prata med en människa som som vanligt inte kunde svara på just någonting. Under det samtalet utnyttjade han en liten felläsning han hade gjort, varpå människan i andra ändan blev irriterad på att hon inte hade fått samma information från handläggarna som de tydligen gav sådana som G, och den irritationen gjorde att maken fick ett direktnummer till en handläggare. HURRA! Under samtalet med handläggaren sa denna:

-Nej men det är ju ett jättegammalt ärende! Jag tar och fixar det med en gång, då.

Vad ska man säga? G har ju ringt MASSOR av gånger för att fråga varför de inte är klara, så inte är det hans fel...

Efter samtalet tog det mindre än ett dygn innan det fanns ett nytt e-postmeddelande i inboxen, med en lite högre utbetalningssumma.

Varför kan de inte förbättra sig lite grann i alla fall? Bara liiite, lite skulle göra så enorm skillnad!

E gillar att inta föda av olika slag. I eftermiddags var han så hungrig att han fick sin middag en stund innan vi skulle äta vår. Det betydde dock alls icke att han nöjde sig utan något att äta när vi väl satte oss till bords, så då fick han ett antal melonbitar. Efter en stund tycktes han vara mätt, så vi släppte ner honom på golvet. Lugnt satt vi och åt tills det hördes mystiska ljud från skafferiet.

-Vad gör han? sa jag, demonstrativt väldigt stillasittande.

-Jag vet inte, sa maken och sträckte sig för att kunna se runt den vidöppna skafferidörren.

L, den präktiga flickan reste sig och gick för att faktiskt se efter.

-Åh nej! Han har fått tag i två chokladkex!

Gossebarnet fick behålla hälften av tjuvgodset, men tvingades sätta sig vid bordet igen för att äta det. Det blev en kladdig historia! För att verkligen gojsa ner sig kompletterade E med att slicka på skeden vi tagit sås med. Vi trodde att han kanske skulle rata myntasås med vitlök, men det var tydligen smaskens, för när skeden var ren sträckte han sig efter skålen, och tog med hjälp av fingrarna lite därur också.

Efter en liten stunds matpaus sitter han nu och äter välling. Äta är gott, eller vad ska man säga?

Finns det någon som tycker att försäkringskassan fungerar och sköter sitt uppdrag bra? Jag tycker alltid att det mesta krånglat i kontakterna med dem, men nu går det över alla gränser! G skickade in föräldrapenningsbegäran runt 20 juni, och det är fortfarande inte klart. Mina erfarenheter från förra vändan vi nyttjade denna institution, när tjejerna var små, är att man själv måste läsa på, och sedan tala om för handläggarna vad som gäller. Tyvärr får man ju aldrig prata med några handläggare när man väl blir uppringd, efter att först själv ha ringt en massa gånger för att överhuvudtaget få plats i kön. Nej, de man får prata med är oinformerade och får inte fatta några beslut. De verkar bara sitta där i telefon för att svara. I telefon, alltså. Inte på frågor. Jo, om man ställer en riktigt konkret fråga och är passar fint in i mallen, d.v.s. inte är präst, inte är lärare, inte jobbar oregelbundna tider och tar ut alla dagar i rak och fin följd inom ett och ett halvt år, då kan man få svar. Här kommer ett axplock av alla saker vi baxnat av i sommar:

1. På hemsidan står det "När vi fått alla uppgifter som behövs ska det ta högst 30 dagar att handlägga ditt ärende. Om vi behöver få fler uppgifter eller handlingar från dig eller om vi behöver utreda ditt ärende mer kan det ta längre tid. I så fall kontaktar vi dig inom en vecka." Just nu håller vi på att fundera på vad det egentligen betyder. Klart är att det INTE betyder att de hör av sig inom en vecka från det att de fått pappren. Möjligen tror vi att det kanske kan betyda att de hör av sig senast en vecka efter att de senast 30 dagar efter att de fått pappren börjat titta på nämnda papper. Fast det stämmer inte riktigt heller. Någonstans behöver man plutta in mer tid för att få ihop det för dem. Kanske börjar en ny 30-dagarsperiod för varje papper man skickar in?

2. Varför håller försäkringskassan på att skicka brev till G varje år om att han har dagar kvar att ta ut för tjejerna när det nu visat sig att han inte alls har det? Det är nämligen JAG som har det. GRR. Det skojiga är att det tagit dem två månader att komma på det, så nu när en sådan där ickehandläggare i telefon sagt att det såg ut att vara klart har väl istället en ny 30-dagarsperiod börjat, eftersom vi fått skicka in ännu ett papper till dem.

3. Varje gång man ringer till försäkringskassan måste man först lyssna på en klatchig röst som säger "Nu kan du se på "Dina sidor" om din begäran kommit in". I juni anmälde G föräldraledighet både för tjejerna och för lilleman. För de förstnämnda gick det bra att fullfölja anmälan på internet, men när han höll på med E:s tog det stopp efter signeringen, och han ombads skicka in den med post. Eftersom han aldrig kunde se något om den på sin sida på f-kassans hemsida ringde han till slut och frågade om de fått den. Jodå, visst hade de det, men det är bara de som blir inskickade via nätet som syns på nätet. Hallå, om man skickar in den via nätet får man ju genast en bekräftelse på att den skickats in. OM man behöver se att något kommit in, så är det väl det som skickats med snigelpost!

Det finns betydligt fler saker! Jag tror att jag ska ta mig an Försäkringskassan. Jag har många förslag till förbättringar. Annars, om de tycker att jag är lite för oerfaren, så kanske de kunde låna någon av alla duktiga människor som finns i andra stora sammanhang. A-kassan, t.ex. fungerar alldeles utmärkt. Enkelt, och alltid kompatibelt mellan post och internet, så att man kan använda det som fungerar bäst just då. Dessutom har de smarta handläggare, och man får en handläggare med namn. Det har jag nog ALDRIG fått på föräkringskassan. Det kunde ju vara en liten början.

Jag fyller snart år, något jag för det mesta är oerhört förtjust i. Jag älskar paket, jag älskar att bli uppvaktad och jag älskar att bli uppassad, och allt det där brukar jag få på födelsedagarna. När jag var liten funderade jag någon gång på att mina kompisar ofta fick paket från sina mammor, och paket från sina pappor. Det fick aldrig jag. Mina presenter var alltid från mamma OCH pappa. (Förutom en gång - en jul i slutet av 80-talet. Jag är så förtjust i paket att jag gärna tjuvkikar på dem i förväg om tillfälle ges. Detta år stod stora paketkorgen i en liten genomgångsgarderob mellan sängkammaren och förmaket i prästgården, och jag var där och rotade försiktigt runt. I korgen fann jag då ett paket till mig från PAPPA. Bara! Det visade sig vara hans gamla frimärksalbum, och mamma visste inte om att han tänkt ge det till mig.) Som barn funderade jag på det, men inte för att jag ville ha det på något annat sätt. Nej, jag tror att jag alltid har gillat att mamma och pappa gjort helt gemensam sak av föräldraskapet, även när det gäller så triviala saker som födelsedagspresenter och julklappar.

Detta låg jag i alla fall och tänkte på en natt när jag var vaken. Min 33:e födelsedag blir den första utan pappa. Han kommer inte att ringa och säga grattis, som han ALLTID gjort förr. Jag kan inte få något paket från "mamma och pappa". Samtidigt har jag ju ändå fått ha honom länge, länge jämfört med mina yngsta syskon.

När jag legat en stund och tänkt på gamla födelsedagar insåg jag också att det blir första födelsedagen jag kan få ett paket från E. En älskad person finns inte här längre, en annan älskad person har kommit. Livet är bara annorlunda. Det är fortfarande värt att fira varenda år jag får leva.

Som tonåring åkte jag på en del gruppresor med buss, men det är ungefär så långt mina bussreserefarenheter sträcker sig. D.v.s. vid alla resor jag tidigare varit på har merparten av deltagarna varit kompisar. Merparten är kanske förresten att ta i, men jag har aldrig åkt på någon resa utan att känna någon. Så var det inte den här gången heller; G var ju med, och dessutom två av kyrktanterna här. Dock var det sådan där riktig bussresa, 50 människor som inte kände någon mer än på sin höjd sin egen reskamrat skulle samsas en vecka, och G skulle ta hand om dem alla. Det såg han inte så där vansinnigt mycket fram emo. Nej, han våndades. Jag tyckte att det skulle bli spännande, och hoppades lära känna nya trevliga människor.

Första dagen startade vi tidigt, och ändå hade vi sovmorgon jämfört med dem som klev på bussen först. Hela dagen gick åt till bussåkande, och vi landade relativt sent på kvällen i Dessau, lite söder om Berlin. Efter incheckning var det dags för resans första trerättersmiddag. Mmm. Svampsoppa, schnitzel, och något slags pannacotta. Vi hade ännu inte tagit ut några euro, så jag tänkte att vi skulle klara av betalningen av drycken (allt annat ingick i resan) med de få euro vi hittat hemma i lådorna. Jag beställde därför vatten till maten. Vilken nit! Vad jag framför allt lärde mig under en veckas resande i Tyskland var att öl i princip aldrig är dyrare än vatten. Tvärtom är dock vanligt. Denna första kväll var prisskillnaden 10 cent till vattnets fördel. Jag fick låna pengar av svärmor.

Dag två började man så smått lära känna folket. Ett gäng från Betlehemskyrkan i Göteborg utkristalliserades, ett annat gäng var vana bussresenärer från våra trakter. Några modiga hade anmält sig helt själva, verkligen utan att känna någon. Ett par var från Umeå, ett annat hade bilat från Piteå innan de klev på bussen i Helsingborg. Sådant fascinerar! På eftermiddagen nådde vi i alla fall huvuddestinationen för resan: alpbyn Oberammergau, strax norr om Garmish Partenkirchen längst ner i Tyskland. Om denna lilla stad eller by skulle man kunna skriva mycket. För att bara ta det viktigaste så har den ungefär 5000 invånare, och cirka hälften är direkt inblandade i passionsspelen. Spelens ursprung är ett löfte till Gud från år 1634 om att framföra passionsspel vart tionde år, om byn skonades från fler pestoffer. 102 gånger i år fylls teatern av en 5000 personer stor publik. Varje gång, alltså. När vi var där såg vi svenskar, danskar, tyskar och österrikare, men också både japaner och amerikaner. Det är helt sanslöst.

Nå, i Oberammergau kan de det här med organisation. Vill man komma och se spelen får man vackert köpa paket, och det gäller även resebyråerna. I dessa paket ingår att grupperna blir uppdelade på flera hotell. Vi hade tydligen tur som bara hamnade på två olika. Halva gruppen fick bo inne i byn, och den andra, där G och jag ingick, bodde i en liten kurort några minuters bussresa iväg. Där inkvarterades vi i små lägenheter, och vid sjutiden satte vi oss till bords för nästa trerätters - resans bästa, och en av två utan soppa. Lax till förrätt, fylld kycklingfilé till varmrätt och något slags flädermojs som efterrätt. Gott. Det blev inget vatten till maten för mig, i alla fall.

Dag tre var det så dags för höjdpunkten - själva passionsspelet. På förmiddagen tittade vi i byn, tittade i affärer och gick på muséum. G hann också med en liten gudstjänst i byns evangeliska kyrka. 12.00 var det lunch - det ingår, liksom middagen, också i biljettpaketet. Lunch i Sverige och lunch i Oberammergau är inte riktigt samma sak. Åtminstone brukar inte jag äta trerätters lunch så ofta. Soppa, knödel och gulasch. Sedan var det fullt i min mage, så den smaskiga vaniljpuddingen fick jag lämna. Det grämde mig, och jag bestämde mig för att planera bättre vid middagen. (Innan vi gick från restaurangen, precis när vi satt som mest mätta, kom personalen och bad oss välja huvudrätt för middagen. Hur ska man kunna göra det? Jag kunde lika gärna blundat och pekat, för i det tillstånd jag befann mig lät ingenting gott.)

14.30 började spelet, och det var något alldeles fullkomligt magnifikt. Något jag aldrig varit med om maken till, och något jag alltid kommer att minnas. De i vår grupp som varit där tidigare år uppmanade oss andra att åka fler gånger, och det skulle jag gärna vilja göra. Det går inte att återge sex timmars teater, men storyn är väl bekant, antar jag. För mig fungerade spelet som tankeväckare, gav mig aha-upplevelser och vid vissa tillfällen kände jag mig som om jag stod i folkmassan runt Jesus. Häftigt!

Efter tre timmar var det matpaus. Resans fjärde trerätters. (Jag orkade efterrätten, efter att ha lämnat större delen av köttet, men tyvärr var det "bara" fruktsallad... Soppan, däremot, var jättegod! Pannkakssoppa. Eller det var kanske till lunch - i så fall var det tomatsoppa, och den var också god.)

Efter maten gick vi (eller kanske nästan rullade) tillbaka till teaterna för ytterligare tre timmars tittande. Mot slutet var jag gräsligt trött, men det var det värt. I mörkret strax före kl. 23 tändes uppståndelsens ljus. Magiskt. När man läser om spelen, och om de uppoffringar de deltagande (som alla måste komma från byn eller ha bott där minst tjugo år) gör, undrar jag om det är möjligt att vara med utan att faktiskt tro att det betyder något. Kan man vara en del av spelen utan att vara kristen? Någon berättade att de fyra personer som blir korsfästa (två alternerande Jesus och två rövare) mot slutet av säsongen får cirkulationsrubbningar, och ibland behöver bli inlagda på sjukhus. Några i vår grupp såg hur en av rövarna hyperventilerade under den 20 minuter långa upphängningen. Verklighet, inte bara verklighetstroget - det gör intryck!

Jag sov gott, trots intrycken, och dagen efter fick vi gott om tid att smälta dem mer. Under resans varmaste dag (en bit över 30 grader) reste vi från Oberammergau till byn Beuron - på kartan en ganska nätt bit, men vi åkte inte fågelvägen, precis. Först till klostret Ettal (där det fanns en fullkomligt vidrigt överlastad kyrka - helt fruktansvärd), och sedan en sväng ner i Österrike och tillbaka in i Tyskland till Lindau. Där letade vi upp skuggan och satt sedan i den och åt LITE mat - ja, alltså i förhållande till alla enorma måltider. Det var alldeles lagom. Sedan åkte vi vidare och kikade på ytterligare en klosterkyrka, i Birnau. Den var nästan lika överlastad som den i Ettal, men lite mer tårtkristyraktig på något vis. Jag insåg denna dag att jag är glad att jag är protestant, fast jag inser ju att alla katolska kyrkor inte ser ut så där... Frampå kvällen nådde vi vår destination - en by helt präglad av ett stort benediktinerkloster. Vi bodde på ett hotell som ägs av dem, och alla var väl inte lika störtförtjusta i allt vad klostrets närhet innebar (ex. ringde klockorna 04.45, och inte några slag bara, utan en kvart...). Efter inkvartering väntade trerätters nr fem (pannkakssoppa, stek och knödel, persika & glass). Efter maten pratade vi länge och väl om spelet vi sett - tänk att alla tänker på så olika saker, och uppfattar samma saker så olika. Jag tyckte att detta eftersnack gjorde upplevelsen starkare för mig!

Nästa dag åkte vi och tittade på ett slott i Sigmaringen. Kul, för guiden pratade mer om folket som bott  där än om byggnadstekniker, fula möbler och konst. På eftermiddagen undersökte maken och jag klosterbutiken i Beuron, och kollade in både likör och litteratur. Sedan besökte vi en Vesper i kyrkan där, hela gruppen. Det kändes oerhört märkligt att sitta en massa åskådare och se och höra en massa sång på latin, och veta att de där munkarna faktiskt firade gudstjänst. Jag började förstå varför kyrkorna är så fulla med bjäfs - vad ska man annars syssla med när man inte förstår vad som händer i gudstjänsten? Katolicism är inte min grej.

Trerätters nr sex bestod av tomatsoppa, kyckling och jordgubbar.

På fredagen var det meningen att vi skulle vandra. Det var också dagen då det fina vädret vi dittills haft under resan skulle ta slut och ersättas av regn och rusk. Dagen startade dock vackert, så vi gav oss i väg. Efter en knapp timmas promenad i stor grupp firade vi mässa vid Donaus strand, innan vi delade upp oss och fortsatte i mindre grupper med lite olika avsikter beträffande vandringens längd, backighet och tempo. Den grupp G och jag gick i tänkte inte gå så långt, utan vara tillbaka vid hotellet lagom till lunch. Vi var dock snudd på rörande ense om att det var tråkigt att bara vända och gå tillbaka, så vi gick över floden på en liten bro och tänkte gå tillbaka på andra sidan. Där hade vi sett några människor springa, och det hade sett platt ut, så även om G noga talade om att han hört att det var backigare på den sidan än på den vi först gått, trodde vi att det skulle gå bra. Det var långt ifrån platt! Det var rena serpentinvägen uppåt, men naturligtvis inte med en gång - då hade vi väl vänt. Nej, så där lagom långt på väg hem började uppförsbacken, och sedan höll det på, och höll på och höll på. Till slut nådde vi ända upp, och då var det värt det. Det visade sig att vi då stod precis ovanför den plats där vi på morgonen firade mässa. Sedan var det bara nerför, men vi började få lite bråttom till maten, och kunde inte ta det hur lugnt som helst. Dessutom började det lite smått duggregna. Det kändes ändå relativt tryggt med tiden - vi skulle hinna. Då, när vi var nästan framme vid klostret tog det tvärstopp! Hela gångvägen uppfylldes av en lastbil som höll på att kvista grenar. På ena sidan av den var det skog, på andra sidan flög kvistar. Känslan var "Nu är det någon som skämtar aprilo med oss.". Till slut lyckades någon ta sig fram och få mannen som jobbade att pausa en stund, så att vi kunde gå förbi. Vi kom fram till trerätters nr sju (soppa - som jag inte alls kommer ihåg vad den bestod av, fisk m. kantarellsås, efterätt (kankse persikorna jag i minnet placerat på första Beuronmiddagen) en kvart försenade, och så snart vi satt oss började regnet vräka ner ute. Vi hade (i alla fall) tur med vädret! Nejdå, vandringen var på alla sätt fantastisk - de utsikter och vyer vi såg med Donaus dalgång, böljande berg och söta slott var underbara. Det var bara det att den tog lite mer på krafterna än det var tänkt. Efter att ha vilat under eftermiddagen, och gjort slut på en del pengar i klostershopen, åt vi resans näst sista trerätters: sallad, knödelpaket och apfelstrudel.

Så var det lördag och dags att påbörja hemresan. Två dagar i buss igen, med övernattning i Göttingen längs vägen. Så långt hade allt gått näst intill som smort för G, men där krånglade det till sig lite - vi fick inte alls de fyrstjärniga hotellrum vi skulle haft. Nå, ett litet problem, egentligen, men det kändes lite surt när allt gått så bra dittills. Maten var i alla fall god: tomatsoppa, kyckling och drottningkräm. Vi firade helgsmålsbön ute på gården, och sedan hände det inte så mycket mer den dagen.

Sista dagen. Jag var mest trött på att resa, och längtade hem till barnen. G var trött på att vara reseledare och längtade efter semester. Somliga längtade efter att shoppa billiga drycker innan vi åkte över till Danmark, och fick också tillfälle till det. Andra längtade hem till vinbärsbuskarna och hoppades hinna hem i hyfsad tid. Resan gick fint tills vi ätit en god lunch i staden Burg, och bara skulle på färjan i Puttgarden. Då var typ halva tyskland och hela Danmark där och skulle åka färja de också, och dessutom hade de satt rederiets suraste kille på att vinka på bussarna. Vi fick vänta. Och vänta. Och vänta. En timme är väldigt lång tid när man bara vill hem.

När vi väl kommit på gick det som det skulle, i alla fall, och i Helsingborg började de trevliga människor vi lärt känna lite grand att stiga av. Märkligt, tycker jag, att man troligen aldrig träffar dem mer. Vissa hade jag gärna umgåtts mer med, och tror att vi hade kunnat bli riktigt goda vänner med, andra var inte lika självklara.

21.45 hämtade lillebror H oss där han släppt av oss en vecka tidigare, och så kom vi hem, fick krama barnen och äta mammas goda scones. Lillebror A kom bort i förra inlägget - hans barnvaktsinsats är icke heller att ringakta! In i det sista jobbade han på, men vi hann komma hem lite innan han läst ut "Häxan och lejonet" för L & V.

18-25 juli var maken och jag barnlediga. Jepps, en hel vecka! Fantastiska mamma och pappa lovade för längesedan, riktigt längesedan alltså - typ drygt 1,5 år sedan, att passa tvillingarna, så att G skulle kunna anta det fantastiska erbjudandet att vara reseledare för en bussresa till Oberammergau, och som lön få ha mig med. Efter ett par månader insåg vi att det skulle bli tre barn som skulle behöva passning, och då var det nära att vi bangade allt. Mamma trodde dock att det nog skulle kunna gå, eftersom barnet ännu inte skulle ha fyllt ett år när vi åkte. Då och då när vi träffade mamma och pappa pratade pappa med L & V om vad de skulle hitta på när vi var borta. Det var Liseberg, och bad i Vrångebäck och allt möjligt. Efter något av de ganska många tillfällen vi sågs under julen och början av året pratade jag med flickorna, och försökte få dem att förstå att det inte alls var säkert att de skulle hinna göra allt pappa sagt, och att det inte alls var bestämt om de skulle vara i Göteborg, eller här i vårt hus eller kanske i Vrångebäck. De förstod nog, men såg förstås ändå fram emot allt som skulle hända.

Efter 25 mars sa båda flickorna att det var synd att morfar dött innan han hunnit med passningsveckan. Däremot har de inte en enda gång beklagat sig över att allt han pratat om att de skulle hitta på inte skulle bli av.

Fantastiska mamma lovade tidigt att passa barnen, trots att hon inte hade pappa att dela ansvaret med. Superschysta brorsorna E & H ställde upp som surrogat, med lyckat resultat. Utan att behöva oroa oss ett dugg kunde vi ge oss iväg. Jag är så tacksam, att jag inte vet riktigt hur jag ska uttrycka det. Maken är också tacksam, fast han hade nog varit ännu mer tacksam om han sluppit hela resan och fått vara hemma istället. Nu har han ju en sådan elak fru, som gärna ville åka gratis, och då fick han snällt ställa upp och jobba. Han skötte sig väldigt bra, men det ska jag skriva om någon annan dag.

En kulen kväll för drygt 13 år sedan var vi några stycken som att vi ville hitta på något på folkhögskolan. Vi brukade spela spel, sitta i kiosken och prata över en Billys eller två, titta på film eller någon enstaka gång öva, men den här kvällen skulle vi göra något mycket mer kulturellt: bilda ett Bachsällskap. Att det blev just Bach var säkert till stor del bara för att han råkade ha födelsedag dagen efter, men när vi väl bestämt oss körde vi hårt. Till festen bakades en orgeltårta, med många hårda silverkulor till metallpiporna i fasaden. Kantorskorna E & L plitade duktigt ner ett antal budord i Bachs anda, G skrev en fuga med folkhögskolans födelsedagssång som tema, och vi antog gemensamt utmaningen att börja skriva en kantat till varje söndag. Det höll inte ens en vecka, så klart, men vi hade i alla fall en ambition... Festen var hur som helst trevlig, och sedan har vi hållit ihop. Så småningom kom Bachsällskapet att bli det namn vi använder när vårt folkhögskolegäng träffas, även om alla inte alls var med den där ursprungliga bachaftonen. Vår signaturmelodi är "Lov pris och ära" - den kan vi sjunga i sömnen, om det skulle behövas...

Att träffas på folkhögskola är ett intensivt sätt att lära känna varandra. Dygnet runt träffar man samma människor, och eftersom nästan alla folkhögskolor ligger i ingenstans, är det relativt komplicerat att hitta någon annan att träffa. Detta leder till djup vänskap. Sedan vi slutade på Sjövik 1998 har Bachsällskapet sällan träffats mer än en gång per år, de flesta gångerna i samband med någons bröllop, men när vi träffas är vi lika nära varandra som när vi sågs jämt. De senaste åren har vi försökt hitta en helg när de flesta kan vara med, och det har blivit höjdpunkter även för barnen. Med tiden har ju sällskapet utökats, inte bara med ingiften, utan också med ett ganska stort antal barn, som verkar gilla lika mycket som vi vuxna att träffas.

I år bjöd vi in hela sällskapet till oss. Tre familjer närvarade förutom vi själva, och det var underbara dagar. Att kunna sitta och prata, och veta att vänskapen består även om man inte är på sitt klyftigaste humör, även om man inte alls tycker lika om allt - eller till och med väldigt olika, är en sådan enorm trygghet. Med dessa vänner känner jag att jag kan vara precis mig själv. Särskilt i år kände jag också hur vänskapen blir djupare och djupare, trots att det är så sällan vi ses. Det tycker jag är ganska fantastiskt!

Att träffa vänner ger nästan alltid rejäl mersmak. Redan innan årets träff var slut började vi därför prata om nästa år... Varför inte träffas två gånger, kom någon på: en gång med barn och en gång utan. Musicerandet hann vi inte alls med i år, delvis p.g.a. alla barnen, och för att kunna spela spel var vi tvungna att vänta tills samma barn gått och lagt sig (och det gjorde de inte innan de blev tvingade, och det blev de inte förrän vi upptäckte att det var för mörkt för att sitta ute och prata). En träff utan barn alltså. Samtidigt har ju barnen så fantastiskt roligt med varandra, så vi måste ju bara träffas en gång med dem också. Två helger nästa sommar är därmed bokade. Fast några datum bestämde vi inte, och med största sannolikhet kommer det hela rinna ut i sanden, och sluta med en helt vanlig Bachsällskapsträff hos någon en helg i juli, och i så fall är det alldeles perfekt ändå. Bara vi ses.