storasyrrans

Som tonåring åkte jag på en del gruppresor med buss, men det är ungefär så långt mina bussreserefarenheter sträcker sig. D.v.s. vid alla resor jag tidigare varit på har merparten av deltagarna varit kompisar. Merparten är kanske förresten att ta i, men jag har aldrig åkt på någon resa utan att känna någon. Så var det inte den här gången heller; G var ju med, och dessutom två av kyrktanterna här. Dock var det sådan där riktig bussresa, 50 människor som inte kände någon mer än på sin höjd sin egen reskamrat skulle samsas en vecka, och G skulle ta hand om dem alla. Det såg han inte så där vansinnigt mycket fram emo. Nej, han våndades. Jag tyckte att det skulle bli spännande, och hoppades lära känna nya trevliga människor.

 

Första dagen startade vi tidigt, och ändå hade vi sovmorgon jämfört med dem som klev på bussen först. Hela dagen gick åt till bussåkande, och vi landade relativt sent på kvällen i Dessau, lite söder om Berlin. Efter incheckning var det dags för resans första trerättersmiddag. Mmm. Svampsoppa, schnitzel, och något slags pannacotta. Vi hade ännu inte tagit ut några euro, så jag tänkte att vi skulle klara av betalningen av drycken (allt annat ingick i resan) med de få euro vi hittat hemma i lådorna. Jag beställde därför vatten till maten. Vilken nit! Vad jag framför allt lärde mig under en veckas resande i Tyskland var att öl i princip aldrig är dyrare än vatten. Tvärtom är dock vanligt. Denna första kväll var prisskillnaden 10 cent till vattnets fördel. Jag fick låna pengar av svärmor.

 

Dag två började man så smått lära känna folket. Ett gäng från Betlehemskyrkan i Göteborg utkristalliserades, ett annat gäng var vana bussresenärer från våra trakter. Några modiga hade anmält sig helt själva, verkligen utan att känna någon. Ett par var från Umeå, ett annat hade bilat från Piteå innan de klev på bussen i Helsingborg. Sådant fascinerar! På eftermiddagen nådde vi i alla fall huvuddestinationen för resan: alpbyn Oberammergau, strax norr om Garmish Partenkirchen längst ner i Tyskland. Om denna lilla stad eller by skulle man kunna skriva mycket. För att bara ta det viktigaste så har den ungefär 5000 invånare, och cirka hälften är direkt inblandade i passionsspelen. Spelens ursprung är ett löfte till Gud från år 1634 om att framföra passionsspel vart tionde år, om byn skonades från fler pestoffer. 102 gånger i år fylls teatern av en 5000 personer stor publik. Varje gång, alltså. När vi var där såg vi svenskar, danskar, tyskar och österrikare, men också både japaner och amerikaner. Det är helt sanslöst.

 

Nå, i Oberammergau kan de det här med organisation. Vill man komma och se spelen får man vackert köpa paket, och det gäller även resebyråerna. I dessa paket ingår att grupperna blir uppdelade på flera hotell. Vi hade tydligen tur som bara hamnade på två olika. Halva gruppen fick bo inne i byn, och den andra, där G och jag ingick, bodde i en liten kurort några minuters bussresa iväg. Där inkvarterades vi i små lägenheter, och vid sjutiden satte vi oss till bords för nästa trerätters - resans bästa, och en av två utan soppa. Lax till förrätt, fylld kycklingfilé till varmrätt och något slags flädermojs som efterrätt. Gott. Det blev inget vatten till maten för mig, i alla fall.

 

Dag tre var det så dags för höjdpunkten - själva passionsspelet. På förmiddagen tittade vi i byn, tittade i affärer och gick på muséum. G hann också med en liten gudstjänst i byns evangeliska kyrka. 12.00 var det lunch - det ingår, liksom middagen, också i biljettpaketet. Lunch i Sverige och lunch i Oberammergau är inte riktigt samma sak. Åtminstone brukar inte jag äta trerätters lunch så ofta. Soppa, knödel och gulasch. Sedan var det fullt i min mage, så den smaskiga vaniljpuddingen fick jag lämna. Det grämde mig, och jag bestämde mig för att planera bättre vid middagen. (Innan vi gick från restaurangen, precis när vi satt som mest mätta, kom personalen och bad oss välja huvudrätt för middagen. Hur ska man kunna göra det? Jag kunde lika gärna blundat och pekat, för i det tillstånd jag befann mig lät ingenting gott.)

 

14.30 började spelet, och det var något alldeles fullkomligt magnifikt. Något jag aldrig varit med om maken till, och något jag alltid kommer att minnas. De i vår grupp som varit där tidigare år uppmanade oss andra att åka fler gånger, och det skulle jag gärna vilja göra. Det går inte att återge sex timmars teater, men storyn är väl bekant, antar jag. För mig fungerade spelet som tankeväckare, gav mig aha-upplevelser och vid vissa tillfällen kände jag mig som om jag stod i folkmassan runt Jesus. Häftigt!

 

Efter tre timmar var det matpaus. Resans fjärde trerätters. (Jag orkade efterrätten, efter att ha lämnat större delen av köttet, men tyvärr var det "bara" fruktsallad... Soppan, däremot, var jättegod! Pannkakssoppa. Eller det var kanske till lunch - i så fall var det tomatsoppa, och den var också god.)

 

Efter maten gick vi (eller kanske nästan rullade) tillbaka till teaterna för ytterligare tre timmars tittande. Mot slutet var jag gräsligt trött, men det var det värt. I mörkret strax före kl. 23 tändes uppståndelsens ljus. Magiskt. När man läser om spelen, och om de uppoffringar de deltagande (som alla måste komma från byn eller ha bott där minst tjugo år) gör, undrar jag om det är möjligt att vara med utan att faktiskt tro att det betyder något. Kan man vara en del av spelen utan att vara kristen? Någon berättade att de fyra personer som blir korsfästa (två alternerande Jesus och två rövare) mot slutet av säsongen får cirkulationsrubbningar, och ibland behöver bli inlagda på sjukhus. Några i vår grupp såg hur en av rövarna hyperventilerade under den 20 minuter långa upphängningen. Verklighet, inte bara verklighetstroget - det gör intryck!

 

Jag sov gott, trots intrycken, och dagen efter fick vi gott om tid att smälta dem mer. Under resans varmaste dag (en bit över 30 grader) reste vi från Oberammergau till byn Beuron - på kartan en ganska nätt bit, men vi åkte inte fågelvägen, precis. Först till klostret Ettal (där det fanns en fullkomligt vidrigt överlastad kyrka - helt fruktansvärd), och sedan en sväng ner i Österrike och tillbaka in i Tyskland till Lindau. Där letade vi upp skuggan och satt sedan i den och åt LITE mat - ja, alltså i förhållande till alla enorma måltider. Det var alldeles lagom. Sedan åkte vi vidare och kikade på ytterligare en klosterkyrka, i Birnau. Den var nästan lika överlastad som den i Ettal, men lite mer tårtkristyraktig på något vis. Jag insåg denna dag att jag är glad att jag är protestant, fast jag inser ju att alla katolska kyrkor inte ser ut så där... Frampå kvällen nådde vi vår destination - en by helt präglad av ett stort benediktinerkloster. Vi bodde på ett hotell som ägs av dem, och alla var väl inte lika störtförtjusta i allt vad klostrets närhet innebar (ex. ringde klockorna 04.45, och inte några slag bara, utan en kvart...). Efter inkvartering väntade trerätters nr fem (pannkakssoppa, stek och knödel, persika & glass). Efter maten pratade vi länge och väl om spelet vi sett - tänk att alla tänker på så olika saker, och uppfattar samma saker så olika. Jag tyckte att detta eftersnack gjorde upplevelsen starkare för mig!

 

Nästa dag åkte vi och tittade på ett slott i Sigmaringen. Kul, för guiden pratade mer om folket som bott  där än om byggnadstekniker, fula möbler och konst. På eftermiddagen undersökte maken och jag klosterbutiken i Beuron, och kollade in både likör och litteratur. Sedan besökte vi en Vesper i kyrkan där, hela gruppen. Det kändes oerhört märkligt att sitta en massa åskådare och se och höra en massa sång på latin, och veta att de där munkarna faktiskt firade gudstjänst. Jag började förstå varför kyrkorna är så fulla med bjäfs - vad ska man annars syssla med när man inte förstår vad som händer i gudstjänsten? Katolicism är inte min grej.

 

Trerätters nr sex bestod av tomatsoppa, kyckling och jordgubbar.

 

På fredagen var det meningen att vi skulle vandra. Det var också dagen då det fina vädret vi dittills haft under resan skulle ta slut och ersättas av regn och rusk. Dagen startade dock vackert, så vi gav oss i väg. Efter en knapp timmas promenad i stor grupp firade vi mässa vid Donaus strand, innan vi delade upp oss och fortsatte i mindre grupper med lite olika avsikter beträffande vandringens längd, backighet och tempo. Den grupp G och jag gick i tänkte inte gå så långt, utan vara tillbaka vid hotellet lagom till lunch. Vi var dock snudd på rörande ense om att det var tråkigt att bara vända och gå tillbaka, så vi gick över floden på en liten bro och tänkte gå tillbaka på andra sidan. Där hade vi sett några människor springa, och det hade sett platt ut, så även om G noga talade om att han hört att det var backigare på den sidan än på den vi först gått, trodde vi att det skulle gå bra. Det var långt ifrån platt! Det var rena serpentinvägen uppåt, men naturligtvis inte med en gång - då hade vi väl vänt. Nej, så där lagom långt på väg hem började uppförsbacken, och sedan höll det på, och höll på och höll på. Till slut nådde vi ända upp, och då var det värt det. Det visade sig att vi då stod precis ovanför den plats där vi på morgonen firade mässa. Sedan var det bara nerför, men vi började få lite bråttom till maten, och kunde inte ta det hur lugnt som helst. Dessutom började det lite smått duggregna. Det kändes ändå relativt tryggt med tiden - vi skulle hinna. Då, när vi var nästan framme vid klostret tog det tvärstopp! Hela gångvägen uppfylldes av en lastbil som höll på att kvista grenar. På ena sidan av den var det skog, på andra sidan flög kvistar. Känslan var "Nu är det någon som skämtar aprilo med oss.". Till slut lyckades någon ta sig fram och få mannen som jobbade att pausa en stund, så att vi kunde gå förbi. Vi kom fram till trerätters nr sju (soppa - som jag inte alls kommer ihåg vad den bestod av, fisk m. kantarellsås, efterätt (kankse persikorna jag i minnet placerat på första Beuronmiddagen) en kvart försenade, och så snart vi satt oss började regnet vräka ner ute. Vi hade (i alla fall) tur med vädret! Nejdå, vandringen var på alla sätt fantastisk - de utsikter och vyer vi såg med Donaus dalgång, böljande berg och söta slott var underbara. Det var bara det att den tog lite mer på krafterna än det var tänkt. Efter att ha vilat under eftermiddagen, och gjort slut på en del pengar i klostershopen, åt vi resans näst sista trerätters: sallad, knödelpaket och apfelstrudel.

 

Så var det lördag och dags att påbörja hemresan. Två dagar i buss igen, med övernattning i Göttingen längs vägen. Så långt hade allt gått näst intill som smort för G, men där krånglade det till sig lite - vi fick inte alls de fyrstjärniga hotellrum vi skulle haft. Nå, ett litet problem, egentligen, men det kändes lite surt när allt gått så bra dittills. Maten var i alla fall god: tomatsoppa, kyckling och drottningkräm. Vi firade helgsmålsbön ute på gården, och sedan hände det inte så mycket mer den dagen.

 

Sista dagen. Jag var mest trött på att resa, och längtade hem till barnen. G var trött på att vara reseledare och längtade efter semester. Somliga längtade efter att shoppa billiga drycker innan vi åkte över till Danmark, och fick också tillfälle till det. Andra längtade hem till vinbärsbuskarna och hoppades hinna hem i hyfsad tid. Resan gick fint tills vi ätit en god lunch i staden Burg, och bara skulle på färjan i Puttgarden. Då var typ halva tyskland och hela Danmark där och skulle åka färja de också, och dessutom hade de satt rederiets suraste kille på att vinka på bussarna. Vi fick vänta. Och vänta. Och vänta. En timme är väldigt lång tid när man bara vill hem.

 

När vi väl kommit på gick det som det skulle, i alla fall, och i Helsingborg började de trevliga människor vi lärt känna lite grand att stiga av. Märkligt, tycker jag, att man troligen aldrig träffar dem mer. Vissa hade jag gärna umgåtts mer med, och tror att vi hade kunnat bli riktigt goda vänner med, andra var inte lika självklara.

 

21.45 hämtade lillebror H oss där han släppt av oss en vecka tidigare, och så kom vi hem, fick krama barnen och äta mammas goda scones. Lillebror A kom bort i förra inlägget - hans barnvaktsinsats är icke heller att ringakta! In i det sista jobbade han på, men vi hann komma hem lite innan han läst ut "Häxan och lejonet" för L & V.