storasyrrans

Det har varit en spänd vecka. Förra söndagen låg E i sängen, och det var stört omöjligt att få upp honom. Då hade han vaknat två nätter i rad med ont i huvudet, och när han på söndgasmorgonen visade sig ha ett litet uns feber också kändes det nödvändigt med ett läkarbesök. Medan jag stod i telefonkö för att få en tid på jourcentralen funderade jag på hur man bär sig åt när man inte kan få upp någon, men precis innan jag kom fram började medicinen jag stoppat i honom tydligen verka, för då kom han uppklivandes. Långsamt och stelt, men ändå! Han kunde inte vrida huvudet åt något håll, och försökte man bära honom skrek han - det enda som fungerade var att hålla honom som en bebis, så att han låg i famnen. 

 

Lite mer medicin, och så bilstolen fram gjorde att jag ändå vågade mig på en biltur med honom. Läkaren undersökte E grundligt och tog lite prover. Sedan läste hon på deras senaste antibiotikainstruktioner, konstaterade att hon inte var särskilt förtjust i att skriva ut penicillin, men att hon verkligen ville behandla den här gången: Streptokocker i halsen, irriterade trumhinnor och "en sänka på väg upp", och så var alla körtlar runt halsen ömma. 

 

Från läkarmottagningen åkte vi alltså direkt til apoteket för att hämta ut pestmedicinen (Kåvepenin måste vara bland det absolut äckligaste som finns!). Gossen stod på sina ben, men när jag undrade om vi skulle köpa lite godis också ville han bara åka hem. Så ynklig har han sällan varit! När jag bar in honom hemma var det bara att lägga honom på sängen, och sedan var han färdig för den dagen.

 

Den natten sov han, men sedan började huvudvärken igen, och inte så där lite stillsamt. Dagtid blev han dock allt piggare, och på onsdagen höll han precis vanligt tempo, om än fortfarande väldigt stel i nacken. På torsdagen, efter att vi varit tvungna att ge honom ipren varje natt, ringde jag BVC för att rådgöra lite, och G fick ta med sig E till doktorn igen på fredagen. 

-Han kämpar på med sina streptocker, löd doktorns diagnos, och då kopplade jag av lite. 

 

Vi kämpar på med Kåvepeninet. Tre gånger om dagen ända tills onsdag är det som gäller, och det är precis lika vidrigt varenda gång. Idag har E varit precis sig själv, så nu tror jag att jag vågar tro att han faktiskt är frisk. Så skönt! Ingen huvudvärk sedan i fredags och rörlig åt båda hållen. Tacksam!

 

 

Det var inte den lille, det var den store. Korvkatastrofen, alltså. Jag och maken satt och var båda lika övertygade om vår sak, men inte samma sak, och när vi frågade V hade hon ingen aning. L, däremot, var ju den som hämtade pojkarna dagen för korvserveringen, och hon visste - att det var E. Jag får fortsätta leta roliga J-citat, och böja mig djupt i ursäkt över att ha bluffat.

 

Även om J inte säger så många galenskaper så säger han mycket. Man borde spela in hans argumentationer, så skulle det kanske gå att skriva något roligt här. Idag, t.ex. vägrade han ta på sig overall när vi skulle hem från förskolan. Den skulle hänga kvar där, tyckte han, och då är det liksom bara att ge sig som vuxen. J rår man inte på. Han vinner. Alltid. (JAG bestämmer. Jag e STÄOR. Jag e INTE liten! Jag kan själv! Nej, hjälp mig inte med skornana, jag kan själv, jag ska bara hämta skohornet (vilket han sedan använder med stor möda och mycket besvär).) 

 

Nja, det finns en sak jag inte ger mig med - bilstolen. Varenda gång jag ska ha med mig pojkarna i den lilla bilen försöker J sätta sig på E:s bilkudde. Det börjar bli lite tjatigt att efter dagishämtning stå och trycka på den lilla till båge spända gossen och försöka spänna fast honom i stolen medan han illtjuter. Sedan gäller det att köra hem så snabbt att han inte hinner pilla ut sina armar ur bältet. (Ja, jag har testat att spänna så hårt att han inte kunde det, men det kändes snudd på livsfarligt... Andnöd!) Det är bara att finna sig i att vi kommer att ha det så här i ett och ett halvt år till. Eller kanske, vågar man hoppas att det inte kommer något treårstrots efter tvåårstrotset?

Den yngste, som ju alltid strävar efter att inte vara så liten, pratar väldigt mycket och väldigt rätt - det blir inte så många skojiga ord att minnas. Igår kom det dock ett. På förskolan serverades korv stroganoff, och här i vår landsände uttalas det sammansatt. När L kom till förskolan för att hämta gossarna på eftermiddagen frågade hon dem vad de fått för mat. J svarade:

-Korvkatastrof!

 

Nu var det nog allt annat än katastrof, för båda två älskar korv, och dessutom tycks de alltid äta som hästar när de är på förskolan. Fröknarna undrar hur mycket mat det får plats i den där minste, men det är klart - vill man bli större kan det kanske fungera med riktigt mycket mat... (Som tre portioner potatis- och purjolökssoppa med flera smörgåsar till, och sedan två portioner risgrynsgröt till mellanmål. Det var i måndags. När vi åt kvällsmat här hemma sedan trodde jag att han skulle ha ett lite mindre matbehov, men han åt en stor korv och en hel del potatis till. Kanske är han redan stor?)

Förra veckan var det höstlov för eleverna, och den enda dagen jag enligt plan skulle jobba fick jag istället vabba. Långt höstlov för mig också, således. Jag har sällan söndagsångest, men i söndags kväll, och framför allt på natten till måndag när den alltför stora mängden sent kvällste på söndagen gjorde sig påmint i form av vakenhet, låg jag och gruvade mig lite för måndagen. Dagen var oplanerad (eftersom jag vabbat och inte kunnat förbereda), vi skulle börja öva luciasånger och jag kände mig osäker på hur positiva eleverna skulle vara till det, flera andra klasser skulle ha ett tema om romer med extern föreläsare vilket gjorde att även mina lektioner och schemat för dem hängde lite i luften... Fullt med sådana där saker som gör mig stressad.

 

Lite halvtrött åkte jag till jobbet igår, träffade en klass med elever som gillade att vara tillbaka i skolan - och så blev det en toppendag. När jag gick till bilen på eftermiddagen gick jag och smålog - tänk att man kan få ha det så bra på arbetet! Tänk att det kan få vara så roligt att vara lärare! 

 

Det är så mycket som är jobbigt, så många elever som har det så jobbigt, så mycket som känns onödigt, men det finns gulddagar. Då gäller det att njuta och spara känslan till de andra dagarna, de dagar när man sitter och undrar hur en elev överhuvudtaget klarar av tillvaron, de dagar när dokumentationskraven känns oöverstigliga och orken tryter. 

 

I natt sov jag jättegott, och på tisdagar har jag inte en enda lektion, men hade det inte varit kör ikväll (vilket jag alltid blir pigg av) hade jag suttit i tv-soffan, ni vet den plats där man använder färre hjärnceller än om man inte gör någonting alls någon annanstans...

Är det en mänsklig rättighet att klara sig själv? Bygger man ett gott välfärdssamhälle på att byta ut tacksamhet mot krav? Det är sådant maken och jag satt och pratade om efter vårt söndagsfika idag. Vi hade precis ätit oss mätta, och började prata om det fantastiska initiativet "matkassen" på facebook, något som hjälper människor att hjälpa andra människor, ex. med mat för att bli mätta.

 

Jag tycker alltså att det är fantastiskt - andra tycker att det är bedrövligt att det behövs. Visst, jag kan hålla med om att det är hemskt att det finns människor i vårt på ytan välmående land som inte kan äta sig mätta, men jag kan inte tycka att det är rätt att sträva efter ett samhälle där vi inte behöver varandras hjälp. 

 

Vi behöver varandra, och alla behöver hjälp av andra - bara med olika saker. Den stora faran i vårt samhälle tror jag inte är ekonomisk, att alla inte har råd att köpa sin mat eller pengar till vinterskor, utan att vi byggt ett samhälle på att man ska klara sig själv, och därmed byggt in ensamheten i systemet. Det stora problemet, tror jag, är inte att allt fler inte har pengar till de där nödvändigheterna, utan att allt fler är så ensamma att de inte har någon som ser deras problem och kan hjälpa dem, eller någon som de vågar be om hjälp med att ordna upp tillvaron.

 

Varför har det blivit pinsamt att behöva hjälp? Så pinsamt att det döljs in absurdum, så att det t.o.m. blir svårt att hjälpa? Varför har det blivit skamligt att inte klara sig själv?

 

Jag tror att både vi och samhället skulle må bättre om allt inte byggde på rättigheter, utan på att vi hjälper varandra - öppet och frivilligt, men då kan det ju inte vara pinsamt att be om hjälp! Ett helt annat exempel än mat och ekonomi finns på vår förskola, ett föräldrakooperativ som av flera anledningar brukar hålla stängt när det är alldeles för få barn som behöver barnomsorg och i samband med storhelger. Somliga irriterar sig på det där, och tycker t.o.m. att beslut om den där stängningen inte skulle tas med majoritetsbeslut, eftersom det inte berör majoriteten, som ju vill stänga. Jag envisas med att hävda att vi ju känner varandra allihop, och att det väl bara är att lyfta luren och ringa någon i majoritetsgruppen och säga att man behöver hjälp med barnpassning den där stängningsdagen - istället för att kräva att förskolan ska vara öppen. 

 

På "Matkassens" sida finns inte bara nödrop om hjälp, utan också tackbreven. Läsningen av dem får mig att tro på att det här med att hjälpa varandra har fler sidor än det där med att någon får något den behövde. Känslan av att få göra nytta gör något bra med oss, och att få känna någon annans tacksamhet gör ytterligare något, men det jag tycker lyser genom brevens texter är att människor blir glada av att andra vill hjälpa. 

 

Ingen klarar sig själv. Jag tror att vi behöver varandra, och att vi måste sluta tro att vi mår bättre om vi döljer våra behov av hjälp. En dag är det jag som behöver hjälp av dig, och en annan dag är det du som behöver hjälp av mig.