storasyrrans

Förra veckan var det höstlov för eleverna, och den enda dagen jag enligt plan skulle jobba fick jag istället vabba. Långt höstlov för mig också, således. Jag har sällan söndagsångest, men i söndags kväll, och framför allt på natten till måndag när den alltför stora mängden sent kvällste på söndagen gjorde sig påmint i form av vakenhet, låg jag och gruvade mig lite för måndagen. Dagen var oplanerad (eftersom jag vabbat och inte kunnat förbereda), vi skulle börja öva luciasånger och jag kände mig osäker på hur positiva eleverna skulle vara till det, flera andra klasser skulle ha ett tema om romer med extern föreläsare vilket gjorde att även mina lektioner och schemat för dem hängde lite i luften... Fullt med sådana där saker som gör mig stressad.

 

Lite halvtrött åkte jag till jobbet igår, träffade en klass med elever som gillade att vara tillbaka i skolan - och så blev det en toppendag. När jag gick till bilen på eftermiddagen gick jag och smålog - tänk att man kan få ha det så bra på arbetet! Tänk att det kan få vara så roligt att vara lärare! 

 

Det är så mycket som är jobbigt, så många elever som har det så jobbigt, så mycket som känns onödigt, men det finns gulddagar. Då gäller det att njuta och spara känslan till de andra dagarna, de dagar när man sitter och undrar hur en elev överhuvudtaget klarar av tillvaron, de dagar när dokumentationskraven känns oöverstigliga och orken tryter. 

 

I natt sov jag jättegott, och på tisdagar har jag inte en enda lektion, men hade det inte varit kör ikväll (vilket jag alltid blir pigg av) hade jag suttit i tv-soffan, ni vet den plats där man använder färre hjärnceller än om man inte gör någonting alls någon annanstans...