storasyrrans

När jag satt och matade E igår kom jag att tänka på Bertil, eller rättare sagt på hans pappa. Och på min pappa, för det var ju han som uppfann Bertil. Bertil var en pojke som växte till sig rejält. När jag var liten var han full av hyss, men så småningom blev han istället den som höll ordning på sin familj. Det var när vi inte ville äta upp maten som pappa berättade Bertilhistorier. På samma inlevelsefulla sätt som när han läste högt gestaltade han Bertil och Bertils pappa, samt i undantagsfall även fler inblandade. Jag kommer egentligen bara ihåg en enda berättelse, och inte ens den kommer jag ihåg ordentligt, men vi sa ofta att pappa borde skriva en bok om Bertil - eller om Bertils pappa. Ja, det blev så efter ett tag, att Bertil blev ordentlig medan Bertils pappa ballade ur totalt. Vad vi inte ville äta den gången historien i mitt minne berättades kommer jag inte ihåg, men jag vet att vi satt ute på utegolvet, så det måste ha varit sommar (Eller det måste det förresten inte alls - fanns det överhuvudtaget möjlighet att sitta ute och äta så tyckte pappa att man skulle göra det. Hellre på med tröjor och trots det småhuttrande, än sitta inne när solen sken, eller åtminstone hade skinit, eller skulle kunna börja göra det om molnen försvann. Nu överdrev jag kanske något...). Hur som helst handlade det om att Bertils faster skulle komma på besök, och hysset i den var att Bertils pappa la en pruttkudde på hennes stol. Som straff skickades han upp på sitt rum av sonen.

Nu finns det alls inga behov av någon Bertil-berättelse när man matar E - han vräker i sig allt man stoppar i hans mun. Trots det är han en riktig lättviktare. Vissa andra barn skulle man nog däremot behöva muta med berättelser, och det har hänt vid något enstaka tillfälle. Även då har far i huset berättat, men inte om Bertil. Nej, då var historiens huvudperson Konrad, tapetmålare från Simrishamn.

Vad är egentligen tid? Ofta sägs det att tiden går snabbare och snabbare, men den kan faktiskt börja gå långsamt igen. Ja, jag tror faktiskt att den kan gå snabbt och långsamt samtidigt. Den månad som gått sedan pappa dog har varit jättelång. Det känns som om det förflutit oceaner av tid sedan den där torsdagen; den var ju i sig själv lång som flera veckor. Begravningen och gravsättningen var också för längesedan.Samtidigt känns det som om det alldeles nyss var påsk. Det är som om det finns en massa parallella tider som går olika snabbt. Hela det vanliga köret har nog inte saktat ner överhuvudtaget - en dag när jag har mycket att göra tycker jag också att tiden går snabbt, men det är som att huvudet behöver långsammare tid för att bearbeta jobbiga saker, och då saktar ner lite. Eller tänjer ut, eller vad det nu är som händer.

Jag har upplevt detta tidigare, men inte på samma drastiska sätt för mig. Vårt sista år i Kungshamn var oändligt långt. Det började då med en annan kyrkoherdes död, varken plötslig eller oväntad, men likväl omvälvande. Det fortsatte med ovisshet, eftersom G:s hela arbetssituation byggde på kyrkoherdetjänsten där. De tre månader som gick från det att vi 1/9 sa upp vår lägenhet utan att veta ett dugg om vart vi skulle ta vägen tills slutet av november, då vi visste att vi skulle bli hallänningar och hade fått bostadsfrågan löst, var tidigare de längsta i mitt liv. Nu tror jag att denna vår kommer att ta upp tävlan. Den gången slutade det bra. Jag måste ju tro att det kan göra det den här gången också, även om det kanske inte kommer att finnas något plötsligt slut med en nystart, utan mer att den vanliga och den mentala tiden jämkar ihop sig och börjar gå ungefär lika snabbt igen.

Nu tänkte jag inte skriva om pappa. Det händer väl somligt som borde nedtecknas, precis som det gjorde innan pappa dog och gjort hela den månad han inte levt. T.ex. har E slutat vara en liggande bebis. Istället tillbringar han det mesta av dagarna sittande på golvet ivrigt sträckande sig så långt det bara går framåt. En rolig lek han hittat på är att slänga iväg nappen och sedan försöka få tag på den igen. Han utnyttjar tyngdkraften maximalt! Att han nu sitter mer än ligger har fått till följd att han inte alls lika frekvent suger på stortån. Det är tråkigt, tycker jag, för då blir det svårare att konstatera när vigheten och möjligheten att faktiskt kunna göra det försvinner.

Idag har det varit helt ljuvligt väder. Jag satte E ute på en filt och ägnade mig åt trädgården en lång stund. Den har blivit rejält eftersatt denna vår, så där fanns mycket att göra. Få saker är så rofyllda som att sätta sig i kryddlandet och rensa lite. Idag klippte jag bort en massa av det vissna från förra året. Det luktade så gott av salvian att jag blev sugen på kalkon. (Det är det enda jag aktivt vet att vi brukar använda salvia till.)

Flickorna skulle till sin kompis M idag. Det bestämdes på telefon igår, och jag hade själv sagt vilken tid jag skulle komma med dem, nämligen 14.30. Kom jag ihåg det? Näpp. Jag skäms så gräsligt! 15.19 ringde M. Då satt E på filten ute, så han var i alla fall påklädd. Jag hivade snabbt ner honom i vagnen och spurtade mot lekplatsen. Där var L & V i full gång med att leka med andra kompisar, men de mindes ju så snart jag sa vart vi var på väg. Gemensamt överlade vi, medan vi gick, om snabbaste vägen. Det visade sig vara terrängvägen, men vi har ju ingen citybarnvagn med små hjul, så det funkade - även om jag tyckte det var lite småläskigt att balansera upp vagnen på den smala stigen upp i skogen från vägen. För att barnen inte skulle bli sinkade av att jag körde vagn, sa jag att de kunde springa i förväg. Inte smart! När jag var nästan framme hörde jag L illtjuta. Alfons! Det är inte bara en snäll bilderbokspojke. Nej, här i vår by är det den största hund man kan tänka sig. Han är jättesnäll, men enorm. Nu hade han kommit och mött L, och hon var väl inte helt förtjust... Nå, hon blev räddad av M:s mamma, och när vi pratade lite efteråt konstaterade L också att Alfons faktiskt inte gjort någonting med henne. Inte ens slickat.

G har jobbat hela dagen. Nästa vecka tror han att det kan bli lite lugnare. Jag tycker ibland att det är så mest hela tiden, fast han sa tidigare idag att det ju faktiskt var ganska längesedan han skrev predikan på lördagen. I höst ska jag jobba hela tiden. "Världens bäst betalda halvtidsjobb", stod det om mitt yrke i vår tidning  häromdagen. Att jag blev mäkta irriterad  tar jag som ett tecken på att jag börjat fungera lite mer normalt igen.

Jag har suttit och filat lite på minnesord om pappa, alltså en sådan där runa som brukar vara med i tidningar. Problemet när man vill ha in något i en tidning är att man måste begränsa sig, i detta fall till drygt 2000 tecken inkl. blanksteg. Det går ruskigt snabbt att trycka på tangenterna 2000 gånger! Det finns ju så mycket som man tycker borde vara med, men det är helt enkelt omöjligt! Jag räknar kallt med att någon annan kommer att skriva om pappa som präst och allt han gjort i den "rollen", och koncentrerar mig därför på allt annat. Tecknen räcker ändå inte.

Jag skulle vilja skriva om choklad och ostpaj. Jag kommer aldrig att kunna se en Anthon Bergh-låda utan att tänka på pappa. I minnet finns hans ansiktsuttryck när man bjöd honom på en sådan där stor spritchoklad, och det glada "åhh" som kom när han öppnade ett paket med sådana. Ostpajen var given på fredagskvällarna när vi var små. För pappa kunde en ostpaj aldrig vara fel, så var menyn inte redan uttänkt fanns ostpaj alltid som ett givet förslag från honom.

Jag skulle också vilja skriva om Svea rike, det spel som tog över prästgårdslivet så till den milda grad att mamma påbjöd spelstopp. Åtminstone har jag något slags vagt minne av att det blev så. Definitivt säkert är att regelhäftet utsattes för lika nogranna studier som vilken bibelbok som helst. Understrykningarna var många, och i kanterna fanns utropstecken vid särskilt viktiga meningar. Frågan var bara vem som skulle ha tolkningsföreträde. Pappa var inte den som gav sig frivilligt...

Att inte skriva om sport är svårt, och ska man skriva om sport borde man skriva om TV:n, eller om dess varande och ickevarande. Den fanns för det mesta inte när vi växte upp. Undantaget var när det var OS, eller kanske hockey-VM och liknande evenemang. Vi brukade springa till tant G för att titta på TV när vi ville se barnprogram, eller till K om det var program senare på kvällen, men pappa trodde kanske inte att damerna var intresserade av OS...

Pappa älskade att göra goda affärer. Det får inte heller plats bland de 2000 tecknen. Den historia vi äldsta minns med stor glädje var när han kom hem från sta´n med en plastpåse full med jappar. Jag har för mig att det var 25 stycken, och så många streckkoder skulle sedan skickas in, varpå pappa väl skulle få en liten värdecheck. Han utnyttjade alla rabatterbjudanden som var förmånliga för honom, gärna in absurdum. Till detta med goda affärer hör väl också att pappa var oerhört fascinerad av försäljare. En gång kom han hem efter utförd handling och hade, förutom matvarorna köpta efter mammas lista, en dammvippa med sig. På ICA hade han på en sådan där demo-TV sett hur den skulle användas, och han tyckte det verkade så fantastiskt smart. Mamma var inte lika imponerad. Andra gånger kunde han stå och titta på en demonstration, utan att köpa, bara för att försäljaren var så duktig.

Pappas högläsning hade också varit värd att skriva om. I TV:ns frånvaro fanns tid för sådan, och det jag minns mest är när pappa beställde hem ett antal böcker om en engelsk internatskola vid namn Singleton. Böckerna var uråldriga, d.v.s. pappa hade läst dem när han var barn, och de fanns därför inte att låna hur som helst på bokbussen. Istället fick de fjärrlånas från Göteborg. Roliga var de, och roligt hade pappa när han läste. Särskilt när huvudpersonen hade byxångest, och pappa var tvungen att förklara för oss vad det var. Sedan våra barn föddes har jag ibland fått förmånen att lyssna på avstånd när pappa läst för dem - det kommer jag att sakna! Jag vet att åtminstone en av mina bröder, E, har precis samma högläsningstalang som pappa, så jag får väl be honom läsa för barnen istället.

Jag skulle nog behöva 20 000 tecken. Minst. Än har jag ju inte nämnt resan till Norrland - den hade man kunnat göra en hel roadmovie om. (Tänk er fyra barn mellan sex och tio år tillsammans med sin far och farbror samt två gamla tanter i en folkvagnsbuss. Se framför er hur ena tanten tigger godis av de stackars barnen. Lägg till två dramatiska upp- och nedförsbackar i slutet av första resdagen innan bilen kunde rulla in på macken i Järvsö (och hör pappas glada "Tänk, bensinen räckte precis hit ifrån Uddevalla"). Låt dem vara på resa ett dygn till. Känn ödsligheten krypa innanför skinnet när du placerar dessa åtta människor i en enorm herrgård med tunga sammetsdraperier. Det är enda gången jag har längtat hem. I hela mitt liv! Hemresan tog två och en halv dag, och jag tror att vi började sjunga "Snart är vi hemma" i Örebro med 25 mil kvar.) Inte har jag heller nämnt allt pappas engagemang i vår skolgång. Det finns så mycket som jag skulle vilja få ner på pränt bara för att inte glömma.

Att känna att det förväntas saker av en kan vara betungande, men det kan också vara en positiv drivkraft. Att överträffa någons förväntningar är härligt, men om förväntningarna varit noll känns det inte så mycket. Pappa hade ofta höga förväntningar på oss barn. Åtminstone upplevde jag det så. Samtidigt var det sällan särskilt kravfyllda förväntningar. Ibland, särskilt under tonåren, upplevde jag press på att nå upp till dem, men jag tror aldrig att han uttryckte att han skulle varit besviken på att jag inte gjort det. Kanske var allt detta något som bara fanns i mitt huvud?

När vi var små var det någon period som mamma och pappa fick för sig att vi skulle lära oss Luthers katekes. Vi fick katekeser av olika utgåvor, somliga äldre än andra, och så satte vi igång att lära oss. Lillebror G hade en urgammal, så hans innehöll riktigt skojiga gammalsvenska meningar... På söndagarna hade vi nog sedan något slags samtal runt det vi lärt oss - jag minns inte riktigt. Det jag minns är däremot vad pappa då, och flera gånger senare i olika sammanhang, lärde oss om fjärde budet: Du ska hedra din far och din mor, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.

-Ni ska alltid uppträda på ett sådant sätt att ni inte skulle skämts om vi var med, sa pappa. Det där fastnade hos mig, och sitter väl fortfarande kvar. Ibland blev det en press, en förväntan som jag kände krav på att uppfylla. Senare har det varit en glädje över att faktiskt ofta lyckas överträffa den där förväntan, ex. genom att pappa fått höra i positiva ord från andra vad jag gjort eller sagt någonstans där han inte varit med.

Hur länge gäller det där budet? Pressen och kraven försvann för länge sedan för mig när det gäller det där hedrandet. Jag känner inget behov av att släppa loss - "äntligen kan jag göra som jag vill". Nej, snarare känner jag ännu mer att frågan om vad pappa skulle tyckt blivit viktig. Det känns tomt att inte kunna få det där uppmuntrande erkännandet efter en överträffad förväntan, men viljan att göra och leva så att jag skulle kunnat få det, om pappa fortfarande levde, känns större än någonsin.

De två senaste dagarna har jag varit så mycket gladare än jag varit överhuvudtaget sedan pappa dog. Det kan kanske bero på att E lyckades sova utan matpåfyllning hela natten till igår. Jag fick visserligen gå upp och stoppa in nappen en eller två gånger (jag vaknar inte tillräckligt för att minnas ordentligt), men det var en väsentlig skillnad för min nattsömn. Det skulle också kunna bero på att G inte har det lika hektiskt som förra veckan, även om han denna vecka inte har en enda ledig dag, och därför hinner ägna sig lite mer åt oss här hemma. Eller så skulle det kunna bero på att vårt badrum äntligen blivit av med sitt gröna porslin och sina bruna möbler. (Det kan tyvärr inte bero på att de nya fina IKEA-möblerna är på plats, för det är inte en verklighet än.)

Nej, vad det verkligen beror på tror jag är att maken och jag satt och pratade i flera timmar i söndags kväll. Inte om vad som helst, precis, utan om liv och död. Det är så många som på olika sätt nu i samband med pappas död sagt att det är orättvist att han dött så ung, och att det är ofattbart att det kan hända. Jag har gått och grubblat på det där... Orättvisan skrev jag ju om för några veckor sedan - jag kan verkligen inte hålla med dem som säger att det är orättvist för pappa. Jag tycker att det är ofattbart i ordets rätta bemärkelse, alltså jag har svårt att fatta att det är sant, att pappa dött. Däremot är det inte ofattbart att sådant händer. Människor dör. Livet här tar slut. Hade det på något sätt varit bättre om pappa dött i en bilolycka? Efter att ha legat sjuk en tid? Gammal och dement? Och var går gränsen för när det börjar bli lagom att lämna detta livet? När man är 76? 81?

-Man blir ledsen och man får vara ledsen, men man kan aldrig bli förvånad, säger maken. Vi satt och pratade om detta länge och väl, blandat med allt möjligt annat, och det kändes så otroligt bra efteråt. Jag vet ingen jag tycker så mycket om att prata med som min älskade G, men de där riktigt långa samtalen om verkligt viktiga saker blir det inte alltid tid och ro till. Nu tror jag att vi hjälpte varandra, att vi tillsammans lyckades ta ytterligare ett kliv på sorgbearbetningsstegen, genom vårt långa samtal. När jag vaknade igår var sedan första dagen jag vaknat glad sedan våffeldagen. Det betyder inte att jag inte är ledsen längre. T.ex. när jag idag gjorde slag i saken och raderade bort pappas post ur mobilkontaktlistan, då gjorde det jätteont, och så kom tårarna. Däremot tror jag att saknaden bäddades i ytterligare något lager av glädje över de minnen vi har av pappa.

Jag går omkring och funderar. Huvudet jobbar på för att försöka förstå, och en del av det är nog att jag gång på gång återupplever stunden då jag fick telefonsamtalet. Jag går igenom det i huvudet och försöker minnas vad jag tänkte. Fast det är inte med flit, det bara dyker upp i huvudet. Jag försöker också minnas sådant pappa sagt till mig, samtal oss emellan. Jag vill minnas något särskilt, men det går inte. Jag minns allt typiskt, som hans tonfall, hans gestik och hela hans sätt att vara, men när jag vill tänka på något särskilt står det still. Inte något enda som han sagt till just mig kan jag komma på. Åtminstone inte från de senaste tjugo åren. Varför är det så?

Det är skönt att jobba praktiskt, så igår satt jag och pulade med vårt nya badrumsmöblemang hela dagen. Som alltid när det gäller kombinationen IKEA och vi gick det inte helt automatiskt... (Resultatet är halvdant, men kan sannolikt bli riktigt bra när vi införskaffat de delar som behövs och inte fanns med.) Medan jag jobbade satt E på golvet utanför badrummet och lekte med en spännrem. Den var tydligen jätterolig! Maken hade inte alls lika roligt, för han hade konfirmander, och årets variant är riktigt jobbiga. Flickorna däremot, de hade roligt.

-Ni skulle varit med! Det här var den bästa dagen någonsin, sa L på hemväg från Varberg på kvällen. I födelsedagspresent fick de av min bror S och hans fru en heldag i Varberg, och denna dag inföll igår. Vi fick komma på middag som avslutning på dagen, och då fick vi höra axplock av vad de gjort. På hemvägen kom sedan hela berättelsen. Både L & V pratade och berättade, och eldade igång varandra så att vi tillslut fick be dem vara tysta. Bockstensmannen, uppstoppade fåglar, rymmande lamm, wienerbröd, glass... Den där bockstensmannen höll på att sabba vår natt, för när vi väl var hemma hade de pratat så mycket om honom och hans historia att de inte ville sova i sina sängar. De somnade där ändå, till slut, efter att jag parkerat en av de gamla badrumsskåpsdörrarna som extra inbrottsskydd innanför ytterdörren (så att den skulle trilla ut på eventuella återuppståndna bockstensmansmördare på jakt...).

-Vad var det roligaste idag? Jag ställde frågan i bilen igår, men inom mig kan jag höra hur pappa i ett antal variationer ställt den där frågan. Till L sittande i sitt knä:

-Vad är det roligaste i skolan? Eller precis som min fråga, till oss barn efter någon särskilt rolig dag, ex. Legolandsdagar, Lisebergsbesök eller liknande. Svaret igår var i alla fall lammsafarin.

Det är bra, och har varit väldigt skönt, att ha E när man är ledsen för att pappa inte lever här längre. Sedan dagarna blev mer normala igen har han blivit sitt vanliga glada jag, och slutat gnälla och matvägra som han ägnade sig åt ett par dagar. Sedan i måndags har han dessutom börjat gilla sin säng mer än min. Det innebär tyvärr inte alls att han klarar sig utan mig hela natten; nej, han vill bli påfylld minst en gång. Däremot innebär det att han inte är nöjd med att ligga bredvid mig efter att ha ätit klart, och följden av det blir att jag inte kan fortsätta sova efter att ha varit uppe och hämtat honom. Nej, först ska han äta, och sedan tar det en lång stund innan jag vaknat till tillräckligt för att fatta att gnällandet inte längre beror på hunger, utan på att han saknar sin kudde, eller nalle eller vad det nu kan vara. Pust, jag avskyr att lämna mitt täcke på natten, men det är kanske ändå bättre att ha det så här, för det går väl ändå i något slags riktning mot att han sover hela natten i sin säng. I natt ska jag försöka komma ihåg att det är lika bra att sätta sig och amma i någon stol, för man måste ändå vakna ordentligt en gång till annars.

E är inte särskilt stor. Idag var vi på BVC-besiktning, och han blev godkänd, trots att viktkurvan går mer åt sidan än uppåt. Sannolikt motionerar han bort allt, för motionerar gör han. Främst genom hoppande, och så stretching, så klart. Undra vid vilken tidpunkt i livet man slutar kunna suga på stortån...

Han är som sagt bra att ha. Både igår och idag har mina tårar legat ytligt, men när man går till E:s säng för att plocka upp honom och möts av världens goaste leende känns det mesta lättare. Dessutom kramas han väldigt gosigt.

Igår var det en hektisk dag, och därmed en lättare dag. Ena bilen skulle till bilprovningen, jag skulle ha minibarnkör och på kvällen skulle jag först vara med och sjunga vid en liten gudstjänst och sedan gå på kyrkokören. Den lilla tomma tid som fanns gick åt till att röja köket och ta hand om ett ilskeutbrott (V som blev fullständigt totalvild när jag tyckte att hon var för trött för att följa med en kompis hem). Ingen tid alls till att sitta och tänka.

Idag har jag ont i ett ben. Under mina tonår hände det i princip varje fredagskväll att mina ben värkte så att mamma fick sitta och massera dem. Jag har alltid trott att det berodde på draget i det rum vi alltid hade aftonbön och så i med KU - för det var det på fredagarna, men efter att ha haft lite småont i några dagar nu börjar jag undra om det inte är stressrelaterat. När man inte har tid att tänka säger kroppen kanske ifrån?

Denna förmiddag är i alla fall lugn, så idag tänker jag. Det känns lite småtöntigt att gå med tåriga ögon när det bara är E och jag hemma, men tårarna kommer så fort tankarna får plats, så det är inte mycket att göra åt. Snart har det gått tre veckor. Det känns som flera år, och samtidigt känns det som alldeles nyss.

Så var påsklovet slut. Vardagen tränger sig på alltmer, och i morse tvingades jag inse att jag antingen behövde påkalla hjälp  eller ta tag i tillvaron själv. Maken har en hektisk arbetsvecka framför sig med visitation och konfirmandupplopp, så det kändes inte rätt att fortsätta överlåta samtliga praktiska uppgifter till honom. Hallen var översvämmad totalt - under de dryga två veckor som gått har vintern definitivt försvunnit, dock inte alla de skor, mössor, vantar och kappor som hörde den till. Däremot har vi fyllt på med vårjackor och olika sorters skodon, tyvärr för få av det sista slaget. Eller, det antal som översvämmar hallen är definitivt inte för få, men däremot för små, och för trasiga för att gå till skolan i.

Mitt huvud fungerar inte som det brukar. Jag är veligare än någonsin, och framförhållning finns inte på kartan. I morse stod jag därför i hallen och vräkte ut ännu fler skor i hopp om att hitta en maka till en sko som faktiskt passade (åtminstone med lite god vilja) på V. När jag gett upp det vräkte jag ut vantlådan, för någonstans måste det väl finnas ett par fingervantar till?

-Jag tar väl kängorna idag också, sa V till slut, och på händerna fick hon ett par trasiga fingervantar. Den andra tösabiten hade inte klivit i någon bäck, åtmistone inte lika rejält, så hennes fina födelsedagsskor från mormor och morfar var redan på plats på fötterna.

Idag har jag alltså tagit itu med dessa värsliga problem. V:s födelsedagsskor är nytvättade. Dessutom har båda tjejerna fått varsitt par andra vårskor. I den stora gula affären inhandlades fingervantar och vårmössa till V, samt det viktigaste: tvättmedel. Imorgon kan jag med hjälp av det fortsätta förnyelsen av hallen.

För övrigt är det flickornas dopdag idag. För sju år sedan döpte pappa dem i G:s hemförsamlng. Vi tittade på filmen nu ikväll. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt, men det var bara fint. Vi var glada tillsammans över att pappa fått döpa dem, och att de hunnit ha sin morfar i sju hela år i alla fall.

-Fast jag önskar att han hade fått leva liiiite till i alla fall, sa V.

Jag tror inte att jag ännu till fullo förstått att pappa inte lever här längre. Rätt som det är kommer det över mig en skugga av enorm sorg, och kanske är det bara då jag verkligen inser. Däremellan håller jag det onda, för det gör så fruktansvärt ont när de där skuggorna sänker sig, borta. Då vet jag att pappa är död, men inte vad det faktiskt innebär. Det är svårt när man är ensam, men så länge det är folk runt omkring som man kan prata med om allt möjligt går det riktigt bra. Idag flydde jag och barnen tacksamt hem till goda vänner efter kyrkan, och satt sedan där och pratade och åt middag medan G hade konfirmander. Prata är bra, både att få prata om pappa och att få prata om helt andra saker med människor som vet om vad som hänt.

Hemma på kvällen påminde jag flickorna om att öva fiol. Det har verkligen inte blivit mycket spelat dessa veckor, och imorgon är det lektion. När V skuttade omkring på väg in till fiolen sa hon:

-Kommer du ihåg när morfar kompade mig på "Nu tändas"?

Ja, visst minns jag. Det där spontana spelandet som pappa var expert på att locka fram - han satt jämt och kompade oss när vi var små, och det var ju det som var roligt med att spela. Öva är ruskigt tråkigt. Att höra pappa spela med V i höstas var så jätteroligt, eftersom V haft en period när hon knappt ville spela alls. Den där gången är nu ett kärt minne, men det fick en sådan där skuggvåg att välla fram inom mig: det kommer inte att hända igen. Det kan inte hända igen. Pappa kommer aldrig mer att sitta vid pianot och spela på sitt karakteristiska sätt. Åh, vad det gör ont!

-Morfar finns någonstans, och sedan när han har fått en grav kan man ju gå dit och låtsas att man pratar med honom. Det är så jag tänker.

Så sa L ett par dagar efter pappas död, när jag var bekymrad, och undrade hur det var med henne. Hon läste hela tiden, så det kändes inte långt borta att tro att hon stängde in alla känslor och försökte glömma. Säkert var det en del i det, och samtidigt kanske hon redan hunnit längre då än jag eller G i sin egen bearbetning av det som hänt.

Nu har pappa i alla fall fått sin grav. Igår i den värmande solens sken sänkte vi barn gemensamt kistan på Kungälvs vackra skogskyrkogård. Det var jobbigt, fint, starkt och skönt. Efteråt åt vi lunch tillsammans med pappas bror och två av mammas syskon med respektive, och fick prata lite minnen. Det är fantastiskt att ha minnen, men rätt som det är är det något som får en att känna saknaden så mycket mer, och tårarna kommer.

Det känns i alla fall bra att den här första delen är färdig nu. Idag är det två veckor sedan den där torsdagen - våffeldagen 2010. Tänk att pappa, som alltid gjorde berg med våfflor till oss minst en gång i veckan fick flytta hem just på våffeldagen.

-Det känns som pappas humor, sa min syster...

Att ladda upp är alltid jobbigt, även om det ofta är blandat med förväntningar och inte sällan också glädje. Inför pappas begravning har jag känt en kompakt trötthet, och en rädsla för vad som skulle hända efteråt. I vanliga fall, när man laddar upp för en konsert, ett föräldramöte eller något annat småläskigt, vet man ju att man efteråt med gott samvete kan sjunka ner i soffan framför någon halvdassig film med en påse ostbågar och njuta av att man varit duktig. Efter en begravning av en älskad far, hur känns det då? Inte kan man väl njuta?

Idag vet jag att man kan njuta, men inte har jag haft lust att gå och sätta mig i en soffa och titta på film. Nej, sedan igår eftermiddag har jag känt mig alldeles uppfylld. Begravningen blev en sådan fantastisk upplevelse, en underbar gudstjänst och en äkta försmak av himmelen. Så tyckte i alla fall jag att det kändes. Att se pappas kista var jobbigt, riktigt jobbigt, men samtidigt var det oerhört vackert. Kistdekorationen var nog en av de, om inte den, vackraste jag sett, och det var lagom mycket blommor runt - när jag jobbade som kyrkvaktmästare fick jag se några helt överlastade begravningar, när man undrade om det inte var någon som tänkt på att lägga pengar på något vettigare än blommor. Själva gudstjänsten var en känslomässig berg- och dalbana, men helheten gav ett enda stort rus: livet är inte slut när det slutar här, för pappa har det bästa just börjat. Underbar psalmsång, fantastiskt orgel- och brasspel (ja, och den perfekta slagverksinsatsen i "Saliga visshet") och bara det faktum att nära sjuhundra människor kommit dit för att vara med bidrog till att göra begravningen till något jag kommer att minnas mer med glädje än sorg. Jag grät, så det handlar inte om att jag inte var och är ledsen, utan om detta med hoppet om vad som kommer sedan.

Jag tror att pappa hade gillat sin begravning. Jag tror att han hade varit stolt över sin svärson också; G våndades verkligen inför den uppgift han något motvilligt gått in i när han lovade att hålla griftetalet, men av allt som sagts efteråt tror jag att Gud verkligen både hjälpte honom och utnyttjade honom. Vi klarade av att sjunga begravningsbönen tillsammans, alla vi syskon med respektive, det var också stort, och pappa hade definitivt varit stolt över oss. (Bonus: för första gången tror jag att vi var jämnmånga i stämmorna...) Någonstans hoppas jag att alla småsaker och den stora helheten gjorde Gud tydligare för någon, och himlen verkligare. För mig kom himlen närmare, och sorgen blev enklare att bära, eller ligger buren av något slags glatt hopp. Jag har inget behov av att ladda ner, jag vill bevara känslan av uppfylldhet.

Vad händer när det gått en tid sedan pappa dog? Jag vet inte om jag ska längta efter den mer normala vardagen, eller om jag ska vara rädd för den. Jag längtar efter rutinerna som hör vardagen till, men jag är rädd att pappaminnena inte ska få plats där. Samtidigt inser jag ju att det är många år sedan pappa hörde till min vardag. För mig kommer saknaden mest att göra sig påmind när det händer något särskilt, eller när jag skulle behöva lite pappa-peptalk (uppmuntrarnas mästare), eller på sommaren när man inte längre kan ha honom som motspelare i något långt och roligt spel.

De sista dagarna har jag inte gråtit lika mycket som innan. Det kan nästan ge mig skuldkänslor, men bara nästan -  det behövs inte mycket för att gråten ska komma igen. Igår i kyrkan hade jag verkligen spänt mig för att jag visste att jag skulle träffa många jag inte träffat sedan innan pappa dog. Det gick bra hela gudstjänsten, t.o.m. att sjunga med kören, men efteråt när kyrkoherdens fru kom och kramade om mig släppte något slags fördämning. Flickornas fröken i skolan förlorade sin man för några år sedan. Hon berättade att det fortfarande kan vara så för henne, att det räcker med en kram från någon man inte träffat på länge, och det känns på något sätt upplyftande - pappa och sorgen efter honom kommer inte att försvinna, bara lägga sig på något mindre ytligt ställe i kroppen. Minnena kommer inte heller att försvinna: idag skulle L & V städa sitt rum. Det gick riktigt uselt, precis som vanligt, men ett papper de städade upp var från deras morbrorkalas (Ja, det var för flera veckor sedan - rummet ser helt fruktansvärt ut.). V kom ut i köket med det och sa:

-Morfar var segrare i hoppa loppa!

Där på pappret var en tabell över alla hoppa loppa-resultat från kalaset. När vi fikade en stund senare gick L & V genom det flera gånger:

-Morfar var bäst. Mormor gick inte ens till final, men morfar gjorde det. Ingen var så bra som morfar på hoppa loppa!

Ett litet minne att lägga till många andra, att plocka fram ur huvudet någon gång ibland medvetet, och ibland bli påmind genom något annat.

Påsken blir sjävklart väldigt speciell i år. Jag tänker inte så mycket på firandet hemma eller tillsammans med släkten, för där har vi inte så många traditioner. Nej, det som blir så ännu mycket djupare i år än annars är budskapet, Jesu död och uppståndelse. Det blir så nära och så påtagligt.

Alla jag träffar beklagar sorgen, och många uttrycker hur orättvist det är att pappa fått dö så ung. Det ÄR sorgligt, men orättvist? Jag vet inte, har vi verkligen rätt att bedöma det? Jag tycker att det är tråkigt att E aldrig kommer att ha egna minnen av sin morfar. Jag tycker att det är oerhört jobbigt att tänka på att lillebror A inte kommer att få ha sin pappa under alla tonåren, vid konfirmation och student. Att mamma blivit ensam känns också så svårt, men jag vill ändå inte säga orättvist. Ingen vet vad som händer här imorgon, men vi vet att pappa fått komma till något mycket bättre än allt vi kan föreställa oss. Förresten, orättvist för oss eller för pappa? Är det orättvist att pappa slipper ta itu med det jobbiga som låg framför honom på jobbet? Eller att han slipper bli sjuk, han som aldrig kunde ta det lugnt? Det är sorgligt, det är jobbigt att sakna honom och det känns tungt, men jag tycker inte att det är orättvist.

I höstas efter min farbrors död skrev jag här om död och liv. Inte trodde jag då att jag så snart skulle tvingas se om det jag då trodde var sant. Nu vet jag - det gör ont att mista någon man älskar. Jag vet också att jag fortfarande tycker att mitt liv är värt att leva.

Idag är det en vecka sedan pappa dog.

I natt låg jag och tänkte på detta att det inte alls varit konstigt om jag inte pratat med pappa på en dryg vecka i vanliga fall. Jag är ingen telefonmänniska, och pappa var inte heller den som ringde för att kolla hur det var "i onödan". När jag skulle kolla något med mamma och pappa och pappa svarade blev samtalet alltid kort - raka svar om det fanns några, och inget slöprat.

Nu är jag ledsen för att jag inte pratat med pappa sedan A:s kalas förra fredagen. Jag saknar möjligheten att göra det. Jag hade behövt hans uppmuntran. Jag har haft många duster med pappa genom åren, särskilt under tonåren, då det nog var mer regel än undantag att jag försvann från matbordet och drämde igen dörren till något lämpligt rum (ofta lilla toaletten - den dörren kunde nämligen omöjligen öppnas från utsidan när man hakat fast låshaken), men när det väl gällt har pappa alltid trott på mig och visat att han varit stolt över mig och vad jag gjort. Jag undrar om han kände att jag var stolt över honom också.