storasyrrans

Häromkvällen tittade vi för en gångs skull på nyheter på TV. En av de stora nyheterna var att barn, häpnadsväckande nog (eller förstås inte särskilt...) mår bäst av att ha vardagskontakt med båda sina föräldrar. Fast det var förstås inlindat fint, och egentligen var det bara bakgrundsfakta till den egentliga nyheten: Att barn till separerade föräldrar mår bäst av varannan-veckasboende.

Dagen efter läste vi läsläxan i skolan, och denna vecka handlade det om en pojke vars föräldrar skulle separera. Barnen i klassen hade massor att säga. De trodde att det nog skulle ordna sig så småningom, att mamman och pappan skulle bli ihop igen och så. De trodde att pojken i berättelsen mådde jättedåligt. Vi tittade på en film om att ha flera hem, också. Barnen i den helt sanna filmen sa att man alltid bär på en längtan efter den andra föräldern och att det var skönt att komma ifrån det ena hemmet efter en sådan vecka för att de var så många olika barn där: hela, halva- och låtsassyskon.

I nyhetsprogrammet sa en mamma att hon kunde vara så mycket bättre förälder de veckor hon hade barnen för att hon slapp dem den andra veckan. Nja, det där med slapp är ju min elaka tolkning, verkligheten var kanske att hon kunde jobba och göra mer barnfria veckor för att sedan koncentrera sig på barnen.

Vissa saker fascinerar mig. Hur kan en duktig barnpsykolog svara på frågan om hur barn klarar av att flytta varje vecka bara med att de är lojala mot sina föräldrar, och att föräldern är borgen för dem - till skillnad från oss vuxna som har våra hem som våra borgar? Det där med lojaliteten stämmer helt säkert, men visst är hemmet en borg även för barnen. Det är väl bara att föräldern är ännu viktigare, men hur kan psykologen låta bli att nämna att det finns en variant till: att föräldrarna växlar boende. Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn skulle må ännu bättre av den varianten. Kruxet är väl bara att det hindrar föräldern från att starta ett nytt liv med en ny relation.

Den där mamman fascinerar mig också. Det finns väl egentligen ingenting som hindrar att man även i ett äktenskap delar upp så att man tar ett större ansvar vissa veckor än andra?

Barnen tycker jag bara synd om. Psykologen sa också i inslaget att det brukar märkas på dagis och i skolan hur de verkligen mår. Jag har sett barn under pågående skilsmässa, när de nästan slits sönder för att de inte vet hur de ska förhålla sig till sina tvistande föräldrar. Jag pratade med en flicka förra veckan som längtade så att hon grät efter sin mamma - och det handlade inte om någon nyligen genomgången separation, utan det hade nästan alltid varit varannanveckasföräldrar för henne. Jag har grubblat över varför vissa barn beter sig som de gör, och inte kunnat göra annat än fundera på om det har att göra med att det är för rörigt med ett mamma-boende och ett pappa-boende. I en annan undersökning jag läste om för något år sedan hade det konstaterats att barn även i s.k. lyckliga skilsmässor mest av allt egentligen önskade att deras föräldrar skulle leva tillsammans.

Om man nu skulle tänka mest på barnen, nog skulle man då kunna strunta i den där borgen?

E är gräsligt fordonsintresserad. Han älskar bilar och kör med dem inne dagarna i ända, men ännu bättre är traktorer, och nu äntligen har vädret blivit sådant att vanthataren kan vara ute länge igen. Således stod han häromdagen bekymrat vid sin stora traktor, så stor att han inte orkar köra den själv, utan bara baxar omkring den, med öppen motorhuv och muttrade. Han har liksom lärt sig hur det ska gå till...

Idag fyllde flickorna år, och för att fira det lite åkte vi och fikade hela familjen på vårt favoritcafé i Falkenberg: Ståhlboms. Efteråt var det orkester för födelsedagsbarnen, och vi andra skulle fördriva tid. E var helt klar över vart vi skulle:

-Tingelingetåget väntar på dej! Kom, nu går vi tingelingelingtåget. Gå till tingelingelingtåget!

Nära musikskolan finns en minilekplats. Den består endast och enbart av ett lekhus i form av ett tåg - med ratt. E klev in, körde, klev ur, klev in på passagerarplats, klev ur, klev in i loket igen, klev ur, och så höll han på tills vi andra krävde att få röra på oss. Då vrålade han.

-NEJ PAPPA! INTE sitta asklarna! Vi gick ändå, och han fortsatte sitt argumenterande:

-Asklarna funkar inte! Asklarna sönder.

Orkestertiden närmade sig sitt slut, och vi gick tillbaka till musikskolan. Medan jag inväntade flickorna inomhus satte sig G och E i bilen, på förarplatsen så klart. Där satt E och sa att han skulle köra, men han var inte nöjd:

-Bilen funkar inte. När han fick flytta bak till sin stol var han mycket irriterad, men flickornas kompis skulle också åka med, och hon är populär, så han lugnade sig ganska snabbt, och vi började åka hemåt. Efter någon kilometer sa han, mitt i en högljudd lek med flickorna:

-NU funkar bilen!

Väl hemma dröjde det inte många minuter förrän tant R kom för den sedvanliga tisdagspassningen. E hörde från sin plats vid matbordet att hon kommit, och så fort han såg henne frågade han:

-Haj du bilar i påsen? För så är det: Varje tisdag kommer tant R och passar, och varje tisdag har hon med en tygpåse full med småbilar som E sedan kör tills han ska sova. Det förgyller hans tisdagar och gör dem till något att längta efter. Det är ganska gulligt, tycker jag!

I morse blev jag sur. En lokal LO-ordförande var intervjuad i tidningen, och på frågan om vad som var viktigast att förändra svarade hon arbetsmiljö och löner. Ett kvalificerat restaurangbiträde, som hon var, hade nämligen bara 21000 i lön.

Som lärare i Falkenbergs kommun har man med tio års erfarenhet bara drygt en tusenlapp mer (Jag fick först ännu mindre, men efter mycket stånk och stön på förvaltningen fick jag upp den något - jag är inte sämst betald av lärarna.), och då ska man ändå stå ut med ständiga påhopp i alla slags medier för att man är så gynnad, överbetald och allmänt kass - vem annars har sommarlov, vem annars kan gå hem klockan tre på eftermiddagen och vem borde definitivt sköta det där med eleverna bättre, så att ingen blir mobbad, alla blir godkända i alla ämnen och alla tycker att skolan är rolig. (För det är väl det den går ut på, va? Att vara rolig?)

Nästa gång det kommer en sådan där insändare kommer jag att explodera. Restaurangbiträdena får gärna högre löner för mig - det innebär väl bara högre uteätarpriser, och så sällan som vi går ut och äter spelar det inte så stor roll. Hoppas att LO-nissarna kan unna oss som har ett antal års studier bakom oss lite lön, också, eller i alla fall sluta gnälla om att vi får ta ut den tid vi jobbar extra under terminerna på somrarna och t.o.m. får rätta böcker och planera lektioner hemma, så att vi borde vara glada att vi får någon lön över huvud taget.

Ja, ja, jag får väl bli restaurangbiträde istället. Då slipper man nog ha telefonjour i princip dygnet runt, också, och det kunde vara lite skönt. Dessutom tror jag att den dokumentation som krävs på restauranger fortfarande har en god bit kvar innan den nått samma mängdnivå som skolan, så det kunde ju också bli en lättnad. Och nog för att det säkert finns krångliga kroggäster, men lika krångliga som föräldrar, det undrar jag om de kan vara...