Lärare!
Jag känner mig kluven! På jobbet är jag lärare, och irriteras som sådan över föräldrar som ställer sig helt på sina barns sida i alla lägen. Hemma är jag mamma, och irriteras som sådan över lärare som har fel. I personalrummet på jobbet diskuterar vi, när vi hinner: Är vi knäppa, eller råkar vi vara vettiga både lärare och mammor (Vi har även manliga lärare, men de har inte varit med när vi haft våra gemensamma utbrott...)?
Några små exempel: Som förälders stör jag mig otroligt på läxor med faktafel, men vill inte vara den där knäppa lärarmorsan som lägger sig i hela tiden. Samtidigt måste det väl gå en gräns någon gång? Jag la mig i när L & V:s lärare påstod att domkyrkor känns igen på att de har två torn, och sedan kunde jag inte med att säga något när det veckan efter påstods att fjordar var avlånga vikar. GAAH!
Som lärare stör jag mig på att föräldrarna inte låter mig vara lärare alla gånger, utan, enligt mig, curlar sina barn genom att försöka hitta kryphål i regler, genom att höra av sig och försöka förhandla om olika saker och genom att inte låta sina barn ta ansvar för sitt eget arbete. Den kontakt jag gärna vill ha med dem, där de säger ifrån om de tycker att något är fel, den verkar knappt finnas. (Alternativet är ju förstås att jag aldrig gör fel...Nej, det verkar inte sannolikt!)
Jag önskar förstås att alla var som jag (just när det gäller detta...). När någon av tjejerna någon gång klagar över något i skolan säger vi: "Det får du ta upp i klassrådet/med läraren/prata med skolsyster om/... - så länge det inte handlar om värsta mobbing-fasonerna. Ogillar de något får de göra det, de får använda de kanaler som finns för att försöka ändra på det, men vi sanktionerar inte att de får inte strunta i det som bestämts bara för att de inte gillar det, eller blir sura här hemma p.g.a. det. När något av barnen berättar något som någon gjort mot dem säger vi först: "Och vad gjorde du? Hur gjorde du då? Vad svarade du?" och inte "Då ska jag ringa fröken och säga till att hon skäller på X" eller liknande (De föräldrarna finns, även om jag inte träffat dem på mitt nuvarande jobb.). När barnen inte gjort läxan skriver jag inga ursäktande brev till skolan - såvida det inte är JAG som gjort fel på något sätt.
Prioriteringar och val
Det är svårt att säga nej när något är roligt - åtminstone för mig. Jag vill så gärna och så mycket! Tråkiga saker har jag inga problem alls med, men det är ju så mycket som är så roligt! Sjunga, spela, plugga, jobba... och allt går ut över tiden med barnen, som ju också kan vara så rolig, men som nästan lika ofta istället är fylld av tjat och gnäll från alla inblandade. Det gör det svårt att prioritera, tycker jag. Skulle tiden med barnen bli mer lustfylld om den var lite större, eller blir den mer lustfylld när den är lite mindre? Jag trivs inte bra när jag är enbart hemma med barnen, men var går gränsen till när det blir för mycket jobb och för lite tid hemma? Det är, tycker jag, så gräsligt svårt att känna efter var den går för OSS, och inte bry sig om vad andra tycker eller vad jag tror att andra tycker, eller vad jag tycker att andra ska tycka.
Faktum är att våra små gossar är mindre tid på förskolan än de flesta, och ändå har jag dåligt samvete när det känns som att det enklaste sättet att få tiden att gå ihop hade varit att låta dem vara där några timmar till i veckan. Då borde jag kanske minska på något av mina engagemang, istället (men vilket, när allt är så roligt?)? Eller hur ska man bära sig åt för att inte känna det där dåliga samvetet?
Till hösten blir det några timmar ytterligare förskoletid per vecka, det har vi pratat om och tror kan passa bra för pojkarna - som G sa, när vi resonerade, så är ju J äldre utvecklingsmässigt än något av de andra barnen varit i hans ålder, och då kan vi ju anpassa oss till det. Hur vårterminens tidspussel ska läggas återstår att bli klar över. (En liten bit som lagts på plats är att flickorna från och med nu tar ansvar för städning i ett rum till var - små saker som mentalt byter mycket för mig.) I mitt drömscenario lägger Hallandstrafiken om sina tidtabeller så att V kan åka buss hem från sta´n efter sin dans - då skulle L slippa hämta pojkarna en dag i veckan, och mitt dåliga samvete över att flickorna kanske får ta för mycket ansvar dämpas något.
