storasyrrans

...minns man väldigt väl. 24/3 förra året var en onsdag, så Gabriel var också ledig. Vi slog till och köpte en ny toalett, som vi sedan ägnade mer eller mindre hela dagen åt att installera. Vi körde flera vändor till och från sta´n för att köpa olika mojänger som behövdes. Den gamla gröna toaletten kom inte längre än till hallen. Där stod den sedan i mer än en vecka. Jag var och jobbade några timmar på eftermiddagen, på fritids. Dagen efter skulle jag vara lärarvikarie för första gången sedan Emanuel föddes, vilket jag såg mycket fram emot, även om jag våndades något över att lämna honom till barnvakt nästan fem timmar.

 

Så mycket som kom av sig dagen efter. Inte bara att toaletten inte kom längre än till hallen, utan hela livet flyttades liksom till en parallell verklighet, och sedan successivt (väldigt successivt, väldigt långsamt) tillbaka till det vanliga. I den andra verkligheten gick tiden långsamt, dagarna var långa, världen var mer eller mindre grå och småregn kändes som det ideala vädret, för att det så väl speglade känslorna. När vi åkte hem från Göteborg någon av dagarna undrade man varför alla andra verkade som vanligt - hela livet hade ju förändrats. Precis samma känslor som fanns för lite drygt åtta år sedan när flickorna fötts.

 

Somligt är sig helt likt. Jag kom sannolikt inte ihåg att Gabriel hade namnsdag förra året, och jag kom inte ihåg det i år heller...

Pappa producerade en hel del. Han översatte sångtexter och samlade sånger överhuvudtaget, men gav också ut en andaktsbok med egna texter och en bordsalmanacka med ett citat och ett bibelord för varje dag. Den senare står på vårt köksbord (när den inte är undanflyttad för att undgå total förstörelse då E gärna läser vårdslöst ur den), och vi läser den högt som andakt varje morgon innan frukost. Det har vi gjort länge, så det har ingenting att göra med att pappa inte finns hos oss längre, men det senaste året har det känts mer värdfullt än innan att ha så mycket kvar från honom att läsa.

 

Idag stod det i alla fall ett citat som jag direkt kopplade till ett meddelande från mamma på facebook för ett par veckor sedan. Hon skrev då att det var dags för semesteransökan, och att det kändes jobbigt att inte ha någon att anpassa sig till. Dagens citat, sagt eller skrivet av någon vid efternamn Fangen, var: Fattigdom är att leva utan att ha någon att ta hänsyn till. Vårt samhälle är så fantastiskt styrt av att man ska nå ekonomisk frihet, att man inte ska vara beroende av någon annan och av själviskhet, tycker jag. Man kan dra olika politiska slutsatser utifrån det, men idag tänker jag mest på att det är en verklig fattigdom. Vänder man på det är det ju verklig rikedom att ha människor att ta hänsyn till, relationer till andra blir det som gör livet rikt. Det bibelord pappa kopplat till citatet handlar om att underordna sig varandra - det som anses som en förhatlig av vissa, men som jag tycker borde vara självklart på många plan.

 

Att snabbt och oväntat bli ekonomiskt fattig är nog en riktig pärs, men ännu värre är det säkert att bli faktiskt fattig på några minuter: när den man i nästan 35 år levt med hänsyn till inte längre finns... Jag skrev till mamma på facebook att hon gärna får anpassa sig till oss - vi behöver henne!

Så var det dags igen - skidresa för maken, hemmavardag för oss andra. Förra året timade barnens kompis in ett kruppanfall under sin övernattning hos oss en av lägernätterna. I år har vi klarat oss från sådana hemskheter. Däremot inföll barnens födelsedag även i år under G:s frånvaro. Tur att farfar var här och hjälpte till med firandet!

 

(Våra flickor är väldigt nöjda flickor - det behövs inte mycket för att de ska bli så tacksamma, så tacksamma, och dagen efter födelsedagen pratade de i ett om hur lyckat allt varit under själva dagen. Det gläder mig!)

 

En skillnad mot förra årets G-frånvaro är att jag i år förvärvsarbetar, dessutom just måndag till onsdag som är de vardagar han håller sig borta. Alternativen var att ta ledigt eller skaffa barnvakt - det andra gick så lätt att det första aldrig riktigt övervägdes. Extra bra var att G åkte till fjälls med min mobilladdare, varför jag överhuvudtaget inte kunde känna mig stressad över att någon skulle ringa till mig på jobbet och säga att det inte gick så bra med barnvaktandet... - jag känner mig nu ännu mer övertygad om att mobilen för mig är en riktig stresspryl, och tänker fortsätta att stänga av den så ofta jag kommer ihåg det. Nu hade det nog inte behövts något ringande, för E hade det jättebra måndag och tisdag med vår granne (som förutom att ägna sig åt honom lyckades städa här så det var skinande blankt på ställen som bara brukar skina när min mamma varit här och gjort insatser...) och idag hos en av barnens kompisars familj, där det förutom barn och föräldrar finns en hel mängd hönor och ankor, en söt liten katt, en stor, gammal trött hund och en mindre trött men helt enorm, jättesnäll jättehund. E älskar att vara där!

 

Trots alla dessa snälla människor som hjälper till tär det att vara ensam på eftermiddagar och kvällarna. Igår var jag så trött på E att jag hade lust att bara skrika. Hans envishet visste inga gränser, och de tilltag han ägnade sig var definitivt inte tillrådliga för ett-åringar. Skrik och vrål hela kvällen innan man äntligen fick lägga honom.

 

En liten sak som krånglade till det hela idag var att elektrikern ringde och kunde komma. Jag sa att det gick bra, skrev lista och förberedde så mycket jag kunde för morgonen: fem i sju var jag och Emanuel klara med alla morgonbestyr, flickorna hade kommit igång med frukosten och alla väskor var packade. Klockan sju prick knackade elektrikern på dörren och fick en genomgång av listan, och diskuterade några detaljer med mig. Ungefär tjugo minuter senare fick han en nyckel till vårt hus och åkte för att återkomma några timmar senare. Fem i halv åtta var alla barn och jag i färd med att ta på ytterkläderna och c:a halv kunde vi ge oss iväg. Jag var så lättad över att faktiskt hinna till min första lektion, trots att barnen skulle lämnas någon annanstans, och trots elektrikerdaten.

 

Strax före fyra kom vi hem och in i ett fullständigt kaos, i vilket två trevliga elektriker (vår gamla vanliga och en till) muntert höll på att greja. En knapp timma senare åkte de, och då var allt färdigförberett för det nya kökets el i köket, och dessutom hade de fixat en del mindre saker i hallen. Kvar fanns sladdar, sladdar och en del annat skräp (de erbjöd sig att städa upp det, men jag hade ingen lust att betala elektrikerarvode för lite städning...) - och dessutom ett strömlöst kök. Spisen och diskmaskinen fungerar, men i övrigt ska vi nu kunna riva helt utan att tänka på elen. Skönt! Dock väldigt mörkt...

-Mamma, vet du vad jag målade med fönsterfärg? Först så gjorde jag en blomma, med lite gröna blad här och där, men det såg inte ut som en blomma. Vet du vad det såg ut som? Det liknade en sköldpadda! Jag målade dit ögon på ett av bladen, för det duger ju inte med en blomma som ser ut som en sköldpadda.

Många årsdagar är det just nu. För en dryg vecka sedan var det ett år sedan den där gräsligt snöstormiga dagen när pappa firade sin sista födelsedag. Vi åkte, fast vi inte hade tänkt, trots att vädret var långt ifrån lämpligt för bilresor och trots att pappa själv sa att han tyckte att vi borde stanna hemma. Hans glada, överraskade "nämen" när vi dök upp är fortfarande verkligt i mitt huvud.

 

Om ett par dagar är det ett år sedan pappa var här sista gången. Han var glad, och gick med liv och lust in för tävlingarna L & V ordnat - och han vann. Annars tror jag att han var väldigt trött, just då. Det var mest jobbigt, men det jag minns är glädjen han visade när han kom, och i samvaron.

 

Sedan är det ett år sedan mailet från mamma där hon bad oss be - "han har nog en utmattningsdepression".

 

Och några dagar senare till är det ett år sedan jag fick min sista pappakram, träffade pappa sista gången och sista gången fick prata med honom. Ett år sedan L sista gången satt i hans knä. Då var han glad igen. Vi pratade om kyrkopolitik.

 

Sedan är det inte många dagar kvar till den värsta ett-årsdagen, och sedan till ett år sedan begravningen och ett år sedan gravsättningen. Alla "första gången utan", eller i alla fall nästan alla, kommer att ha passerat.

 

Jag stålsätter mig. Det här är jobbigt! Jag sörjer så oändligt mycket att pappa inte finns här hos oss, men samtidigt är det så mycket som gör mig glad. För mig blir det en enda röra i huvudet... När jag tänker på pappa ser jag bara en massa leenden - inte ens när jag försöker se en allvarlig pappa framför mig lyckas det; den allvarliga minen spricker genast i ett "jag-kan-inte-hålla-mig-för-skratt-leende". Det är ju egentligen underbart!

 

Tack, gode Gud, för att du burit oss under detta året!