storasyrrans

Vi har bott i vårt hus drygt tre år nu. Tre rum har vi renoverat, men man får nog ändå säga att vi går rätt makligt fram jämfört med många andra som flyttar in i äldre hus. Nu var här ju ingenting som var i katastrofskick, så det har inte heller behövts någon snabbare takt. 

Frustrerande är när saker blir nästan färdiga, men inte helt. Så är fallet med typ allt vi gjort hittills. Häromdagen fick G ett ryck och satte upp tavlor - ett ryck närmare färdigt i arbetsrummet och barnens rum. Sedan fick jag ett ryck och tog med barnen till Ikea när jag ändå skulle till Göteborg, och så kom vi ännu ett litet, litet steg närmare helt klart.

Trots alla, eller de tre, nästan helt klara projekt drömmer man ju om nya. Ny hall, t.ex., med ny trappa och större utrymme för barnens alla väskor, skor och ytterkläder. Nytt kök är en annan vision, med skåp ända upp till taket och lådor som rymmer mer än redskap liggandes på rad bredvid varandra. (Alltså, den som konstruerade våra kökslådor kan inte ha ägt mer än en visp eller mer än en stekspade, och han eller hon lär inte ha haft en enda soppslev eller potatisstöt, för sådana tingestar går inte att få ner i lådorna utan att man måste fippla rejält för att öppna och stänga.) Nya möbler till badrummet - och det är ett ganska realistiskt projekt i nuläget. Snart. 

Ett långsamtgående projekt är vardagsrummet. Vi har, eller den huserar i alla fall hos oss, en vit gammal klocka med gulddetaljer. Den är jättefin, så vi jobbar så sakteliga på att resten av inredningen där ska vara i samma stil. Hittills har det mest inneburit att vi tagit bort saker från rummet - ja, vi har ställt dit en nyinköpt skänk, men det är inte så mycket mer än så. Vi drömmer om en gustaviansk soffa med karmstolar som passar till, och ett snyggt vitt soffbord i samma stil. Problemet är att de soffor jag fått syn på varit så fasligt dyra! Typ 30 000 och så. Så mycket kan jag nog inte tänka mig att köpa soffa för - oavsett hur snygg den är. Men, idag hittade jag en som bara kostade ungefär en tredjedel. Nytillverkad, visserligen, men helt rätt. Frågan är bara om det går före badrum i prioriteringsordningen. 

Jag lever väl i något slags lyxtillvaro just nu. Dagen börjar med frukost tillsammans med de andra i familjen, sedan tar maken barnen med sig mot skolan och jobbet (de skiljs åt mellan övergångsställena, så att barnen får gå sista biten själva) och jag är ensam hemma tills lunch, då maken kommer hem en stund. Ingen kräver att jag ska göra något. Jag blir så rastlös, och samtidigt orkar jag inte tjomma runt så värst mycket, så urvalet av aktiviteter är ganska litet. Denna vecka har jag använt förmiddagarna till i tur och ordning fotografering till körkortet, bullbak, korsordslösning och tvättsortering. Imorgon vet jag inte vad jag ska hitta på!

Igår var G också hemma, eftersom onsdagar är hans lediga dag. Jättemysigt att vara hemma bara vi två utan några barn! Vi satt vid köksbordet och pratade nästan hela förmiddagen. Det är mycket som är lite smådeprimerande just nu - ja, alltså inte med oss, men runt om kring: ex. (svenska) kyrkan i stort och vissa kyrkopolitiker i smått. Skönt att det snart är val, så att det händer något i alla fall. Så får vi bara be och hoppas att det inte blir mer politik av det efteråt. Vi pratade säkert om något roligt också, men allt det där jobbiga var kanske det viktigaste att få tid till.

Så smått börjar vi prata om hur vi ska ha det när vi blivit en till - pappadagar och så var ju liksom inte aktuellt på samma sätt när L & V föddes, eftersom G fortfarande pluggade då. Eventuellt, eventuellt tar maken ut de sista dagarna för dem samtidigt som de första dagarna för bebisen, så får vi ledigt lite längre tillsammans i början. Vi får väl se. Det ska ju funka ekonomiskt också - just nu lever vi på enbart makens lön, eftersom a-kassan inte bestämt sig för om jag ska få några pengar, och jag inte börjat ta ut föräldrapenning än. Det håller ett tag, men inte hur länge som helst... Ja, ja. Vi har det egentligen fantastiskt bra, och jag vill inte klaga, men ibland är det svårt att låta bli. 

ÄNTLIGEN! Barnen har räknat ner länge, och i tisdags var det äntligen dags för den efterlängtade skolstarten. Skolväskorna köptes redan för några veckor sedan, men annars har vi legat rätt lågt med förberedelser. Första skoldagen råkade sammanfalla med min födelsedag, så jag tycker att maken var imponerande i sin planering: de lyckades hinna uppvaktning av mig och vi hann ändå iväg till skolan i tid. Det hade ju varit lite försmädligt att komma försent första dagen...

Det här med planering, ja. Precis innan vi skulle gå satt maken och jag med klisterlappar och märkte regnkläder, inneskor, gummistövlar etc. När vi kom fram till skolan var fritidsbarnen redan ute efter sin frukost, och V & L träffade genast en av sina kompisar:

-Titta, vi har likadana sandaler! utbrast V. Maken och jag tittade på varandra och konstaterade att dem hade vi ju glömt märka. En stund senare kom kompisen A, och hon hade likadan ryggsäck som V. Det hör väl till, kanske, och när stora gula affären ligger så nära är det ju inte så märkligt att fler varit där och shoppat. Ryggsäcken hade i alla fall fått en namnlapp, så den ska hon väl lyckas hålla reda på.

Jag var med en liten stund inne i klassrummet, men sedan gick jag till församlingshemmet för att reda upp allt efter mitt lilla vikariat och framför allt efter förre kantorsvikariens längre. Det tog sin lilla tid, men nu kan nog nye kantorsvikarien ändå få plats, hitta grejor och boa in sig lite. Lunchen passade maken och jag på att ta tillsammans på laxbutiken för att fira lite, och sedan hann vi precis åka och köpa en smaskig tårta innan barnen slutade för dagen.

De trivs bra båda två, och än så länge har det inte inträffat några katastrofer. Ja, första dagens mat var kanske en liten katastrof för V: Fiskgryta med räkor - ingen hit alls. Jag frågade när de kom hem om de hade fått ta mat själva, eller om någon lagt upp åt dem. Fröken B hade stått vid fisken och innan hon la upp fisk frågat: 

-Tycker du om fisk?

-och då råkade jag säga "Ja", berättade V.

Maken och jag brast så klart i skratt. Sedan berättade dottern att hon inte ätit någonting av fisken, trots sitt uttalande, men däremot fyra potatisar och en del morötter. Igår var det köttfärssås, så då gick det bättre.

I fredags hade maken och jag varit gifta i precis tio år - verkligen något att fira! Jag är fortfarande alldeles fantastiskt glad över att jag fått en så underbar make, och kan känna mig alldeles fascinerad över hur Gud förde oss samman. Hur som helst så hade jag trots det fantastiska i dessa tio år inte förberett något särskilt firande, eftersom vi skulle till Liseberg på syskonträff på kvällen. Maken, däremot, masade sig upp ur sängen innan jag ens vaknat. Det händer typ aldrig. När jag sedan väl klev upp hade han dukat upp god frukost i vardagsrummet och tagit in vackra blommor från trädgården. Underbart! Som bonus låg det små paket vid tre av platserna. Jag är så blödig att jag nästan började gråta... 

I mitt lilla paket fanns ett par, säkert snordyra, vackra små örhängen - de mest äkta jag haft någonsin. Guldsmeden hade tydligen övertygat maken om att det verkligen skulle vara något särskilt till en sådan dag. När barnen kom upp fick de också öppna varsitt paket, och i dem fanns mer guld... När de döptes fick de av sin gammelfarmor varsitt hjärthänge i något slags guld, men de har aldrig haft kedjor till. Nu hade G passat på att köpa sådana när han ändå höll på. 

När nu maken jobbat på så fick ju jag också anstränga mig lite, så när han kom hem på lunch hade jag gjort lite tjusigare middag än vanligt.  Sedan åkte vi till Götet för att träffa mina syskon och föräldrar på Liseberg. Där var det också ruskigt kul, som vanligt. Jag kunde ju inte åka så mycket den här gången, men barnen åkte desto mer. För första gången fick de åkband, något de var ganska stolta över. Den traditionella femkampen gick fantastiskt bra - jag vann över maken, i alla fall. Att sedan en bror och en svägerska lyckades få ännu fler poäng än jag tillhör de smällar man får ta.

Som avslutning på kvällen visste vi att det vankades mat, och att vi skulle bli bjudna, men vi visste inte något mer. Det visade sig att det var ett stort bort bokat högst upp i Gothia towers, på Heaven 23. Där bjöds vi på räkmacka modell större, och barnen fick "de godaste köttbullar de någonsin ätit" (citat L). L lyckades hålla sig vaken tills hon med nöd och näppe ätit upp dessa goda köttbullar. Sedan la hon sig med huvudet i fönstret och somnade. 

En fantastisk dag! V sa idag vid frukosten 

-Nästa år har ni varit gifta trettio år. Jag vet inte riktigt hur hon räknade då, men hon insåg snart att det var helt galet. Jag ser i alla fall fram emot alla kommande många år, och hoppas att vi hinner fira massor av härliga bröllopsdagar framöver.

...är gott, och i år finns det precis hur många som helst. Förra året fick vi typ 15 sammanlagt. I år hade vi innan igår gjort tre satser plommonmarmelad á c:a 70 plommon, samt en paj och en stor burk kompott. Igår kväll kom maken in och från trädgården och bad mig och barnen att plocka upp plommonen på marken så att han kunde klippa gräset. Vi skakade inte det minsta på trädet, och plockade ändå så många plommon att det räckte till ytterligare en sats marmelad, en paj och en kompottburk till. Dessutom blev det många plommon över till skålen på bordet. Då var jag ändå mycket kräsen gällande vilka plommon som fick följa med in, och vilka som hamnade direkt i komposten. 

Så, är det någon som vill ha en burk marmelad så finns det här; det är bara att komma och hämta. Snart är det dessutom äppelsäsong,  och då blir det ännu mer tillagning. Ja, ja - det är ju roligt att pyssla med sådant, det är inte alls kravfyllt. Det är bara det att man får lite lätt panik och börjar se plommonkärnor framför sig när man blundar...

L satt bredvid G:s mormor varje frukost när de var här. När L tog en sked svart vinbärssylt i sin fil konstaterade mormor B att hon ju hade en burk sådan sylt i sitt kylskåp hemma.

-T kom med svarta vinbär för att jag skulle kunna göra en paj, berättade hon.

-Svart vinbärspaj... det har jag aldrig smakat, sa L.

-Nej, men rabarberpaj, det är gott, sa B.

-Men det kan man väl inte göra på svarta vinbär? sa L.

Makens semester är sedan en vecka slut, och vardagarna börjar så smått fyllas av de vanliga rutinerna. Kvällarna är redan dubbelbokade ett par gånger, d.v.s. både G och jag har något för oss och barnen är över. 

Större delen av veckan som gick hade vi besök av G:s mor, far, bror och mormor. Det är märkligt lugnt och tyst i huset nu när de åkt hem - inte för att de hörs så väldigt mycket, men sammanlagt var vi ändå dubbelt så många som vi är nu. Trevligt har vi haft - särskilt på kvällarna när vi spelat plump så länge vi orkat ha ögonen öppna.

Idag är jag megasnuvig - det verkar hålla sig på en dag i veckan med rinnande näsa, och resten med rejäl nästäppa. Inte mysigt alls, men det är väl bara att stå ut några veckor till.