storasyrrans

Jag insåg idag igen att något man är med om kan sätta djupa spår, på andra sätt än man kanske direkt tänker på. Frågan är vad man gör åt det.

 

På söndagsskolan idag hade barnen pratat om att lita på Gud. En av uppgifterna de kunde välja att göra var att skriva saker de var rädda för. På en av flickornas lappar stod två saker, den första var "När det ringer sen morfar dog". Jag vill bara krama, krama och krama. Hon är visserligen dotter till tanten som väljer att inte ha med och på mobiltelefonen för att det känns stressigt att någon skulle kunna ringa, men ändå. Hon är så rysligt medveten om att det skett en förändring - tidigare var telefonsignaler enbart positiva, nu innebär de en risk.

 

Lapparna innehöll en del två, en lista med åtgärdsförslag. Mycket bättre än mina kramar är V:s förslag: Be till Gud.

För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om att stå med på en kyrkopolitisk lista, vars största mål var, och är, att kyrka och politiska partier inte är något som hör ihop alls. Jag ställde upp. För typ sex år sedan kom jag även med i styrelsen för stiftsavdelningen, och sedan dess är kyrkopolitik något som jag faktiskt tycker om att arbeta med - fast mest då att få det att sluta handla om politik. Eller, vad är politik? Vi tycker ju saker, men mest att kyrkfolket ska få vara med och tycka, och att de politiska partierna och deras mer eller mindre ointresserade medlemmar inte ska bestämma lika mycket.

 

Vid förra valet blev jag ersättare i kyrkomötet, och i höst ska jag vara med, så under tre dagar har jag nu fått chans att sätta mig in i kyrkopolitiskt tänkande.Tillsammans med de andra kyrkomötesledamöterna från Frimodig kyrka har jag varit på kryssning till Riga. Det låter glamoröst, och det har varit intressant, och i vissa stycken roligt. Dock inte vilsamt. Jag läste strukturutredning hela vägen på tåget till Stockholm, så snart vi kommit ombord på båten och fått lite mat i oss började arbetet med att gå igenom (eller såga) den 355 sidor tjocka boken, och sedan har det just bara varit paus för sömn. En viss trötthet har infunnit sig... Det handlar i och för sig inte bara om ren trötthet efter arbete, utan också trötthet som kommer av ett slags sorg: Vad pysslar de egentligen med, de som skriver sådana här saker? Har de överhuvudtaget något slags egen församlingsanknytning? Kan de något om teologi? (Det kan inte jag, och just därför lämnar jag med varm hand åt dem som kan att ge den bakgrunden till de beslut som behöver tas inför framtiden.) Vad har de för syfte? Inte verkar det vara att alla människor i Sverige ska få en chans att lära känna Jesus. Inte ens att alla ska få en chans att ha en gudstjänst att gå i på rimligt avstånd varje söndag. Snarare att alla människor ska få en chans att ha en församling att vara kyrkopolitiker i. Något är sjukt.

Ibland säger folk att de har fobier, och så verkar det inte vara så allvarligt trots allt. Så är det kanske med mig också, men jag tror att mitt förhållande till bilar rör sig om en verklig, äkta fobi. Så länge de fungerar är det inte så värst problematiskt, men en helt vanlig dag när jag ska någonstans kan bli helt förstörd för att jag går och tänker på vad som händer om bilen inte kommer att starta. Som barn fick jag gå en bit och blev sedan upphämtad av föraren, bara för att slippa vara med i just det där fasansfulla startögonblicket. Som vuxen har jag sprungit och gömt mig när bilen inte startade en gång. När jag är i en bil som åker, vare sig jag är förare eller passagerare, är jag på helspänn mest hela tiden, och hör minsta lilla förändring i ljudet från motorn. Stackars G har det inte lätt! Sedan barnen föddes har jag i alla fall känt att jag nog har det hela under hyfsad kontroll. Bortsett från att jag blir fruktansvärt trött av att veta att jag ska ut och köra en särskild tid går det ganska bra, och bara det faktum att vi har två bilar gör det hela bättre. Funkar inte den ena funkar väl den andra.

 

Till saken hör att bilar går sönder när jag använder dem. Första gången jag hälsade på mina svärföräldrar pajade förardörrens låsmekanism, när vi några år senare hade fått låna samma bil hoppade en cylinder ur, ytterligare senare långtidslånade vi deras gamla trotjänare - den gav upp, naturligtvis när jag körde, en tidig morgon efter att jag skjutsat lillebror E till tåget. Medan vi var utan bil fick vi låna min svärmors nya, och då blev det naturligtvis kortslutning i batteriet. Vi köpte egen bil, och visst, jag blev stående med kokande motor i köerna på E6:an. Ibland undrar jag om alla dessa händelser bara är till för att hjälpa mig - för jag har ju inte kollapsat helt någon av de gångerna, utan hyfsat lugnt (bortsett från den gången på E6:an, då var paniken nära, men pappa kom och räddade mig) ringt efter hjälp.

 

I mitten av december fick vi problem med vår fina bil som hittills varit så extremt snäll och duktig. Hela displayen med hastighetsmätare, bensinmätare och liknande började flimra. Varje gång den slocknade och tändes igen nollställdes klockan och mätarställningen tickade upp ett hundratal. Detta medförde att vi under december månad tycktes ha kört mer än 1000 mil... Nu i januari fick den i alla fall totalfnatt och slocknade helt, fast ändå inte. Den flimrade och pep, pep och flimrade. Det kändes mer akut att få en tid för reparation, och vi fick en nu i onsdags efter att jag ringt i måndags. (Jag mailade flera gånger i december, så det var inte som att vi bara struntat i det...) I tisdags kväll skulle jag så köra in bilen till verkstaden i samband med att flickorna skulle på orkester. Alla barnen var påbyltade, E taggad som alltid när det vankas bilåkning och J på väg att somna i bilstolen. DÅ knastrade bara bilen. Stendött batteri. V blev sur på mig för att de inte kunde åka på orkester (G var på vift med den lilla bilen). E blev arg för att han inte fick åka bil. Det fanns ingen möjlighet för mig att få panik. Nyttigt kanske. Jag mindes i alla fall att vi fortfarande har något slags garanti, ända tills bilen fyller tio år, så jag utnyttjade den och tog hit en bärgare. Han menade att flimrandet sannolikt dragit slut på batteriet, och det lät ju sannolikt, för displayen har ju hållt på även när bilen varit avstängd. Jag bad honom i alla fall att ta med bilen direkt till verkstaden, även om han startade den på bara något mer än ett kick - annars hade jag ju fått bylta på hela barnaskaran igen.

 

Om lite drygt två år fyller bilen tio, så som jag sa till maken får jag väl börja spara så att jag kan köpa en ny bil då. Hade jag inte kunnat ringa det där numret hade jag sprungit och gömt mig. När G väl kom hem insåg han att jag var lika urladdad som bilen... (Förresten tränade jag mer igår när bilen var klar, genom att genast köra den. Det gick riktigt bra, men så "nervös" som jag var när jag skulle starta efter att ha handlat har jag nog inte varit sedan...kanske E6-köret, eller möjligen batterikortslutningen.)

...är intensivt, men fantastiskt underhållande. Idag var vi ute på promenad med J i vagnen. E sprang bredvid, som vanligt utan vantar (han vägrar konstant att ha sådana på sig). När jag, med vantar, började frysa om händerna tyckte jag att det var läge att gå hem, och vis av lång erfarenhet vet jag att sådana idéer sällan uppskattas. Jag frågade därför E om vi inte skulle gå hem och fika. Jodå, fika är han pigg på, så han var med på noterna, fast bara några meter. Sedan kom vi förbi tant R och E vek av in på deras gång medan han samtidigt tittade mot mig och sa:

-Här tar vi!

R:s kakor och bullar är goda, och vi har ofta fått fika där, men det betyder ju inte att man kan knata in och beställa förmiddagsfika vilken vanlig tisdag som helst, vilket E fick förstå. Det gjorde han, och knatade på i god fart tills vi kom hem.

 

Efter halsflussköret har det där med läggning blivit komplicerat, för att inte säga riktigt problematiskt och snudd på omöjligt. Idag lyckades vi dock utan gråt och skrik från vare sig modern eller barnets sida. Efter välling och tandborstning tittade gullungen på mig och sa:

-Ligga mysa? Jag låg bredvid honom en stund och gick sedan ner. Från bottenvåningen hörde jag sedan hur han körde bilar på trappgrinden och räcket en lång stund. När det blivit tyst gick jag upp: Gossen sov i sängen och på grind och räcke fanns ett flertal bilar parkerade. Andra kvällar har han vrålat:

-Nej, INTE sova. Jag är för liten! Jag MÅSTE leka lite. Du är DUM! (Fast det var inte jag som var motståndaren då, utan faderskapet.)

Hur svårt kan det vara att fixa medicin som är god? Alla våra barn älskar Alvedon och tycker om Ipren, men när det kommer till penicillinvarianterna är det bara problem. Nu har E fått halsfluss och en tiodagarskur med den värsta sorten: Kåvepenin. Förra vändan, för typ ett år sedan, krävdes 5ml, och ett digestive efter varje gång. Denna gång är det bara 1 ml mer koncentrarat elände, men inga mutor hjälper. Gossen tycker att det är fruktansvärt och gråter varje gång. När jag kom med den lilla sprutan igår sprang han iväg gråtandes "Inte siin, inte siin". När det var klart och han fått en Dumle som belöning fortsatte han gråta. Det känns ganska fruktansvärt. Dessutom har han fortfarande så ont i sin lilla hals att det där vidriga är nästan det enda han får i sig på hela dagen. Det känns ännu sämre.

Det är lite småkul att se vad som hänt några gånger de senaste dagarna: E får smaka på sin egen medicin. Häromdagen låg E på golvet och körde lellepopper (Duplo-helikoptern han fick i julklapp får jobba hårt!). J, som nu blivit mycket långarmad och kan nå det mesta (julmustmuggar, tidningar...) böjde sig fram och tog ett rejält tag i sin storebrors kalufs, varpå denne vände sig runt och med lugn och sansad röst, men med något besviket inslag i den, sa:

-Nej, J! INTE dra i håret. Gör ont!

Förmaningen verkar dock inte ha gjort någon verkan, för igår låg E:s hår än en gång inom räckhåll. Denna gång hördes inga förmaningar, utan bara ett lågt vrål.

-AAAAJ!

 

J:s fadder undrade en dag efter ett kyrkbesök om de två bröderna verkligen var släkt: J brukar alltid sova i kyrkan, och E kommer in med ett starkt energifält som liksom märks för alla som närvarar. Måhända är J lite lugnare, men att det innebär lugn även för oss tvivlar jag på. Han kommer nog bara att ägna sig åt annat otyg än E.

 

Det är inget vidare julväder, men jag gillar den här julen skarpt i alla fall. Hittills har den bjudit på många härliga gudstjänster med mer folk än förväntat, många timmar härligt familjeumgänge och en hel del andra härliga saker (som ex. vår julskinka - den är bättre än bäst, godast av alla vi haft).

 

4:e i advent hade vi luciatåg i kyrkan här, som jag skrev om då, och under glöggminglet efteråt berättade en pappa att han funderat på om G fick fira någon jul alls med sin familj när han hört pålysningarna. Jag sa något om att jag ju var van sedan barnsben vid att fira julen i kyrkan, och konstaterade att G ju inte hade alla gudstjänster han pålyst, men efteråt kände jag starkt att jag inte alls sagt vad jag ville: att en jul utan gudstjänster inte skulle kännas som att den firats ordentligt, att vi skulle gått på i stort sett samma gudstjänster även om G varit ledig och att det faktiskt är den biten av julfirandet som är viktigast för mig. Så är det.

 

Maken och jag pratade tidigt i vårt gemensamma liv om att vi absolut inte ville ha något tjafs och bråk om var och hur julen skulle firas, och det gäller fortfarande. Det är jätteroligt att träffa många familjemedlemmar och ha julklappsutdelning tillsammans, men om jag fick välja på ett julfirande med bara vi sex och gudstjäster, och på ett med massor av släkt och inga gudstjänster hade det definitivt blivit det första. Hittills har jag inte ställts inför något sådant val, och jag tror inte att jag kommer att behöva göra det i framtiden heller, men jag hoppas att mitt val i så fall skulle respekteras.

 

Den riktiga julstämningen infinner sig för mig oftast på julbönen på julaftons eftermiddag - kanske för att julbön är något som alltid fanns med när jag var liten. För våra barn blir kanske förmiddagens krubbsamling med alla dess psalmer och sånger det som ger samma effekt (julbönen slapp de i år (utom Joel, då - han sov sig igenom den, duktig som han är)).

 

Jag älskar julklappar, julskinka, julgran och en massa andra saker som hör julfirandet till, men det är inte något av det som är livsviktigt för mig. Att fira Jesus är det, däremot, och det känns som att det är lättast att göra det i kyrkan. På krubbsamlingen sjöng våra flickor och deras kör en sång som börjar som rubriken, men det var inte den där stillsamma, vackra, utan en betydligt klämkäckare. Tyvärr kommer jag inte ihåg texten särskilt bra, men jag slutar ändå med en halvdan variant av refrängen (och den är verkligen halvdan - inte ens det jag skrivit är säkert... - men det är i alla fall rätt innebörd):

Jul, jul, nu är det jul igen!

Jul, jul, nu är det jul igen!

Vi ska sjunga, dansa,[..,..,...]och ropa Hurra!

för att hylla Jesus på hans födelsedag!

 

 

Skrivande har varit extremt lågprioriterat denna månad. Fram till onsdag i förra veckan låg allt fokus på att få såpass färdigt när det gäller renoveringen att folk kunde tas med innanför dörren, för onsdag lunch skulle hela G:s arbetslag äta julbord här. På onsdagen skulle dessutom flickorna spela julkonsert, och som extra bonus hade vi också julkonsert, och innan jag fick veta att flickornas konsert var samtidigt hade jag lovat att sjunga solo, så det gick inte riktigt att ta ledigt. Sådana dagar är man glad att ha en snäll mor, som inte bara erbjuder sin hjälp, utan också kommer och så självklart kliver in och tar hand om barnaskaran, utan att kräva instruktioner och annat. Att barnen älskar när hon kommer gör det ännu roligare. När hon sent på kvällen skulle köra hem igen och meddelade E detta sa han resolut: "Nej!" och erbjöd sig sedan att följa med...

 

Nå, vi överlevde onsdagen och la ner renoveringen fram till jul. Vi har visserligen sagt att man ju skulle kunna spika upp något foder, eller måla lite lister, men det verkar inte bli så, för man borde också ägna sig åt julen lite, även om jag VÄGRAR göra julen stressig. Jag vill göra en massa saker, som julklappar, vörtbröd, kakor och godis, men måste det göras blir det inte kul. I torsdags var det ju dagen efter dagen då allt hände, så då tog jag det extremt lugnt med tråkigheter och gick in för att barnen skulle få ha roligt. Således gjorde vi julgodis, och de två damerna fick själva sköta kulprov och hällande, vilket innebar att både knäck och kola kräver kylförvaring för att överhuvudtaget gå att ta i - kletigt, är det, men de var ganska otåliga... De hade roligt, i alla fall!

 

I fredags kom bakslaget. En riktigt kass dag för vissa i familjen. Det handlade inte om allvarligheter på något sätt, men en sådan där dag när många småsaker går lite snett. Kvällen avslutades med att jag fick köra in till ICA för att överlämna makens bankkort till honom så att han kunde betala veckohandlingen jag skickat honom att utföra. Stackarn! Man ska aldrig låna ut viktiga saker till mig.

 

Lördagen innebar traditionella 4:e advents-lördagssysslor: julgranshuggning (barnen och G), städning (jag) och pizzabak (G) och sedan härligt umgänge hela kvällen med goda vänner. Och sedan var det söndag, och luciatåg i kyrkan. Min framförhållning i år var superb - för flera veckor sedan kollade jag att lucialinnen, tärnljus och liknande var OK... - i storlek. Skrynkligheten åtgärdades strax efter midnatt, och sedan på morgonen insåg jag att den unge herren kanske också ville vara med, och var det linnet fanns hade jag INTE koll på. Tur att han har en rock. Skanderandes "ÅKA ELIASTÅG!" skuttade han till kyrkan som den sötaste lille tomtefarbror man kan tänka sig, men väl där var bilar och flygplan i lekhörnan alltför intressanta för att han skulle orka skrida gången fram. Istället lekte han där bak och sprang fram och checkade läget lite då och då.

 

På söndagskvällen hade jag lovat att vara med och sjunga på en annan gudstjänst, och den hade G, visade det sig. Det blev ändå en höjdare för barnen: G släppte in dem i det lilla torpet som hör till kyrkan, försåg dem med dator, film, godis, popcorn och dricka, och de var så nöjda så när jag knackade på två timmar senare för att ta dem med hem. V sa till och med:

-Nu gör det ingenting om ni tar lite godis eller så när vi har gått och lagt oss! Det var jätteroligt att titta på film så här!

Mitt dåliga samvete försvann illa kvickt, och maken och jag avslutade kvällen med Downton Abbey, ostbågar och godis.

Det har varit fullt ös, kan man lugnt säga! När barnen och jag just satt oss för att äta en god söndagsmiddag på första advent (G var i Varberg och sjöng) gick strömmen. Det var ganska väntat - det blåste gott och väl storm ute, och jag hade t.o.m. förberett barnen på att det skulle kunna bli strömavbrott, bara så att de inte skulle bli rädda. L & V blev rädda ändå, men inte för mörkret och kylan som ganska snabbt uppstod, utan för vinden som fick huset att knaka. E var mest irriterad på att någon släckit alla lampor, och att det inte gick att tända dem. Han var glad också, för vi tände ju en massa ljus som han kunde ägna sig åt att blåsa ut - de platser man kunde ha ljus på blev alltså ganska lätträknade: högt upp och långt in på byråar o.dyl.

 

Kvällen tillbringade vi i flickornas ena rum där vi byggde lego i ljusskenet. När det började bli kväll förflyttade vi oss upp till vårt sovrum, la madrasser åt barnen på golvet och sedan fick jag läsa tre långa kapitel i Onkel Toms stuga innan barnen somnade. Strax därefter kom G hem - han fick vänta ut de värsta vindarna innan han tordes köra hemåt. Vi skämtade om att vi väl skulle vakna mitt i natten när alla lampor vi haft tända när strömmen gick skulle tändas, men så blev det inte. När väckarklockan ringde på morgonen var det fortfarande kolmörkt över allt, och att sätta fötterna på golvet var en ganska gräslig upplevelse.

 

Jag hann tända lite ljus, bära upp varma kläder till barnen och börja ta fram lite frukost innan flickornas lärare ringde - skolan var ju lika kall och utan ström som vårt hem, så den fick ställas in. En stund senare kom ett underbart telefonsamtal: Grannarna undrade om vi ville komma ner till dem - tack vare en kamin hade de drygt 20 grader varmt i källaren och gott och väl duglig temperatur även på övervåningen. G kokade tevatten på trangiaköket och fyllde termosar. Sedan tog han en av termosarna med sig till sitt kalla jobb.

 

Dagen gick. Vi satt i grannarnas källare hela förmiddagen och lekte med mekano. Till lunch stekte vi kassler i en gjutjärnsstekpanna i kaminen, och sedan körde jag ut flickorna och gick på en helt frivillig promenad med pojkarna. Vi var ute i nästan tre timmar, men strömmen hade fortfarande inte kommit. Efter ett antal telefonsamtal till bror med internetuppkoppling insåg jag att det var läge att tänka på natten. Vi burade alltså in oss i sovrummet igen, tände massor med värmeljus och jobbade på för att få upp en dräglig temperatur där. Sällan har glögg varit så god som då! Vi åt också havregrynsgröt som vi tillagade på trangiaköket. Det gick utmärkt - barnen åt som hästar. Denna kväll krävdes bara ett kapitel innan de somnade, och sedan 21.07, ungefär, fick vi sätta igång och jobba.

 

Jo, för då kom alltså strömmen tillbaka, och dagen efter skulle vi ha sopplunch i församlingshemmet. Vi hade tänkt baka bröd och laga soppa på måndagen, förutom att vi tänkt sätta upp en vägg och lite så på kvällen, men finns det ingen ström fungerar ju inte sådana aktiviteter. (V föreslog att vi skulle koka soppan på trangia, men det hade nog tagit väl lång tid med tanke på att vi räknade med att göra 48 portioner...) Vi la ner det där med hembakt bröd, men en kaka till efterrätt hann vi med att fixa där på måndagskvällen. Soppan lagade jag medan E fick titta på hela mumintrollsfilmen på tisdag förmiddag, så vi hann med det vi skulle.

 

Sedan har resten av veckan gått åt till att hinna ifatt. Efter ett dygns omkringbärande med stearinljus (inte planerat alls, men häller någon ut ett paket mjölk MÅSTE man bära iväg ljuset för att hitta trasa, och blir något barn akut kissnödigt MÅSTE man bära in ett ljus på toa snabbt o.s.v.) var golvet på sina ställen vitprickigt, middagsdisken från söndagen stod på bänkarna, diskmaskinen var nästan full och okörd - huset var rent allmänt riktigt smutsigt efter det där dygnet. Nu är det bättre, men det känns som att allt gått i ett. Spelningar för barnen, läkarbesök för L, barnrytmikavslutning, ett inhopp på fritidsgården...

 

På torsdagskvällen var mitt huvud så fullt av saker jag borde göra att jag var tvungen att göra en ny lista. Igår kväll när barnen somnat och G var på konfirmandläger satte jag mig och betade av punkt efter punkt tills jag var färdig. Strax efter midnatt slutförde jag köp av kvalsterskydd för nästan 3000:-, och sedan gick jag och la mig, utan att behöva känna att det var något jag hade kvar som måste bli gjort. Skönt!

 

Idag har vi tagit det lugnt. Bakat lite bröd, slipat lite vägg, spacklat... - och så tittade jag in en sväng för att kolla om det registrerats något resultat på första delkursen, och det hade det. Ett bra...

Varning! Detta inlägg är ingenting för den lättäcklade att läsa.

 

Vi har två blöjbarn, och det känns som att det större av dem gärna kunde få sluta vara ett sådant. Vi testade lite då och då med små toalettsejourer för ganska längesedan, och vid ett par tillfällen lyckades gossen klämma fram några droppar, så jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska enkelt när vi väl började försöka på riktigt. Nu har han dock slutat vara intresserad av att sitta på toan. Toaletters enda syfte verkar istället vara att bli städade - ju mer medel, desto mer skum = desto bättre. (Vårt badrum luktar numera smultron, efter att E i förrgår städade toan med nästan en hel flaska diskmedel med smultrondoft.) På sin höjd kan de även användas att spola ner saker i, eller till att undersöka vad man kan spola ner (Ja, det går att fylla toan med toapapper och sedan se allt försvinna. Nej, det fungerar inte på samma sätt med baddräkter.)

 

Ungefär samtidigt som detta med att sitta på toan blivit totalt ointressant har blöjan gått samma väg. Blivit ointressant, alltså. Och att sitta på toan har kanske egentligen inte blivit ointressant, bara att sitta på toan på toan. Jo, för nu kan man ibland hitta E sittande på sängen eller någon annan kant lekandes att han sitter på toa. Då ser man att han vet hur det går till: Man tar av sig byxor och blöja och efter uträttat behov torkar man sig med något lämpligt. Sedan ska händerna tvättas, men så långt kommer han sällan. Till det andra har han heller aldrig kommit när han lekt, utan det verkar mest handla om det där sittandet med bar rumpa, och det känns ju ganska menlöst.

 

Men, blöjan har alltså blivit ointressant, eller oönskad, vilket visar sig i ett vredesutbrott när den ska på vissa mornar. Jag tänkte att det väl var dags att köra hårt, då, och satte istället på honom ett par träningsbyxor, eller tjocka trosor som flickorna brukade kalla dem - sådana underbyxor som gör att det blir otrevligt att kissa ner sig, men ingen behöver torka golv efteråt, och det som bärs utanpå inte alltid behöver bytas. Gossen blev glad, och modern tänkte inte mer på det. Ett par timmar senare åkte vi och handlade, och det är en pärs i sig. Strax innan vi skulle ställa oss i kassakön stannade E plötsligt, tittade konstigt ner på sina ben och sa:

-Bajsat! Då mindes modern... Som tur var var det inte den grövre varianten, utan "bara" kiss, så vi klarade oss hem utan större problem.

 

Nå, detta var väl inte så farligt? Det kunde väl alla läst? Det kommer nu...

Häromdagen var E, J och jag hemma själva en längre stund. Det började bli kväll, och J somnade. Jag utnyttjade tiden till strykning, eftersom E för en gångs skull roade sig själv. Sedan såg jag en blöja ligga på golvet.

-Vad gör du? ropade jag, och gick för att kolla, men det såg ut som den vanliga toaleken, och sedan såg jag hur han började leka med grejor i sin kista, så jag återgick till strykandet. Så en stund senare hörde jag hur han började greja med våra saker i arbetsrummet, och det kändes inte lika bra, så jag gick för att plocka ut honom. Hoppsan! I hallen låg en stor hård klump.

-Har du bajsat? ropade jag, och fortsatte sedan med att förmana honom om att i fortsättningen göra det på toaletten eller pottan. Jag tänkte att det var bäst att plocka bort skiten innan jag tog ut E, eftersom det ändå såg ut att vara en såpass lokal skada. Det var snabbt gjort, men sedan hann jag inte mer än något steg innan jag trampade i mer, och innan jag var framme hos olycksbarnet hade jag upptäckt ännu fler små äckelområden.

-Bajsat! sa E glatt när jag bar ut honom ur arbetsrummet och önskade att jag hade en bur att sätta honom i medan jag sanerade. Jag torkade, tvättade och gjorde rent alla ställen jag såg, men det var inte lätt. Nu har det gått några dagar, och arbetsrummet luktar normalt - dagen efter gick vi fortfarande och tittade extra noggrant före varje steg. Jag har insett att hängslebyxor har många fördelar...

Det är omöjlgt att förutse vad vår lille tvååring ska hitta på härnäst. Han har fantasi och vilja för flera kompanier, och vi tar oss igenom ett antal krig varje dag. Igår när jag tappade tålamodet och vrålade åt honom sa någon av flickorna:

-Fast han är ju rätt söt och rolig, också! Jodå, när han vid påklädning tittar förhoppningsfullt på mig och säger "Kanske skjorta?" så är han söt. Fem minuter senare, klädd i favoritplagget är han ännu sötare, men när han ännu senare tar av sig allt och låser in sig i badrummet, då känns det mesta bara farligt. (Tur att man kan låsa upp med sax...)

 

Häromdagen var jag och handlade, och E var med - trots att jag minst en gång bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för handling med 2-åring. E tog en burk pepparkakor. Jag ställde tillbaka. Repris. Repris. Sedan gastade E åt mig:

-Nej mamma! INTE ställa tillbaks! Du får inte göja så! Jag lydde inte, utan ställde tillbaka och gjorde sedan ett försök till förflyttning. Då hörde jag en krasch bakom mig: halvvägs till vagnen stod E med pepparkakor utspridda över halva golvet. Han var snäll och hjälpte mig att lägga tillbaka dem i burken, och han fick ju som han ville - pepparkaksburken står numera i vårt kakskåp, för jag tyckte det var alltför pinsamt att smita från den uppenbara olyckan.

 

Vissa dagar tar min ork med E slut innan klockan blivit tio, andra dagar är det bättre. Han har det inte lätt - hela förmiddagarna väntar han på att syrrorna ska komma hem, och när de väl kommer skyndar de in på sitt rum och stänger dörren, en av få dörrar han inte kan forcera eftersom dess handtag är vänt. Igår hade flickorna en kompis med hem, och då gjorde han stora ansträngningar att få komma in:

-Kom igen, H! sa han och knackade på dörren i hopp om att kompisen skulle ge med sig. Kom igen, då! Male komma jummajum (rummet)!

 

Bra dagar när orken räcker längre sitter vi på golvet och läser och sjunger istället för att skrika åt varandra. Även en arg dag kan "Bjummelibjum vem lufsaj däj" få mig att bli på gott humör igen. Att höra E sjunga är verkligen knottergulligt, och man kan inte annat än le. Han ägnar sig gärna åt annan musik också, men då är det inne på den farliga arenan igen:

-Male spela flol!!! satt han och sa med ett stort leende när jag kom springande vid ljudet från fiolsträngar. Då är det svårt att skälla, men han får ju inte plocka ner fioler från väggen!

 

Ganska söt och rolig är han. Och jobbig. Men allra mest underbar - och sötast när han sover, förstås. Det är väl nästan alla barn...

Idag är det fars dag. Vi uppmärksammade det sällan särskilt mycket hemma, så jag borde väl inte sakna pappa mer idag än andra dagar, och gör det kanske inte heller. Fast helt visst är det så att det hugger till lite i magen när barnen frågar G om inte han ska ringa till sin pappa idag. Jag kan ju inte ringa min.

 

Det är också så att jag de senaste veckorna tänkt mer på pappa igen. Jag tror att det handlar mycket om att J nu är ungefär lika gammal som E var pappas sista tid i livet. Om drygt en vecka är J ett halvår - en dag innan E blev så gammal försvann pappa ur våra liv.

 

På Alla helgons dag var vi ute på en liten kyrkogårdsutflykt - vi tänkte att det kunde vara bra att ha en egen tradition runt den helgen, när flera av andra barn här i byn firar Halloween. Efter att flickorna några dagar tidigare uttryckt hur mysigt det var på kyrkogårdarna med alla ljus i mörkret kom vi fram till att vi ju faktiskt kunde göra en tradition av det, att åka till någon kyrkogård och njuta av mysigheten. I år var G ledig, så vi tog en halvdagsutflykt och hann med två kyrkogårdar - även om det bara var mörkt vid den ena. Först åkte vi till den by pappa växte upp i. Vi åkte förbi prästgården och jag berättade vad jag vet, och såg och hörde inom mig hur pappa skulle ha berättat för L & V om församlingshemmet som är byggt där de brukade ha sin höjdhoppsställning - det blir liksom inte samma sak när jag säger det. Sedan gick vi till kyrkogården och tittade på graven där min farfar och mina farmödrar begravdes innan vi åkte vidare till pappas grav. Då kom mörkret och det blev precis så mysigt som vi hade tänkt oss. (Mamma och A dök upp och bjöd in oss på te - det fulländade den utflykten!)

 

 

Anledningen till att fars, och mors, dag inte firades något särskilt hemma var officiellt att sådana dagar bara var kommersiellt trams. Jag gillar att fira så ofta det går, så jag går gärna på lite kommersiellt trams, men lite är det väl så att man borde visa sin uppskattning oftare än en gång om året, eller att det inte skulle vara något konstigt att skämma bort någon särskild när som helst. V undrade när vi satt och åt, och de precis uppmanat sin far att ringa sin far: "Finns det ingen farfars dag?". Det är så många jag uppskattar så mycket, och vill visa det för att det skulle behövas en lång rad kommersiella tramsdagar: svärföräldrarnas dag, syskonens dag, barnens dag, mosters dag, barndomsvänners dag o.s.v. - det går ju att hålla på hur länge som helst. Eller så struntar man i det, och tar de chanser som finns att fira och visa uppskattning - nästa gång det är den där särskilda dagen finns personen kanske inte i firningsbart tillstånd eller på firningsbart avstånd. Det ska nog jag försöka. Mer fest åt folket!

Det är bara onsdag, men jag är rädd att möjligheten att göra detta inlägg försvinner om jag väntar längre: Det här är en jättebra vecka!

• L & V har inte rykt ihop en enda gång sedan i helgen. Det måste vara något slags rekord.
• E har somnat i sin egen säng före åtta alla tre kvällarna. Definitivt rekord sedan han bytte från spjälsäng till vanlig, urpromenerbar.
• Flickorna har gjort läxorna utan påminnelse, utan tjat och dessutom ordentligare än någonsin (bortsett kanske från första veckan).
• Jag har kunnat öva cello, och på tal om övning har flickorna skött även den biten utan krångel.
• Inga jobbiga samtal från skolan än så länge...
• Jag har inte kraschat några glas (förra veckan lyckades jag ha sönder två stycken, och dessutom ett veckan dessförinnan).
• G börjar återfå något slags normal arbetssituation.

Tur att det finns diverse företeelser som gör att man vet att vi faktiskt är samma gamla personer i den här slarvfamiljen, som ex. strykberget, playmoborgens alla smådelar i en stor driva på flickornas rum eller den nattliga terrorn från unge herr E. Annars kunde man ju tro att någon hade trollat och bytt lite folk...

...skulle jag

• aldrig köpa vakumförpackad ost.

• köpa städning varje vecka.

• gå på restaurang så snart jag kände för det.

• prenumerera på många roliga tidningar.

• skaffa abonnemang på konserthuset eller något liknande.

• anlita hantverkare till alla projekt ambitiösare än tavelupphängning.

Lite trams, och lite allvar, för jag är ju rik. Jag menar, det finns ju en hel mängd val som jag redan gör just för att jag har råd. Vi är inte snåla, och inte heller särskilt sparsamma, men jag tror att vi är ganska duktiga på att prioritera, och i den prioriteringen kommer ex. bra mat före städhjälp. Men ibland, vissa fredagseftermiddagar typ, kan jag ändå tänka: Om man skulle börja köpa billighetsmärkena i mataffären igen skulle vi tjäna multum, och då kanske man slapp gå och irritera sig på den där vedervärdiga städningen som väl måste göras åtmonstone någon gång ibland...

 

För ungefär tio år sedan var vi på ett bröllop, maken och jag, och tillsammans med brudparet, ett par som varit gifta lääänge och något par som varit gifta halvlänge (vid det laget var vårt äktenskap två år gammalt) blev vi uttagna till en liten tävling. Det handlade om att svara likadant på frågor utan att se den andres svar. Jag kommer inte ihåg just några frågor, mer än den som gjorde att vi slutligen vann. Den gick ut på att man skulle skriva vad den andra önskade sig mest i present. Jag skrev böcker, G sa att jag önskade mig böcker, och vi visste båda att det var något som sedan jag lärde mig läsa stått med på alla önskelistor, och så länge jag kan läsa alltid kommer att finnas med. Jag älskar att läsa!

 

En bok är för mig en värld att försvinna i. Jag kan utan problem vända på en bra bok som precis tagit slut och genast börja om. (L har ärvt detta av mig, och när jag ser henne läsa tramsiga hästböcker fjorton gånger på raken inser jag att det kanske inte direkt gör någon mer kultiverad, lärd och allmänbildad, men det är nog inte därför jag läser.) Det är dock långt ifrån alla böcker som är så bra att man kan göra så!

 

Min mest sönderlästa bok är Michelle Magorians Godnatt mister Tom. Jag läser den fortfarande säkert minst en gång om året, trots att den väl räknas som en barn- och ungdomsbok. Som tur är fick jag den som pocket - "På [namns]dagen av mamma och pappa" har pappa textat i den, och jag tror att jag var elva år då. Jag kan den ganska bra, men det finns så många härliga människor att träffa i den, och den berör lika mycket varje gång jag läser den.

 

När jag var liten var det bokbuss varannan fredag 18.10. En perfekt fredag var rummet färdigstädat när jag gick dit och godiset sorterat när jag kom hem. En sådan fredag la jag mig på mage på sängen och läste medan jag knaprade godis tills det var dags att sova. Sedan fortsatte jag läsa, men utan att äta godis. Hördes mammas eller pappas steg i trappan la jag boken under kudden...

 

Ett problem med min sorts läsning, alltså där man läser mest för att få flytta in i bokens värld, eller hur man nu ska säga, är att det är lätt att helt absorberas av boken. Det mesta runt omkring blir oviktigt, boken är allt tills den är slut. När den är det blir det så tomt, och det är väl också en anledning till att bara vända och börja om. Just det att boken absorberar hela mig har gjort att maten varit illa ute ett antal gånger, men än så länge har jag inte eldat upp något på spisen, i alla fall.

 

Det finns sällan möjlighet att gå helt in i en bok nu för tiden. Alltid kommer något barn och avbryter bryskt, och läser jag på kvällen händer det att jag är så trött att jag inte kommer in i bokvärlden. Då läser jag sådant som går att läsa även om man är trött. Sådana böcker man blir glad av, men som inte lämnar några djupare spår i huvudet. När jag hittat en bok jag gillar plöjer jag raskt alla böcker jag hittar av samma författare, och sedan går jag och väntar: När kommer nästa? Varje sådan ny bekantskap är njutning, vare sig det handlar om lättsmält eller djupare, och varje "Åh, hon har skrivit en ny bok!" ger mig förväntningar och lässug.

 

När man läser mycket lär man sig att läsa snabbt. När man läser snabbt hinner man läsa mycket, och då lär man sig att läsa snabbare, och läser man snabbare läser man ännu mer och då lär man sig... Det går fort, helt enkelt. När jag gick på folkhögskola hade jag en bok som jag visste räckte nästan hela tågresan: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson Falk. Hade jag inte den med mig köpte jag en packe pocketböcker på stationen.

 

Det som föranledde hela detta inlägg var att jag just läst Elizabeth Georges senaste bok. Den stod bland de nya böckerna på bokbussen, och jag kunde inte motstå att låna den. Den är tyvärr slut redan, men jag kan ju önska mig den i julklapp så kan jag läsa den fler gånger senare. Den ska helst vara inbunden, för det är mina andra av hennes böcker. Av den anledningen önskar jag mig inte Kristina Appelqvists nyaste bok i julklapp, för den finns inte som pocket än... Det ska vara som med Harry Potter - en lång rad snygga böcker som ser ut att höra ihop.

 

Ett sådant här inlägg måste avslutas med ett boktips, lättläst men med djup: Primtalens ensamhet av Paolo Giordano.