storasyrrans

Idag är det en vecka sedan pappa dog.

I natt låg jag och tänkte på detta att det inte alls varit konstigt om jag inte pratat med pappa på en dryg vecka i vanliga fall. Jag är ingen telefonmänniska, och pappa var inte heller den som ringde för att kolla hur det var "i onödan". När jag skulle kolla något med mamma och pappa och pappa svarade blev samtalet alltid kort - raka svar om det fanns några, och inget slöprat.

Nu är jag ledsen för att jag inte pratat med pappa sedan A:s kalas förra fredagen. Jag saknar möjligheten att göra det. Jag hade behövt hans uppmuntran. Jag har haft många duster med pappa genom åren, särskilt under tonåren, då det nog var mer regel än undantag att jag försvann från matbordet och drämde igen dörren till något lämpligt rum (ofta lilla toaletten - den dörren kunde nämligen omöjligen öppnas från utsidan när man hakat fast låshaken), men när det väl gällt har pappa alltid trott på mig och visat att han varit stolt över mig och vad jag gjort. Jag undrar om han kände att jag var stolt över honom också.