storasyrrans

Det var inte den lille, det var den store. Korvkatastrofen, alltså. Jag och maken satt och var båda lika övertygade om vår sak, men inte samma sak, och när vi frågade V hade hon ingen aning. L, däremot, var ju den som hämtade pojkarna dagen för korvserveringen, och hon visste - att det var E. Jag får fortsätta leta roliga J-citat, och böja mig djupt i ursäkt över att ha bluffat.

 

Även om J inte säger så många galenskaper så säger han mycket. Man borde spela in hans argumentationer, så skulle det kanske gå att skriva något roligt här. Idag, t.ex. vägrade han ta på sig overall när vi skulle hem från förskolan. Den skulle hänga kvar där, tyckte han, och då är det liksom bara att ge sig som vuxen. J rår man inte på. Han vinner. Alltid. (JAG bestämmer. Jag e STÄOR. Jag e INTE liten! Jag kan själv! Nej, hjälp mig inte med skornana, jag kan själv, jag ska bara hämta skohornet (vilket han sedan använder med stor möda och mycket besvär).) 

 

Nja, det finns en sak jag inte ger mig med - bilstolen. Varenda gång jag ska ha med mig pojkarna i den lilla bilen försöker J sätta sig på E:s bilkudde. Det börjar bli lite tjatigt att efter dagishämtning stå och trycka på den lilla till båge spända gossen och försöka spänna fast honom i stolen medan han illtjuter. Sedan gäller det att köra hem så snabbt att han inte hinner pilla ut sina armar ur bältet. (Ja, jag har testat att spänna så hårt att han inte kunde det, men det kändes snudd på livsfarligt... Andnöd!) Det är bara att finna sig i att vi kommer att ha det så här i ett och ett halvt år till. Eller kanske, vågar man hoppas att det inte kommer något treårstrots efter tvåårstrotset?