Irritation och vardagsglädje
Det är min fulla och fasta övertygelse att man aldrig bör leva i ständig väntan på något annat. Alltså anstränger jag mig för att se glädjeämnen i vardagen, även om båda gossarna varit vakna på natten (naturligtvis inte samtidigt...) och åtminstone halva familjen snörvlar och snyter.
E retar gallfeber på mig och gör mig vansinnig när han bara puttar sin stackars lillebror rakt i golvet när han tycker att det är roligt. Samtidigt är han en källa till många vardagsglädjesituationer, ofta genom sitt sätt att säga olika saker:
På väg till förskolan på sin orangesvarta cykel med matchande hjälm leker han racerbil, och för den leken krävs ett par snygga solbrillor - racerbilarna i hans filmer har nämligen sådana. Han fäller upp dem på hjälmen, låtsas stänga av cykeln, sätter på cykeln, fäller ner solbrillorna och sparkar iväg leende sägandes: JAG ÄR HELT PERFEKT!
När han tidigt, tidigt på morgonen kliver upp säger han "Jag måste ta min lågin", och bara hans gulliga uttal av logg in gör att man blir ganska vänligt inställd till hans tidiga uppstigande. Står man kvar och och tjuvlyssnar kan man sedan höra hur han sjunger med i olika utrikiska sånger, och då smälter man lite till. (Dessutom kommer han sannolikt att bli ett språkgeni - japanska, tror vi att det är i bussfilmerna han tittar på, och det senaste tillskottet i hans youtubetittande är olika varianter av "The wheels on the bus goes around...")
När han bekymrat undrar varför det är mörkt på kvällen, och om inte någon kan sätta på ljuset och sedan intresserat lyssnar på sin mor som lite halvförvirrat försöker förklara att jorden snurrar runt solen, så att vi inte ser den hela tiden, var det roligt bara det. Nästa dag sa han till vår granne att någon måste stoppa jorden, för den snurrar så att det blir mörkt. Då blev det ännu roligare.
J är också en källa till stor irritation just nu, men ännu mer till sådana där hjärtevarma stunder. Hans favoritord är NEJ, och det använder han flitigt, men när man säger "Ska vi gå ut?" så säger han "Acka!" och plockar fram sin jacka och sina små blå skor. De senare försöker han dessutom sätta på sig själv, och det försöket brukar vara vansinnigt gulligt i sig självt.
J vill inte åka i sin vagn, utan helst promenera själv i makligt tempo. Häromdagen hade jag tvingat ner honom i vagnen på väg till förskolan, men när vi skulle hem hade vi absolut ingen tid att passa, så jag plockade upp honom och ställde ner honom på marken. Det lyckliga leende han gav mig då räckte länge!
Även flickorna gör mig både arg och glad de flesta dagarna. Ouppackade gympapåsar och jackor som ligger slängda på golvet gör mig galen, medan oväntad omtänksamhet (som att V köpte en godis till E på fritidsgården) gör mig lite smålycklig. I söndags när vi var på två skördeauktioner köpte L en korg med ägg för en hundring av sina egna pengar - och var överlycklig. Då blev jag också glad. "Det går ju ändå till något bra", sa hon om att hon gjord av med större delen av sitt fria kapiatal.
Även om jag alltså tycker att man ska leva i nuet och glädja sig åt det som finns där, hoppas jag att J nu snart somnar om ordentligt, så att jag får sova gott, så att vi alla kan vara lite piggare imorgon. Då skulle det kunna bli ännu bättre.
E retar gallfeber på mig och gör mig vansinnig när han bara puttar sin stackars lillebror rakt i golvet när han tycker att det är roligt. Samtidigt är han en källa till många vardagsglädjesituationer, ofta genom sitt sätt att säga olika saker:
På väg till förskolan på sin orangesvarta cykel med matchande hjälm leker han racerbil, och för den leken krävs ett par snygga solbrillor - racerbilarna i hans filmer har nämligen sådana. Han fäller upp dem på hjälmen, låtsas stänga av cykeln, sätter på cykeln, fäller ner solbrillorna och sparkar iväg leende sägandes: JAG ÄR HELT PERFEKT!
När han tidigt, tidigt på morgonen kliver upp säger han "Jag måste ta min lågin", och bara hans gulliga uttal av logg in gör att man blir ganska vänligt inställd till hans tidiga uppstigande. Står man kvar och och tjuvlyssnar kan man sedan höra hur han sjunger med i olika utrikiska sånger, och då smälter man lite till. (Dessutom kommer han sannolikt att bli ett språkgeni - japanska, tror vi att det är i bussfilmerna han tittar på, och det senaste tillskottet i hans youtubetittande är olika varianter av "The wheels on the bus goes around...")
När han bekymrat undrar varför det är mörkt på kvällen, och om inte någon kan sätta på ljuset och sedan intresserat lyssnar på sin mor som lite halvförvirrat försöker förklara att jorden snurrar runt solen, så att vi inte ser den hela tiden, var det roligt bara det. Nästa dag sa han till vår granne att någon måste stoppa jorden, för den snurrar så att det blir mörkt. Då blev det ännu roligare.
J är också en källa till stor irritation just nu, men ännu mer till sådana där hjärtevarma stunder. Hans favoritord är NEJ, och det använder han flitigt, men när man säger "Ska vi gå ut?" så säger han "Acka!" och plockar fram sin jacka och sina små blå skor. De senare försöker han dessutom sätta på sig själv, och det försöket brukar vara vansinnigt gulligt i sig självt.
J vill inte åka i sin vagn, utan helst promenera själv i makligt tempo. Häromdagen hade jag tvingat ner honom i vagnen på väg till förskolan, men när vi skulle hem hade vi absolut ingen tid att passa, så jag plockade upp honom och ställde ner honom på marken. Det lyckliga leende han gav mig då räckte länge!
Även flickorna gör mig både arg och glad de flesta dagarna. Ouppackade gympapåsar och jackor som ligger slängda på golvet gör mig galen, medan oväntad omtänksamhet (som att V köpte en godis till E på fritidsgården) gör mig lite smålycklig. I söndags när vi var på två skördeauktioner köpte L en korg med ägg för en hundring av sina egna pengar - och var överlycklig. Då blev jag också glad. "Det går ju ändå till något bra", sa hon om att hon gjord av med större delen av sitt fria kapiatal.
Även om jag alltså tycker att man ska leva i nuet och glädja sig åt det som finns där, hoppas jag att J nu snart somnar om ordentligt, så att jag får sova gott, så att vi alla kan vara lite piggare imorgon. Då skulle det kunna bli ännu bättre.
Kommentarer
Trackback
