storasyrrans

Att det spelar roll för ens personlighet och utveckling vilken plats man har i syskonskaran har jag hört många gånger. Det är faktiskt fascinerande, tycker jag, att det är så otroligt tydligt - bland mina nuvarande och tidigare lärarkollegor är vi många som är äldstabarn...  Jag kan också fascineras av detta med parbildning och fundera på huruvida syskonplacering spelar roll där. (Som barn menade jag i alla fall att det borde vara förbjudet för två yngstabarn att bilda familj, men jag är glad att mina föräldrar valde varandra ändå. Trots det faktum att de inte hade en susning om vad det innebär att ha sju småsyskon...) Det finns ju de som menar att man väljer någon som motsvarar något syskon man präglats av att ha i närheten. 

 

Nå, att få tvillingar först borde ju vara perfekt för att låta någon slippa vara äldst. Så sa vi till varandra någon gång innan vi visste något om att vi skulle få tvillingar först. När det blev så på riktigt känns det nästan som ett skämt att konstatera att visst är någon äldst ändå. Någon är den som alltid tar ansvar för de andra syskonen, någon är den som bara kan stänga av och inte hör eller märker sådant som inte gäller just denna - även om det kanske är något utjämnat på de båda. Någon är den som alltid vill ha koll på allt och alla, någon är den som bara har koll på sig själv - men den kollen sköter hon desto bättre.

 

Ännu mer skrattretande fascinerande är det med unge herr yngst. Han kämpar ständigt uppåt, vägrar gå med på att han skulle kunna vara mindre kapabel till något än den något äldre. Det kan få mig att fundera på hur snabbt sådan där prägling sätter sig. Vad skulle hända (Låt mig på en gång säga att det inte är något sådant på gång...) om vi fick ett barn till? Skulle unge herr yngst bli ett typiskt mellanbarn då? Eller ett typiskt barn nummer fyra, för sådana har jag hobbyteorier om - men de är väldigt ovetenskapliga och sannolikt inte alls generella...