storasyrrans

Det finns lugna veckor, och så finns det en helt annan sorts veckor - sådana som den här. Det händer minst någon extra grej nästan varje dag, och hemmatid tillsammans är en bristvara. Nu har vi i alla fall kommit halvvägs igenom eländet - och själva aktiviteterna är ju roliga, så vi lider ju inte någon stor och svår nöd. Dessutom startade vi veckan med att G var lite extra ledig. Igår var jag borta på kvällen för att prata om Frimodig kyrka och kyrkomötet vid en samling i en av de lokala FK-grupperna. När jag tackade ja gjorde jag det med vetskapen att jag skulle ångra mig massor av gånger, eftersom jag nästan alltid tycker att det är väldigt läskigt att stå iför publik. Nu var det istället riktigt roligt. Fast meckigt att lösa det med logistiken hemma: flickor skulle köras till dans (en av våra och två andra), pojkar skulle passas (våra två), flickor skulle hämtas från dansen och köras hem, G behövde jobba, och dessutom har vi dagisstädning denna vecka. Det gick, tack vare L som passade sina bröder under en dryg halvtimmas föräldraglapp, och sedan att båda flickorna tog hand om småttingarna medan G fejade på dagis. Idag var kvällen uppbokad av julspelsövning (L & V), ungdomsgrupp (G), ridning (L + en förälder) och konsert (V + ackompanjatör). Vi insåg på ett tidigt stadium att den sista aktiviteten överhuvudtaget inte gick ihop med små gossar, så planen var att de skulle få gå på ungdomsgrupp. Nu fick maken istället ledigt, vilket gjorde att det blev betydligt enklare. Racer från julspelsövning till ridskolan, racer från ridskola till konsert och undertiden fick gossarna åka med sin far och köpa sladdar - för när allt kom omkring fanns det arbetsuppgifter som behövde göras, trots att han blivit ledig. Imorgon är det nog bara ett BVC-besök, en dagisstädning, en arbetsplatsträff och julspelsövning. Fram emot aftonen borde alla vara samlade, om än inte i vaket skick. Och på fredag ska jag på julbord, och på lördag städar vi dagis och hem, och sen sitter vi med vår glögg och de nybakade pepparkakorna och njuter. Hm, de där pepparkakorna... - jag har gjort degen, i alla fall!

I våras tyckte jag att det var dags för E att sluta med blöjor. Det tyckte inte han. När höstterminen närmade sig hade han i alla fall blivit så pass regelbunden i sina kisserier att vi tillsammans med förskolepersonalen sa att han skulle kunna vara utan blöjor på förskolan. En gång försökte de få honom att kissa, och sedan började han vara ledsen när vi lämnade honom där. Den gubben gick inte, typ. Projektet lades på is. Jag slutade påminna/befalla/försöka få honom att försöka gå på toaletten och tänkte att vi skulle göra ett nytt försök efter overallsäsongen.


Så plötsligt, en helt vanlig dag efter höstlovet, sa fröknarna när vi hämtade på förskolan att E hade kissat på toan. Dagen efter hade han gjort det två gånger, och den ena hade varit när de var mitt uppe i något helt annat, så han hade fått säga till att han behövde. Fröknarna föreslog att vi helt enkelt skulle glömma ta på blöja nästa dag.

Vi gjorde så, och E fortsatte kissa på toan. Nu har det fungerat fint en vecka eller så - här hemma där rutinerna inte är lika hårda händer det att det blir blött, men för det mesta klarar han det jättebra. På dagis går det lysande. Så skönt! Nu tycker jag att J kunde hänga på i bara farten, men det blir kanske lagom till våren för honom istället.

På min arbetsplats (ja, eller den skola där jag är några ynkliga timmar varje vecka) har personalen fått i uppgift att läsa en bok denna höst. Jag fick låna ett exemplar av rektorn, och har nu plöjt nästan hela "Våga ta plats i ditt barns liv". Det handlar om att många barn i vårt samhälle är jämnårigorienterade istället för föräldraorienterade, och medan jag läst boken har jag gått från entusiasm till misstrogenhet och pendlar nu fram och tillbaka. Jag tror att det är ett faktum att många barn är jämnårigorienterade, som det kallas i boken. Det är oerhört väsentligt för dem vad deras kompisar gör och tycker. Enligt författarna är det t.o.m. så att det är helt avgörande för ett jämnårigorienterat barn, föräldrarna kommer i andra hand. De pratar om att ett barn bara kan ha en huvudanknytning, och att den bör vara till föräldrarna, eftersom barnet söker vara huvudanknytningen till lags. Det värsta som kan hända är att bli övergiven av sin huvudanknytning. Typ. Så långt tyckte jag att det lät ganska vettigt, och läste igenkännande om hur barn och tonåringar försöker bevara och bevaka sina kompiskontakter för att slippa bli övergivna av dem, om hur man skapar anknytning (Ett av sätten som beskrivs är genom sinnena, och författarnas hävdande av att ex. många tonåringar använder hörseln kändes så bekant: de pratar om ingenting väldigt länge, bara för att prata och höra.) Misstrogenheten kom när jag började inse att författarna i princip hävdar att ALLT som är struligt med ett barn handlar om jämnårigorientering. De räknar visserligen bort någon trotsperiod, men annars: Varje motstånd från barnet att göra något som man ber dem handlar om att de bryr sig mer om kompisarna än mig. Någonstans där hänger jag inte med längre... Jag tror att lathet är en av mänsklighetens brister. Författarna menar att man alltid ska sträva efter att återupprätta anknytningen istället för att dela ut timeouter, konsekvenser eller skäll. Det är säkert bra ofta, kanske alltid, men jag tror att man kan ha sin förälder som första anknytning och ändå göra tvärtemot ibland. Eller kanske ofta, till och med. Enligt författarna är tonårstrots helt och hållet ett tecken på att barnet är jämnårigorienterat istället för föräldraorienterat. Hm.. Jag tror inte det. Jag tror att det handlar en del om att försöka bli en mer självständig person, också. Mycket som står i boken känns ändå användbart, och jag tror precis som författarna att det är jätteviktigt att visa och leva efter att man tycker att familjen är viktig, ex. genom att ha rutiner som ger tillfällen till samtal och så, och att faktiskt umgås i familjen. Men att gå så långt som att begränsa möjligheten för barnen att leka själva tillsammans med sina kompisar, som de tycker är en åtgärd, tror jag är helt galet. Däremot frågar jag dem gärna vad de har gjort. Jag har något kapitel kvar, så jag ska inte döma ut boken, men jag har bitvis känt mig riktigt illa till mods när jag läst den. Antingen är vi helt fel ute som föräldrar, eller så har författarna en människosyn som jag inte kan hålla med om. Det är säkert så att många barn värderar kompisar högre än de borde och föräldrar lägre än de borde, men jag tror att det finns andra problem också.

Idag har V och jag varit på en egen liten runda. När vår kära tant R dog blev det ett plötsligt stopp för syendet V höll på med hos henne. Jag är verkligen ingen stjärna när det handlar om sådant. Däremot har jag vilja, och med hjälp av den har jag ju lyckats sy somligt som faktiskt varit riktigt användbart. När V i helgen var alldeles sysslolös och inte kunde komma på något alls att göra plockade vi därför fram några gamla sytidningar, hittade ett enkelt mönster på en kjol och ritade av det. Idag köpte vi tyg. V fick välja nästan helt själv (jag sorterade bort alldeles för tunna, alldeles för silkiga och alldeles för stretchiga), och när vi kom hem klippte jag tyget åt henne. Nu återstår att se om hon kan lyckas lika bra med min symaskin som hon gjorde med Ruths.

V älskar kläder. Hon har sedan hon var väldigt liten varit ett litet modeorakel som tycker till om kläder på de flesta människor, och dessutom tycks ha viss fallenhet för att kombinera ihop helt oförutsägbara saker och få det att se jättesnyggt ut. Tyvärr har hon betydligt mindre fallenhet för att hålla ordning på sina kläder, och i kombination med hennes provningsiver (Till skillnad från sin mor, som helt går i samma kläder från morgon till kväll, och bara byter om när det är helt nödvändigt, byter hon gärna kläder många gånger varje dag.) gjorde det tidigare hennes rum till ett bombnedslag, där bomberna helt och hållet utgjordes av kläder. Jag fick ett utbrott, utlyste klädinköpsstopp, och konstaterade ett par dagar senare att det var ganska elakt mot mig själv, eftersom jag då skulle få lida av att se den snabbväxande flickan i alldeles för små kläder. Jag slapp dock vika mig, för flickebarnet skärpte till sig och skötte det där med att fixa in kläderna i garderoben några veckor så att jag sedan kunde berömma henne och utlova en inköpstur till Gekås.


L älskar SINA kläder. Det är svårt, svårt att lägga undan något, och nästan lika svårt att lägga något i tvätten.
"Hur många dagar har du nu haft den där tröjan?", kan jag ibland säga, och tösabiten har ingen aning. Eller
"Är de där byxorna inte lite för korta?"
"Jag har ju tagit knästrumpor på mig." Ju mer färg det är, desto bättre. Knallblå byxor, röd t-shirt och rosa kofta - en riktig superkombination. När jag tittade igenom hennes garderob hittade jag byxor vi köpte för flera år sedan, och insåg att hon nog också skulle behöva den där Gekås-turen. Dessutom behövde vi alla tre nya höst-/vinterskor.


I måndags lyckades vi hitta tid. G var hemma med de två arga gossarna (E säger så gott som dagligen
"Jag skulle vilja åka till Gekås. Kanske vi kan köpa en helikopter/racerbil/buss/flygplan...") och flickorna och jag åkte själva på shoppingrunda. Först skulle vi hitta skor. Vi har samma storlek ungefär alla tre, så det kunde ju varit smidigt, men var det inte. V skulle helst köpt ett par riktigt höga stövlar med skyhög klack, men som hon själv insåg är det inte så enkelt att köra lådbil eller hoppa hopprep i sådana. L är mer pragmatisk, och tyckte att det viktigaste var att skorna inte var för dyra. De hittade till slut, efter noggrann koll i två affärer, varsitt par nästan likadana skor - men ändå inte lika. Själv gjorde jag ett riktigt kap. Alla nöjda så långt!

Inne på Gekås gjorde vi först alla listinköp: glödlampor, pennor, ramar, schampo etc. Sedan gav vi oss upp på barnavdelningen.
"Ni får välja varsin hel utstyrsel", sa jag, med tillägget att det skulle vara skolkläder och att de skulle tänka förnuftigt. L hittade relativt snabbt ett par gröna byxor, och var jätteglad för dem och tyckte inte att hon behövde något mer. (Jag prackade på henne några linnen och en top i alla fall.) V vandrade fram och tillbaka och kunde inte bestämma sig. Hon provade, försökte sig på en diskussion om en liten randig minikjol i något silkigt material, tog ner från hängarna, hängde tillbaka, tog något annat, hängde tillbaka... Det bara gick inte att bestämma sig. Så småningom började det närma sig stängningsdags, så jag tvingade henne att ta något. Det var ett lidande för henne.
"Jag skulle kunna köpa nästan hela affären", sa hon. Stackarn. Ända tills vi var hemma tror jag att hon ångrade sig flera gånger om och var arg på sitt eget val - fast hon hade tagit jätteanvändbara och bra kläder. Det fanns ju sådana hon tyckte var mycket finare.

Sedan i måndags har vi i alla fall haft kläddiskussionsfria dagar. Kanske varar det någon dag till, även om jag imorgon måste tvinga L att åtminstone ta en annan top.

Det är min fulla och fasta övertygelse att man aldrig bör leva i ständig väntan på något annat. Alltså anstränger jag mig för att se glädjeämnen i vardagen, även om båda gossarna varit vakna på natten (naturligtvis inte samtidigt...) och åtminstone halva familjen snörvlar och snyter.

E retar gallfeber på mig och gör mig vansinnig när han bara puttar sin stackars lillebror rakt i golvet när han tycker att det är roligt. Samtidigt är han en källa till många vardagsglädjesituationer, ofta genom sitt sätt att säga olika saker:
På väg till förskolan på sin orangesvarta cykel med matchande hjälm leker han racerbil, och för den leken krävs ett par snygga solbrillor - racerbilarna i hans filmer har nämligen sådana. Han fäller upp dem på hjälmen, låtsas stänga av cykeln, sätter på cykeln, fäller ner solbrillorna och sparkar iväg leende sägandes: JAG ÄR HELT PERFEKT!
När han tidigt, tidigt på morgonen kliver upp säger han "Jag måste ta min lågin", och bara hans gulliga uttal av logg in gör att man blir ganska vänligt inställd till hans tidiga uppstigande. Står man kvar och och tjuvlyssnar kan man sedan höra hur han sjunger med i olika utrikiska sånger, och då smälter man lite till. (Dessutom kommer han sannolikt att bli ett språkgeni - japanska, tror vi att det är i bussfilmerna han tittar på, och det senaste tillskottet i hans youtubetittande är olika varianter av "The wheels on the bus goes around...")
När han bekymrat undrar varför det är mörkt på kvällen, och om inte någon kan sätta på ljuset och sedan intresserat lyssnar på sin mor som lite halvförvirrat försöker förklara att jorden snurrar runt solen, så att vi inte ser den hela tiden, var det roligt bara det. Nästa dag sa han till vår granne att någon måste stoppa jorden, för den snurrar så att det blir mörkt. Då blev det ännu roligare.

J är också en källa till stor irritation just nu, men ännu mer till sådana där hjärtevarma stunder. Hans favoritord är NEJ, och det använder han flitigt, men när man säger "Ska vi gå ut?" så säger han "Acka!" och plockar fram sin jacka och sina små blå skor. De senare försöker han dessutom sätta på sig själv, och det försöket brukar vara vansinnigt gulligt i sig självt.
J vill inte åka i sin vagn, utan helst promenera själv i makligt tempo. Häromdagen hade jag tvingat ner honom i vagnen på väg till förskolan, men när vi skulle hem hade vi absolut ingen tid att passa, så jag plockade upp honom och ställde ner honom på marken. Det lyckliga leende han gav mig då räckte länge!

Även flickorna gör mig både arg och glad de flesta dagarna. Ouppackade gympapåsar och jackor som ligger slängda på golvet gör mig galen, medan oväntad omtänksamhet (som att V köpte en godis till E på fritidsgården) gör mig lite smålycklig. I söndags när vi var på två skördeauktioner köpte L en korg med ägg för en hundring av sina egna pengar - och var överlycklig. Då blev jag också glad. "Det går ju ändå till något bra", sa hon om att hon gjord av med större delen av sitt fria kapiatal.

Även om jag alltså tycker att man ska leva i nuet och glädja sig åt det som finns där, hoppas jag att J nu snart somnar om ordentligt, så att jag får sova gott, så att vi alla kan vara lite piggare imorgon. Då skulle det kunna bli ännu bättre.

Jag är nog inte så bra på det häringa tekniska... Jag började skriva igår, rusade ner för att delta i aftonbönen, och trodde att jag tog bort det jag av misstag publicerade i brådskan. Idag kommenterade lillebror, och då insåg jag mitt pinsamma misstag. För vad innehöll de där korta raderna, egentligen? Det jag tänkt skriva var hur L älskar att förflytta sig till trollkarlsvärlden: precis som hon för ett par år sedan levde i Narnia så fort hon hade tid över sitter hon nu och läser om och om de böcker och kapitel vi hunnit med att högläsa. Hon är lite extra rolig eftersom hon ärvt min släkts typiska "svårt-att-hålla-sig-för-skratt-drag", så hon frustar verkligen, både när vi läser för dem och när hon läser själv. V gillar också att lyssna. För att ha något att pyssla med under tiden började hon sticka ordentligt, och nu 2,5 böcker senare har hon gjort en halsduk av det garn hon redan hade. Det syns att det är hennes första alster, men hon har verkligen lärt sig under de här kvällarna. Därför har jag lovat henne att vi ska köpa nytt garn och lägga upp för något seriöst, om än bara en halsduk till. L ville inte vara sämre än V, men sticka är än så länge inte motoriskt möjligt för henne. (Det vill sig inte alls...) Däremot har hon en sticklisa, en liten mackapär som man gör långa tuber på. Den har hon suttit med nästan varje kväll, så nu finns det en många meter lång illgrön orm här. Någon som vet vad man kan ha den till? Inte jag... Vi brukar läsa efter aftonbönen, A. Om jag bara lyckas bli lite mer teknisk (Eller är det kanske minnet som falerar? Jag har inte en aning om vad jag hade för namn där när jag skapade kontot för så längesedan att jag inte ens kom ihåg att jag hade något.) och komma ihåg hur man tar sig in på Skype så skulle vi kunna läsa även för dig vid si så där 20.15-tiden varje kväll. Nu trycker jag, medvetet, på publicera.

Vi håller på att läsa Harry Potter-böckerna högt här hemma nu. Det är ju helt hopplöst att göra uppehåll när man väl börjat, så vi ville inte börja förrän tjejerna blivit hyfsat stora - de sista böckerna är faktiskt rätt läskiga...

Hur man efter två dockfantaster kan få en gosse som är så fanatiskt intresserad av fordon övergår mitt förstånd. E önskade sig i födelsedagspresent alla slags bilar, traktorer och helikoptrar han fick syn på, och han fick några av dem. Inga dyrgripar, dock. E gillar nämligen inte bara att leka med sina fordon. Nej, han undersöker dem grundligt. När det gäller traktorer är det A och O att motorhuven går att öppna. Annars kan det kvitta. På bilarna åker delarna av en efter en, och dessvärre tycks nästan alla bilar vara konstruerade på ett sätt som ingalunda tillåter mekande.

Förra läsåret brukade ju tant R vara här en gång i veckan och passa barnen, och då hade hon alltid med sig en påse småbilar från sin sons barndom för sisådär 45 år sedan. Rejäla metallbilar. När hon gick hem lämnade hon kvar några, och så bytte hon ut dem veckan efter. Genialiskt - E tröttande inte, och hann inte paja dem. När kören hade slutat för terminen och barnvakt därför inte behövdes så frekvent blev en omgång bilar kvar här. När R hade dött nu i slutet av sommaren kände jag att jag var tvungen att åtminstone berätta för E att vi hade en mängd av deras bilar hemma - men att de inte var i sådant skick att de gick att lämna tillbaka. Han skrattade bara, som tur var, när jag berättade om bortplockade dörrar, underredan och hjul.

I födelsedagspresent fick gossen alltså en del fordon, bl.a. en flexitracksbilbana - en mycket smart konstruktion med en batteribil. Batteribilen går fortfarande att köra, men det är inte gossebarnets förtjänst. När jag kom hem efter min uppsalatripp upptäcktes nämligen att bilen redan var trasig - eller mekad med. Det beror på hur man ser det... E hävdade ju bara att han skulle laga den... Dock hade mekandet ännu inte gått så illa åt bilen att det inte gick att åtgärda med tape, vilket jag idag gjorde.

Vid dagens städning hittade jag X antal hjul, och har nu en stilla önskan att framföra till leksakstillverkare: Snälla, limma inte fast hjulen i axeln - det går åt så hemskt mycket superlim här när vi måste laga alla "lagningar" E gjort.

För övrigt är lego fantastiskt! Nog för att delarna försvinner, men det är ju gjort för mekande. Fast hjul, alltså - legohjulen, insåg jag idag, består av en liten, liten plutt på vilken det ska sitta en liten, liten gummiring. Låt mig säga att de fyra hjul som satt på den bil E fick köpa i lördags inte längre är fyra hopbyggda hjul...

Förra veckan nådde jag flera insikter.
1. Att bo på hotell är på flera sätt avkopplande, men man bör inte ha rummet ovanför köket om man vill sova längre än 06.00. Då sattes nämligen fläkten igång, och det började osa bacon. Jag skulle i och för sig ändå upp relativt snart därefter, så det blev bara lite mer mjukstart på morgnarna än jag hade tänkt mig.

2. Jag tycker att det är jobbigt att inte veta vem jag ska äta lunch med, när man är tvungen att gå ut och göra det. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att inte veta om jag förväntas göra sällskap med någon eller inte. När jag nu, till slut, kommit fram till detta kan jag agera utifrån det nästa kyrkomötesvecka. Det känns skönt.

3. Det kyrkopolitiska spelet är socialt. Det är mycket mer socialt än jag någonsin hade kunnat ana. Det är så socialt att man nog faktiskt behöver ha det där rummet ovanför köket, för att hinna vakna tilräckligt mycket innan det är frukostdags, så att man vid frukosten kan utnyttja all sin verbala förmåga till att delta i det sociala spelet och diskutera med sina motståndare. Det är en ganska hård insikt, för frukosttid är verkligen inte min bästa tid på dygnet.

4. Kyrkomötet är väldigt mycket mer möte än kyrka. En hel kväll ägnades åt begreppet folkkyrka, utan att någon av de föredragande verkade intresserad av begreppet kyrka, utan mest bara av folk. Medlemmar, mest, och i andra hand kyrkobesökare. Kristna är inte intressanta alls...

5. ... men kanske är det en förändring på gång. I alla fall tyckte min gruppkollega att diskussionen runt en motion om mission i vårt utskott var mycket mer positivt laddad än vid liknande motioner tidigare år. Fast det handlar fortfarande bara om att anställda och ideella medarbetare har något slags funktion i kyrkan. Sådana som jag, kyrkbänksnötare utan direkta uppgifter i församlingen (jo, jag är ju faktiskt söndagsskolelärare, så jag räknas kanske jag med), finns liksom inte, och vi har definitivt ingen funktion.

6. Även bland somliga politiskt valda tycks trots allt finnas en sann kristenhet. Det behövde jag verkligen få se och förstå. Synd att det inte märks mer.

7. Hela kyrkomötesapparaten är ännu mer absurd än jag tyckte tidigare. Dyr. SNORDYR! Det vidriga är att ALLA utom vi i Frimodig kyrka tycks tycka att det är helt normalt att göra det ännu dyrare genom att höja ersättningen till ledamöterna. Sjukt.

Det händer allt som oftast på dagarna att jag tänker på något jag skulle vilja skriva om här på bloggen, men att sedan lyckas göra det är något helt annat! Medan jag försökte hjälpa L att få lite reda i en grej hon höll på med på datorn kastade J ner delar av vårt bibliotek nerför trappan. Ibland är han mer rakt på sak och trycker på knappen som stänger av strömmen till alla våra datamackapärer. Nå, en av dessa saker jag gått och tänkt på är mat. Eller matsedeln för flickornas skola - och allla andra kommunala verksamheter som serverar mat. Fast äldreboendena skulle visst få köra lite egen mat. Det är väl absurt? Var finns flexibiliteten? Möjligheten för barnen att få vara med och bestämma? Chansen för kocken att använda sin yrkesförmåga och komponera själv? Inte i Falkenberg. Här följer vi lydigt Skolverket - jo, tydligen har Skolverket gått ut och krävt att all skolmat ska vara näringsberäknad. Jag kan kanske förstå vitsen med att veta ungefär, men nog måste det väl vara lite overkill att kräva att varenda dags mat ska vara näringsberäknad på varje liten enhet? Särskilt som man ändå inte kan ha en susning om huruvida lille Pelle får i sig alla de där kalorierna. (Det är bara att ta vår lille gosse E som exempel. Han äter det han har lust med. Häromdagen var det potatis. Förskolepersonalen hade krävt att han skulle smaka på fisken, men det brydde han sig inte om. En annan dag var det kallops. Då hade han ätit massor.) Om man nu vill ha lite koll så kunde man väl bara ha gjort lite standarduträkningar, och sedan satsat på bra redskap för kockarna att beräkna själva i alla fall - utan att avkräva siffror av dem för varje måltid. I vår lilla käcka kommun nöjer de sig inte heller med dessa knäppheter. Nej, de har infört en ny städ- och kostenhet, så nu måste fritids köpa ut ett paket mjölk från kostenheten om de behöver den för bakning. Varje liten mettiliter (som L & V kallade vätskan som droppade ner i ett mätrör i vårt antika dataspel om Pettson) ska bokföras. Hallå! Det är så stelbent byrokratiskt stordriftsidiotiskt att jag blir knollrig. Man kan ju ha det som på vår förskola: Personalen får bestämma det mesta; de gör maten från grunden och köper råvarorna var de vill. Det fungerar alldeles utmärkt - inte minst ekonomiskt.

För två veckor sedan, ungefär, ringde en präst i bekantskapskretsen. Det visade sig att han fått nytt jobb - nu var han rektor på en kristen friskola. Jag förstod att han var ute och raggade lärare - och jag har ju alltid velat jobba på en kristen friskola, så jag kände mig inte direkt anti, förrän han sa att det handlade om musik. Jag har ALDRIG velat vara klasslärare i musik, utan tänkt att det nog är bland det bedrövligaste man kan pyssla med. När jag jobbade som mellanstadielärare hade jag musik med min klass och en till, och det var förstärkte min känsla av det inte är min starkaste sida när det gäller undervisning, även om det kanske inte var urusla lektioner heller.

Jag sa nej. Fast efter en stund, när vi pratat på om lite allt möjligt, och han började räkna upp alla skolan frågat om musikundervisningen började jag vackla. Efter ett samtal med maken sa jag t.o.m. ja, så nu är jag inte total hemmaförälder i år heller. 8,9% anställning är väl i och för sig knappt att räkna alls...

Problemet är att jag fortfarande inte gillar tanken på mig själv som musiklärare. Dels är jag inte behörig, och jag tycker att man ska vara behörig. Dels är hälften av eleverna högstadieleever, och sådana har jag också alltid sagt att jag inte ska undervisa. Jag har alltid höga krav på mig själv, och när jag nu ska vara lärare i något som jag faktiskt inte behärskar går det åt massor med tid och ångest till förberedelser. Hur ska jag kunna göra en bra läsårsplanering, när jag inte har en aning om hur läroplanens alla mål ska förverkligas överhuvudtaget? Dessutom ska jag sätta betyg. Det har jag aldrig gjort förr.

Det kanske artar sig så småningom - jag har trots allt bara genomfört en omgång lektioner än. Det var så att efter att jag sagt nej och sedan ja, gick jag och vände blad på vår bordsalmanacka med bibelord - vi brukar ju läsa i den till frukost gemensamt, men det hade inte blivit av den morgonen. Där står i alla fall en liten text till varje dag, förutom bibelordet, och den dagen stod det "Var behövs jag allra mest? Käre Gud, du vet det bäst." På den här platsen behövs jag sannolikt mycket, även det inte är bekvämt för mig. Jag hoppas att jag växer in i det under läsåret, så att jag slipper våndas varenda söndagskväll.

Förresten var första lektionsomgången inte alls katastrofal, det handlar bara om att jag inte gillar det.

Det har nu gått två hela arbetsveckor sedan E äntligen fick börja i förskolan - något han sett fram emot en liten tid. Syrrorna har nämligen tutat i honom att han när han börjar på dagis skulle få köra traktorer och få kompisar.

Vad kompisar är vet vi fortfarande inte riktigt om han förstått, men han har fått sådana i alla fall. Det var typ tredje dagen han var där som någon i personalen berättade när jag kom för att hämta, att E hade pekat på en av de andra kompisarna och sagt "V, min kompis".

Köra traktor har han också fått göra. Och klättra i träd och köra motorcykel. Dessutom finns det kuddar att hoppa på, ett stort leksaksgarage och en hel del bilar - i stort sett ett verkligt drömställe för vår lille fordonsfantast. (Dock saknas helikoptrar...- inget kan vara perfekt.)

E tycks älska att vara på dagis. När jag kommit för att hämta honom har han bara följt med motvilligt, och ett par av gångerna har hans lilla underläpp åkt ut och darrat på ett så där alldeles underbart sött sätt. Gråter gör han nämligen inte där - han hade trillat med traktorn och rispat sig ute en dag. Fröknarna hade sett, och trodde att det nog gjort ganska ont, men han hade inte sagt ett knäpp.

Ett problem är att E tror att han bestämmer det mesta. Alltså tycker han att han kan bestämma även när han ska gå till dagis. Det har gett mig nackspärr. Han vill nämligen sällan gå när vi ska gå, för då vill han leka med sina bilar, eller titta på Rory på tv:n, eller något annat världsviktigt. Vår stora tvillingvagn har efter många trogna år havererat, så enda varianten (förutom att köra bil, och det känns lite väl latmaskigt) har varit att sätta upp E på axlarna och trava på med J i den lilla vagnen. Jag tror att det löser sig så småningom. I onsdags gick han i alla fall hem, och annars måste det ju vara rätt hyfsad träning för mig - jag brukar i alla fall vara rejält svettig när jag kommer fram.

Det är spännande här hemma nu för tiden. J känner inte av några som helst gränser när det gäller just någonting, och framför allt inte när det handlar om att ta sig upp. I helgen fick det, tillsammans med hans enorma intresse för mat, hjärnskakning som följd, när han missbedömde avståndet mellan en stol och bordet när han var på väg att förse sig med lite mer frukost. Han föll ner mellan möblerna och landade på huvudet. En liten stund senare spydde han, och det blev en förmiddag på akuten istället för det planerade gudstjänstbesöket. Efter någon timme piggnade han i alla fall till, och resten av konvalecenstiden (12 h - vi körde på miniminivån...) fick vi hårdbevaka honom för att han själv inte brydde sig nämnvärt om att han var ålagd att ta det lugnt.

Han tycks inte ha lärt sig just något av händelsen, för han klättrar precis lika mycket, eller faktiskt ännu mer, än innnan. Igår såg jag honom göra ett riktigt bra försök att klättra på köksluckorna - de är släta... Jag kände mig mycket tacksam för att vi inte har kvar vårt gamla kök, där kökshandtagen, om man tänker tillbaka på dem, faktiskt var utmärkta trappsteg.

När jag borstade mina tänder i morse hörde jag att E öppnade grinden till trappan här uppe, så jag rusade ut från toan för att hejda J från att gå ner. Det hann jag inte. Han var sisådär 6-7 steg ner i trappan, på smala sidan, och tänkte inte alls stanna. Istället fick jag snällt gå ner bredvid honom, och då höll han vänligt min hand. När vi kom ner vände han gärna om och gick upp igen.

Det är så här några månader, säger alla. Jag vet att L klättrade upp på köksluckorna för att nå mangochutneyburken och slicka i sig det som satt fast runt locket när hon var liten, men annars klättrade de små damerna just ingenting. E klättrade, men i alla fall bara på saker som man kunde räkna ut gick att klättra på. V var två år när hon klättrade ur sin spjälsäng - jag undrar om det kommer att dröja så länge innan J gör det. Med hans hävarmsstyrka handlar det nog bara om vilja, och det har han mycket. Som tur är gillar han fortfarande att lägga sig för att sova på kvällen, så det kanske aldrig blir aktuellt...

Vi var ute på promenad, pojkarna och jag.
-Vi går till R, sa E.
-Men R är ju död, sa jag. Kommer du inte ihåg?
-Va? sa E. Han är halvdöv efter alla sommarens öroninflammationer.
-R är ju död. Hon finns inte här längre.
-Va?
-R är död, sa jag lite högre. Hörde du vad jag sa? E är ensam nu. Vi kan gå till E.
-R är död. R åkte till sjukhuset. Jag har ont i örat.

E var ju med mig den eftermiddagen när R dog, när vi pratade med E och fick höra att R åkt till sjukhuset, men att han snart skulle hämta henne. Jag undrar vad E tänker om sjukhus nu... - mer än att han vet att det är där han får medicin när han har ont i öronen. Sannolikt är det helt okomplicerat i hans huvud, men när han kopplar R:s död till sitt öra börjar man ju undra...

Vi gick till E och tittade till gräsklipparen och fick en liten pratstund i alla fall. Det kommer att vara så fruktansvärt omt utan R, men det är inte illa att ha en farbror E med traktor och gräsklippare!

Vi fick ett oväntat dödsbud idag. Vår älskade tant R fick igår åka till akuten, och hon kom inte hem igen. Jag är så ledsen! Vi har bara känt R och hennes man sedan vi flyttade hit, men under de sex åren har de, och allra särskilt R, blivit en viktig del i våra liv. Hon har lagat våra kläder, passat våra barn, försett oss med kantareller och björnbärssylt, sytt kläder på beställning - både till utklädning och fest, barn, dockor och nallar, och dessutom varit en verkligt god vän att prata med. Det kommer att bli så tomt!

När vi städade tidigare idag städade jag också undan alla massor med bilar E kör runt med - de flesta har han långtidslånat av R, som brukade byta ut några varje tisdag hon var här och barnvaktade förra året. Hur ska han förstå att han inte kommer att få träffa R igen och vad det är som hänt?

Vi satt och pratade om döden när vi ätit färdigt. Vi vet aldrig, och det är så fel att säga att livet ska vara en viss längd. Vi kan bara vara tacksamma för varje dag vi får leva, och lämna resten till honom som VET. Vet vad vi slipper, vet vad som väntar, vet vad vi inte vet.

Vi ber alltid något slags bordsbön innan vi äter. Sedan E började kunna tala för sig är det han som bestämmer vilken, men det finns en regel: Allas ögon (av Schütz - även tvååringar kan lära sig sådana melodier...) sjungs bara på söndagar, hur mycket E än önskar den andra dagar. (En period föreslog han den varje måltid.)

E är duktig på att sjunga, och han har en stark stämma, med vilken han ibland styr bordsbönen i ett riktigt, riktigt långsamt temo. Då händer det att J tröttnar alldeles på att vänta, men annars har han lyckats lära sig att Amen betyder att det är dags för mat. För det mesta langar han fram tallriken långt innan alla är på plats vid bordet, eller om ingen hunnit binda fast honom, kryper upp på bordet för att förse sig själv, men vid Amen öppnar han munnen och nickar nöjd - äntligen dags för mat.

Jag tycker i alla fall att det är lite skojigt med E:s ganska stora bordsbönsrepertoar. Den sjungs ju inte bara vid måltiderna, utan i sandlådan, på trehjulingen eller bara lite när som helst. Förut idag satt han fastkilad i den upp-och-ner-på-vända stegpallen och försökte få till "Gud är god mot mig". Där går han bet. Schütz kan han, Glädjens Herre är kanske inte ordagrann precis men definitivt mer än igenkännbar och flera andra kan han perfekt, men den där "Gud är god mot mig", den är svår...

Somliga dagar hinner man bara inte med. J alltså. Eller E för den delen. Idag klättrade den förre upp på en stegpall, och innan jag hann med att åtgärda det hade den senare puttat ner honom.

Eller när jag skulle duka. Medan jag hämtade bestick klättrade J upp på bordet och krossade ett glas.

Eller när E satt och somnade vid matbordet. (Det tär på krafterna att starta dagen vid femsnåret, vilket han gjort de senaste dagarna.) Trots att jag bad V kittla honom fick han en liten powernap på si så där sju sekunder, vilket omöjliggjorde somnande på riktigt en timme senare. (Jag gick faktiskt och la honom med en gång, men han hade vaknat för mycket.)

E säger mycket roligt. Nu ikväll stod både jag och G på utetrappan och försökte förmå gossen att komma in för att lägga sig. Själv ville han mycket hellre köra V:s sparkcykel, en "sparrrkmotorrrcykel".
-Vänta lite, sa han. Jag ska bara parkera först.
Vi väntade och han "körde", d.v.s. sparkade mycket försiktigt med ena foten och försökte styra lite i huvudhöjd.
-E det inte fantastiskt, inte sant? sa E. E det inte fantastiskt, inte sant? Han upprepade det tills han fick något slags respons av oss...

...med det mesta. På de fyra veckor vi mer vistats borta än hemma har det hänt massor med framför allt unge herr J. Det fanns fart i honom redan före sommaren, men nu är han en slug liten gosse som domderar och står i, mycket medveten om vad han får och inte får göra. Allt som går att klättra på använder han, och när han kommit upp står han med ett stort leende och skrattar åt mig. Han var tystlåten, nu hörs han var än vi är: på matställen ("DA!" (Högt och allt mer gällt.) D.v.s. "Mer mat, ge mig snabbare, ge mig allt på en gång så sköter jag ätandet själv.), på vandrarhemmet (ex. "Ujsch!" Passar för det mesta, men t.ex. igår när han vägrade sova och istället glatt ställde sig upp i vagnen och tittade på mig med ett stort leende.) och för det mesta (BAPP! d.v.s. Ge mig nappen, nu!). Något annat som visat sig dessa veckor är att J inte alls uppskattar bilåkning. Först verkade han vara åksjuk, men det är i så fall mycket lindrigare än det var med L när hon var liten. Värre är att han bara inte gillar att sitta i bilstolen. När det går bra är han bara högljudd och gnällig. När det går mindre bra skriker han och sträcker sina små armar mot oss. Så har det varit vid så pass många tillfällen att jag kommer att dra mig för längre bilresor för skojs skull - om vi nu brukar göra några sådana, men det känns som att det krävs en person för att underhålla J och hålla honom på hyfsat humör, så några ensamresor med honom blir det inte.

J är inte den enda som lärt sig något; rätt som det var började E säga riktiga rullande R. Det är väldigt gulligt. Särskilt när han säger HEJRÅ, eller försöker klämma in R:et i sin fars namn på rätt ställe (snudd på omöjligt).