storasyrrans

Jag insåg idag igen att något man är med om kan sätta djupa spår, på andra sätt än man kanske direkt tänker på. Frågan är vad man gör åt det.

 

På söndagsskolan idag hade barnen pratat om att lita på Gud. En av uppgifterna de kunde välja att göra var att skriva saker de var rädda för. På en av flickornas lappar stod två saker, den första var "När det ringer sen morfar dog". Jag vill bara krama, krama och krama. Hon är visserligen dotter till tanten som väljer att inte ha med och på mobiltelefonen för att det känns stressigt att någon skulle kunna ringa, men ändå. Hon är så rysligt medveten om att det skett en förändring - tidigare var telefonsignaler enbart positiva, nu innebär de en risk.

 

Lapparna innehöll en del två, en lista med åtgärdsförslag. Mycket bättre än mina kramar är V:s förslag: Be till Gud.

För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om att stå med på en kyrkopolitisk lista, vars största mål var, och är, att kyrka och politiska partier inte är något som hör ihop alls. Jag ställde upp. För typ sex år sedan kom jag även med i styrelsen för stiftsavdelningen, och sedan dess är kyrkopolitik något som jag faktiskt tycker om att arbeta med - fast mest då att få det att sluta handla om politik. Eller, vad är politik? Vi tycker ju saker, men mest att kyrkfolket ska få vara med och tycka, och att de politiska partierna och deras mer eller mindre ointresserade medlemmar inte ska bestämma lika mycket.

 

Vid förra valet blev jag ersättare i kyrkomötet, och i höst ska jag vara med, så under tre dagar har jag nu fått chans att sätta mig in i kyrkopolitiskt tänkande.Tillsammans med de andra kyrkomötesledamöterna från Frimodig kyrka har jag varit på kryssning till Riga. Det låter glamoröst, och det har varit intressant, och i vissa stycken roligt. Dock inte vilsamt. Jag läste strukturutredning hela vägen på tåget till Stockholm, så snart vi kommit ombord på båten och fått lite mat i oss började arbetet med att gå igenom (eller såga) den 355 sidor tjocka boken, och sedan har det just bara varit paus för sömn. En viss trötthet har infunnit sig... Det handlar i och för sig inte bara om ren trötthet efter arbete, utan också trötthet som kommer av ett slags sorg: Vad pysslar de egentligen med, de som skriver sådana här saker? Har de överhuvudtaget något slags egen församlingsanknytning? Kan de något om teologi? (Det kan inte jag, och just därför lämnar jag med varm hand åt dem som kan att ge den bakgrunden till de beslut som behöver tas inför framtiden.) Vad har de för syfte? Inte verkar det vara att alla människor i Sverige ska få en chans att lära känna Jesus. Inte ens att alla ska få en chans att ha en gudstjänst att gå i på rimligt avstånd varje söndag. Snarare att alla människor ska få en chans att ha en församling att vara kyrkopolitiker i. Något är sjukt.

Ibland säger folk att de har fobier, och så verkar det inte vara så allvarligt trots allt. Så är det kanske med mig också, men jag tror att mitt förhållande till bilar rör sig om en verklig, äkta fobi. Så länge de fungerar är det inte så värst problematiskt, men en helt vanlig dag när jag ska någonstans kan bli helt förstörd för att jag går och tänker på vad som händer om bilen inte kommer att starta. Som barn fick jag gå en bit och blev sedan upphämtad av föraren, bara för att slippa vara med i just det där fasansfulla startögonblicket. Som vuxen har jag sprungit och gömt mig när bilen inte startade en gång. När jag är i en bil som åker, vare sig jag är förare eller passagerare, är jag på helspänn mest hela tiden, och hör minsta lilla förändring i ljudet från motorn. Stackars G har det inte lätt! Sedan barnen föddes har jag i alla fall känt att jag nog har det hela under hyfsad kontroll. Bortsett från att jag blir fruktansvärt trött av att veta att jag ska ut och köra en särskild tid går det ganska bra, och bara det faktum att vi har två bilar gör det hela bättre. Funkar inte den ena funkar väl den andra.

 

Till saken hör att bilar går sönder när jag använder dem. Första gången jag hälsade på mina svärföräldrar pajade förardörrens låsmekanism, när vi några år senare hade fått låna samma bil hoppade en cylinder ur, ytterligare senare långtidslånade vi deras gamla trotjänare - den gav upp, naturligtvis när jag körde, en tidig morgon efter att jag skjutsat lillebror E till tåget. Medan vi var utan bil fick vi låna min svärmors nya, och då blev det naturligtvis kortslutning i batteriet. Vi köpte egen bil, och visst, jag blev stående med kokande motor i köerna på E6:an. Ibland undrar jag om alla dessa händelser bara är till för att hjälpa mig - för jag har ju inte kollapsat helt någon av de gångerna, utan hyfsat lugnt (bortsett från den gången på E6:an, då var paniken nära, men pappa kom och räddade mig) ringt efter hjälp.

 

I mitten av december fick vi problem med vår fina bil som hittills varit så extremt snäll och duktig. Hela displayen med hastighetsmätare, bensinmätare och liknande började flimra. Varje gång den slocknade och tändes igen nollställdes klockan och mätarställningen tickade upp ett hundratal. Detta medförde att vi under december månad tycktes ha kört mer än 1000 mil... Nu i januari fick den i alla fall totalfnatt och slocknade helt, fast ändå inte. Den flimrade och pep, pep och flimrade. Det kändes mer akut att få en tid för reparation, och vi fick en nu i onsdags efter att jag ringt i måndags. (Jag mailade flera gånger i december, så det var inte som att vi bara struntat i det...) I tisdags kväll skulle jag så köra in bilen till verkstaden i samband med att flickorna skulle på orkester. Alla barnen var påbyltade, E taggad som alltid när det vankas bilåkning och J på väg att somna i bilstolen. DÅ knastrade bara bilen. Stendött batteri. V blev sur på mig för att de inte kunde åka på orkester (G var på vift med den lilla bilen). E blev arg för att han inte fick åka bil. Det fanns ingen möjlighet för mig att få panik. Nyttigt kanske. Jag mindes i alla fall att vi fortfarande har något slags garanti, ända tills bilen fyller tio år, så jag utnyttjade den och tog hit en bärgare. Han menade att flimrandet sannolikt dragit slut på batteriet, och det lät ju sannolikt, för displayen har ju hållt på även när bilen varit avstängd. Jag bad honom i alla fall att ta med bilen direkt till verkstaden, även om han startade den på bara något mer än ett kick - annars hade jag ju fått bylta på hela barnaskaran igen.

 

Om lite drygt två år fyller bilen tio, så som jag sa till maken får jag väl börja spara så att jag kan köpa en ny bil då. Hade jag inte kunnat ringa det där numret hade jag sprungit och gömt mig. När G väl kom hem insåg han att jag var lika urladdad som bilen... (Förresten tränade jag mer igår när bilen var klar, genom att genast köra den. Det gick riktigt bra, men så "nervös" som jag var när jag skulle starta efter att ha handlat har jag nog inte varit sedan...kanske E6-köret, eller möjligen batterikortslutningen.)

...är intensivt, men fantastiskt underhållande. Idag var vi ute på promenad med J i vagnen. E sprang bredvid, som vanligt utan vantar (han vägrar konstant att ha sådana på sig). När jag, med vantar, började frysa om händerna tyckte jag att det var läge att gå hem, och vis av lång erfarenhet vet jag att sådana idéer sällan uppskattas. Jag frågade därför E om vi inte skulle gå hem och fika. Jodå, fika är han pigg på, så han var med på noterna, fast bara några meter. Sedan kom vi förbi tant R och E vek av in på deras gång medan han samtidigt tittade mot mig och sa:

-Här tar vi!

R:s kakor och bullar är goda, och vi har ofta fått fika där, men det betyder ju inte att man kan knata in och beställa förmiddagsfika vilken vanlig tisdag som helst, vilket E fick förstå. Det gjorde han, och knatade på i god fart tills vi kom hem.

 

Efter halsflussköret har det där med läggning blivit komplicerat, för att inte säga riktigt problematiskt och snudd på omöjligt. Idag lyckades vi dock utan gråt och skrik från vare sig modern eller barnets sida. Efter välling och tandborstning tittade gullungen på mig och sa:

-Ligga mysa? Jag låg bredvid honom en stund och gick sedan ner. Från bottenvåningen hörde jag sedan hur han körde bilar på trappgrinden och räcket en lång stund. När det blivit tyst gick jag upp: Gossen sov i sängen och på grind och räcke fanns ett flertal bilar parkerade. Andra kvällar har han vrålat:

-Nej, INTE sova. Jag är för liten! Jag MÅSTE leka lite. Du är DUM! (Fast det var inte jag som var motståndaren då, utan faderskapet.)

Hur svårt kan det vara att fixa medicin som är god? Alla våra barn älskar Alvedon och tycker om Ipren, men när det kommer till penicillinvarianterna är det bara problem. Nu har E fått halsfluss och en tiodagarskur med den värsta sorten: Kåvepenin. Förra vändan, för typ ett år sedan, krävdes 5ml, och ett digestive efter varje gång. Denna gång är det bara 1 ml mer koncentrarat elände, men inga mutor hjälper. Gossen tycker att det är fruktansvärt och gråter varje gång. När jag kom med den lilla sprutan igår sprang han iväg gråtandes "Inte siin, inte siin". När det var klart och han fått en Dumle som belöning fortsatte han gråta. Det känns ganska fruktansvärt. Dessutom har han fortfarande så ont i sin lilla hals att det där vidriga är nästan det enda han får i sig på hela dagen. Det känns ännu sämre.