Ur barnamun
Jag har helt kommit av mig när det gäller att skriva här. Skrivlusten finns inte riktigt, just nu. Eller, ibland formulerar jag långa inlägg i huvudet, ex. när jag sitter och kör bil till eller från jobbet, men det finns aldrig ork eller lust att få dem på pränt.
Idag klämde J i alla fall ur sig något som definitivt borde kommas ihåg. Han är ju ett ljuvligt litet barn, men samtidigt så gräsligt kaxig och självsäker. Inte liten, i alla fall - det är han noga med att påpeka. När vi förut satt och åt var han arg för att han fått för mycket mat (något som ofta händer, eftersom han, i kraft av att vara stor, absolut inte vill ha bara lite) och var tvungen att äta upp allt. Tjat, lock och pock gjorde honom bara ännu argare, och när vi dessutom sa att han nu inte skulle hinna titta på något på TV för att det skulle bli läggdags innan han hunnit äta upp blev han så arg att han ilsket sa:
-Jag ska flytta utan er!
Vi säger lite då och då att J har varit äldst av våra barn i den ålder han befinner sig, och så även när det gäller detta - L & E har forfarande inte hotat med att flytta, och V var betydligt äldre första gången hon hävde ur sig hotet. Nu sover gossebarnet sött i sin egen säng i vårt gemensamma hus, och jag räknar med att han glömt vad han sagt när han vaknar.
