storasyrrans

Jag har säkert skrivit det förr... det som driver mig är att få känna mig duktig. Jag har annars ingen stor mental drivkraft när det gäller just någonting. Idag känner jag mig i alla fall rejält duktig. Jag har varit effektiv, först på jobbet och sedan under den 1,5 h långa pausen innan det var jobb igen, och sedan ytterligare duktig och effektiv när jag kom hem. När jag nu beskriver vad jag sysslat med är det ingalunda för att andra ska säga att jag är duktig, utan endast och enbart för att det gör mig glad och tillfredsställd att se att jag åstadkommit en hel del.

 

På jobbet var jag effektiv som vanligt. Mitt schema tillåter nämligen inget annat. Tjopp, säger det bara, och sedan har arbetsdagen tagit slut. Idag var klockan då 15.30. Jag tog bilen till ICA och passade på att veckohandla, men när jag var klar var det fortfarande en dryg halvtimma kvar tills APT:n skulle börja. Vad göra? Jo, jag svängde in vid en av stadens vitvaruaffärer och rekognoserade inför vårt köksbyte. Sedan var det alldeles lagom att åka tillbaka till jobbet, slå sig ner i matsalen och lyssna till två timmars information av olika slag. Därefter gick jag ut med bilnyckeln i högsta hugg. På parkeringen väntade G med barn i stora bilen - en snabb flytt av matkassar och skifte av bilnycklar så kunde han ta sig vidare till körövning utan barn, och jag köra hem med dem, maten och mig själv. Det var snudd på läggdags för dem med en gång, men jag lyckades utan särskilt mycket tjat få flickorna att städa upp lite på sitt golv, medan E städade toaletten (Nja, just det inslaget i dagen bidrar kanske inte till vare sig effektivitet eller duktighet) och jag snabbkollade mailen samt plockade in all handlad mat. Välling, aftonbön och sedan slog jag mig ner för att äta våfflor (Snäll som han är hade maken ställt smet som var över i kylen, så att jag fick äta nygjorda istället för värmda.) Medan våffeljärnet värmdes upp plockade jag ur och i diskmaskinen (Tävlingarna pappa ordnade för oss när vi var små har nog gett något slags resultat när det gäller tidsåtgång för detta moment!). Jag hade inte tänkt göra ett dyft mer sedan, men av någon anledning infann sig inte den kompakta trötthet som så ofta annars kommer som ett brev på posten efter maten. Alltså plockade jag fram bunke och mjöl och gjorde en omgång frallor som nu står och jäser i källaren, för att lagom till frukost dofta gott i hela huset. Sedan tänkte jag lata mig, men det var ju inget kul på TV, och datorn är jag rätt less på, så jag tog fram en gammal Jane Austen-filmatisering och ställde mig och strök, och har man väl satt igång är det tillfredsställande att se hur högarna med strukna kläder växer, även om det inte syns alls på högen med ostrukna att man gjort något...

 

Nu ska jag med gott samvete gå och lägga mig, och imorgon tänker jag inte ha ett uns dåligt samvete om jag inte har lust att göra någon nytta alls.

Här är livat värre för det mesta nu för tiden. Dotter nr 1 behöver behandlas med de lenaste silkesvantar som går att uppbringa, och även om man har dem på får man ett surt fräsande till svar på de flesta frågor. Om det är så här nu, hur blir det då om si så där 5 år när hon snart ska fylla 13? Dotter nr 2 läser, och det gör inte precis ettan gladare. Disträ är hon också - inte kan man vara säker på att hon klär på sig bara för att man sagt att det är det hon ska göra, och att man sett att hon gått in på rummet och öppnat garderoben. Nej, tittar man in en stund senare kan hon mycket väl ligga naken raklång på sängen och läsa istället.

 

Så är det lillemannen. Marodören. Sabotören. Galningen - just nu envisast i familjen. Får han inte dricka ur en vanlig mugg, nämen då välts ett mjölkpaket. Får han inte vara i vardagsrummet drar han den stackars modern i håret, kläderna och allt annat som går att dra i. Blir han bortlyft från något kastar han sig vrålande bakåt så att man tror att ryggen ska gå av på mitten. Vänder man ryggen till ett ögonblick hittar han genast något spännande: en fiol med stråke, en kökskniv (Jo, vi brukar ha stenkoll på dem, men det har ändå hänt.), en burk med skruvar att fördela mellan alla hallens skor eller kanske om han har tur - en telefon. Tur att han däremellan är den allra gladaste lille solstrålen, som säger "hej" och vinkar så fort han får syn på någon.

En vecka in på den nya terminen, och allt känns väldigt bra. Dock, ett stort förbehåll: Denna vecka har vi blivit servade med barnvakt så snart det behövts för smått och stort och dessutom med bygghjälp och underhållning. D.v.s. G:s föräldrar har varit (och är tills imorgon) här. När jag tidigare stod och tillagade en mängd pajer till diverse tillställningar under morgondagen underhölls E av farmor. När jag behövde åka och handla lite behövde jag inte anpassa mig till flickornas tider - farmor och farfar var hemma. När vi hade dubbelbokat oss i tisdags och behövde barnvakt till E behövde vi inte fundera: Farmor och farfar tog hand om honom. Hur ska vi klara oss nu när den verkliga verkligheten börjar? Det löser sig sannolikt, för det brukar det göra, men så fantastiskt skönt det är att ha det så här ibland! Tack, snälla, snälla M & B! Ni är fantastiska!

Det nya året har börjat. Jag inledde det med att strax efter midnatt förlora ganska stort i "Stoneage" mot G samt småbröderna A & H. På grund av förlusten bestraffades jag också med extremt mörk blick från V när hon klev upp på morgonen - hon var nämligen med mig tills hon trillade i säng ännu straxare efter midnatt. I övrigt var det en mycket trevlig nyårsafton- och natt. Mamma, A & H var här, vi åt god mat (Det får jag väl säga även om jag lagat den nästan helt själv?) och spelade härligt långt spel, och så mycket mer hann vi inte. (En sak, sagt i parantes, som jag är mycket glad över är att mamma varit här så mycket under året som gått - det hanns nog inte med när pappa levde, och jag kan inte säga att jag uttryckte min saknad över det då, men jag är väldigt glad över det nu! Det betyder mycket för mig att umgås längre tid i sträck, inte bara de där korta kvällarna på något kalas - även om det också är väldigt roliga gånger.)

 

Så ska man väl blicka framåt vid årsskifte, men vi vet ju ändå ingenting om vad som kommer att hända, så det är väl egentligen ganska meningslöst... Jag ber och önskar att detta året ska få vara ett år utan stora sorger, för det känns inte som att jag skulle orka det, fast det hade jag väl inte trott att jag skulle orka förra årsskiftet heller. Jag hoppas att allt ska gå bra med barnens nya kusin som enligt prognoserna ska födas några veckor före vårt barn, och jag hoppas lika mycket att allt ska gå bra med vår bebis. Att barnen ska få må bra är väl en självklar önskan, men jag önskar också väldigt mycket att G skulle få känna riktig arbetsglädje igen. Den har varit liten länge nu, och det beror inte på att han inte tycker om sitt yrke, utan till stor del på Svenska kyrkan. Det gör mig orolig, och jag är ledsen över att inte kunna tala med pappa om det - även om han också var drabbad av samma känslor av samma anledning.

 

Roligt är att se fram emot saker som ska hända under året - om allt går enligt planerna. Barnet förstås, men också praktiska saker som ombyggnaderna här hemma. Till midsommar kommer köket, och innan dess ska undervåningen ha förvandlats till stor del. Jag tror att det kommer att bli så bra! L vill åka på lång, riktig semester, vilket enligt henne betyder resa bort någonstans, V vill vara hemma hela sommaren... Vi får väl se hur det går att kompromissa ihop det med en knapp tvååring och en miniskrutt, men visst känns det nu i januari härligt att tänka sig en lång kravlös sommar (för ingen kan väl ställa krav när man har ovan nämnda förmågor att ta hänsyn till?), och självklart innehåller den i drömmarna mest många, långa kvällar på uteplatsen och definitivt ingen tvätthängning, städning eller annat tråk.

 

Jag tänker inte lova ett smack inför detta år, men jag vill anstränga mig för att försöka vara en glad mamma som hittar på många roliga saker. Det har gått ganska bra i höst, det gick mindre bra när jag var hemma helt. Nu ska jag ju vara hemma halva veckan, så det finns potential för att bli alldeles lagom.