Barnomsorg
Jag behöver skriva av mig. I morse läste jag en debattartikel som gjorde mig irriterad. Det handlade om barnomsorg, och om att hämta barnen tidigt, försöka korta deras dagar och om anställda barnskötare som tyckte att föräldrar skulle hämta sina barn tidigare. Väldigt vettiga saker, tycker jag, men det tyckte inte artikelförfattarna. Nej, de menar att "moralismen" vinner mark, vilket jag bara kan tolka som att de menar att vi som strävar efter att låta barnen få så korta dagar som möjligt gör det för att vi tror att någon tycker att det ska vara så - inte för att vi själva vill.
Fel. För det första har jag aldrig upplevt att det finns någon som tittar elakt på dem som har barnen långa dagar på förskolan/fritids för att de behöver det. Det är ingen av dem som måste motivera sig. Det är ju därför vi har barnomsorg. De som väljer att inte använda barnomsorg utan istället gå ner i standard och vara hemma med barnen, de måste ständigt motivera sig.
För det andra har vi aldrig styrt våra scheman efter vad någon annan tycker, utan bara efter hur vi vill ha det själva. Vi vill uppfostra våra barn, och då måste vi ju rimligen träffa dem mer än förskolepersonalen. Jag tror att detta gäller de flesta. Jag har i alla fall inte träffat någon som inte hämtar sina barn tidigt för att de vill träffa sina barn.
För det tredje har jag träffat betydligt fler som sagt "Egentligen skulle jag vilja vara hemma längre, men det är väl bäst för barnen att börja förskolan" om sina 1-2-åringar, än de föräldrar som artikeln handlar om, de som stressar från jobbet i onödan för att de upplever en press från allmänheten att göra det. Det motsatta alltså, föräldrar som upplever att man måste använda förskola och att det inte är bra att vara hemma med sina barn själv, och inte föräldrar som upplever att de måste hämta sina barn för att det inte är bra för dem att vara på förskolan.
Så skriver de något om forskning, också. Närmare bestämt skriver de att kvalitén på förskolan är avgörande. De skriver inte något om all den forskning som faktiskt säger att det, om möjligt, är bra att vänta med förskolestart tills barnen är tre år. De skriver inte heller något om att det finns forskning som visar att långa vistelsetider på förskola visat sig ha samband med beteendeproblem i skolan.
De senaste åren har jag träffat så många gräsligt otrygga skolbarn. Om jag påstår att de barnen hade behövt sina föräldrar lite fler timmar per dygn så är det inte att moralisera; det är ett krasst konstaterande och ett försök att hjälpa alla dessa små människor innan det är försent. I de allra flesta fall är föräldrarna de bästa vuxna för barnet. Hade vi lämnat våra ett-åringar på förskola om vi inte hade haft behov ekonomiskt eller blivit påverkade att tro att de mår bättre där än hemma? Hade våra tre-åringar haft längre arbetsdagar än oss om vi inte behövt, eller blivit itutade att de behöver stimulansen på förskolan? Visst hämtar vi dem tidigare för att vi tror att det är bra för dem, inte för att "någon" tycker att vi borde?
Fel. För det första har jag aldrig upplevt att det finns någon som tittar elakt på dem som har barnen långa dagar på förskolan/fritids för att de behöver det. Det är ingen av dem som måste motivera sig. Det är ju därför vi har barnomsorg. De som väljer att inte använda barnomsorg utan istället gå ner i standard och vara hemma med barnen, de måste ständigt motivera sig.
För det andra har vi aldrig styrt våra scheman efter vad någon annan tycker, utan bara efter hur vi vill ha det själva. Vi vill uppfostra våra barn, och då måste vi ju rimligen träffa dem mer än förskolepersonalen. Jag tror att detta gäller de flesta. Jag har i alla fall inte träffat någon som inte hämtar sina barn tidigt för att de vill träffa sina barn.
För det tredje har jag träffat betydligt fler som sagt "Egentligen skulle jag vilja vara hemma längre, men det är väl bäst för barnen att börja förskolan" om sina 1-2-åringar, än de föräldrar som artikeln handlar om, de som stressar från jobbet i onödan för att de upplever en press från allmänheten att göra det. Det motsatta alltså, föräldrar som upplever att man måste använda förskola och att det inte är bra att vara hemma med sina barn själv, och inte föräldrar som upplever att de måste hämta sina barn för att det inte är bra för dem att vara på förskolan.
Så skriver de något om forskning, också. Närmare bestämt skriver de att kvalitén på förskolan är avgörande. De skriver inte något om all den forskning som faktiskt säger att det, om möjligt, är bra att vänta med förskolestart tills barnen är tre år. De skriver inte heller något om att det finns forskning som visar att långa vistelsetider på förskola visat sig ha samband med beteendeproblem i skolan.
De senaste åren har jag träffat så många gräsligt otrygga skolbarn. Om jag påstår att de barnen hade behövt sina föräldrar lite fler timmar per dygn så är det inte att moralisera; det är ett krasst konstaterande och ett försök att hjälpa alla dessa små människor innan det är försent. I de allra flesta fall är föräldrarna de bästa vuxna för barnet. Hade vi lämnat våra ett-åringar på förskola om vi inte hade haft behov ekonomiskt eller blivit påverkade att tro att de mår bättre där än hemma? Hade våra tre-åringar haft längre arbetsdagar än oss om vi inte behövt, eller blivit itutade att de behöver stimulansen på förskolan? Visst hämtar vi dem tidigare för att vi tror att det är bra för dem, inte för att "någon" tycker att vi borde?
Mat
Ett av mina stora problem är mat. Först måste man komma på vad som ska ätas, sedan måste maten lagas. Därefter kommer det riktigt tråkiga - att äta maten, samtidigt som minst ett barn oftast rynkar på näsan, klagar mer eller mindre ljudligt och mer eller mindre motsträvigt petar i sig lite grand. Detta i kombination med att ständigt få höra på förskolan hur OTROLIGT mycket mat gossarna äter där får mig att tappa lusten totalt. I förra veckan fick jag ett utbrott när E klagade, trots att det var korv - det var nämligen inga makaroner till, utan potatismos. Min gräns var nådd, och tur var väl det, för alla barn verkar mycket nöjda med vad som blev resultatet av utbrottet: Varje barn bestämmer mat för en måltid i veckan och hjälper efter ålder och förmåga sedan till att laga den. Det ingår att maten ska vara anpassad någorlunda efter veckodag - helgmat på helgen, snabblagad mat på tisdagar när vi har bråttom etc., och inte samma mat flera gånger samma vecka.
Denna första gång fick V välja dag och mat först - det blir tacos på fredag. L stod på tur och valde fläsk, potatis och bruna bönor imorgon, E bestämde såklart korv och stuvade makaroner, och J ska "göra" tortellini på torsdag. Plötsligt var det inte så hemskt många dagar kvar åt mig att bestämma... Mycket smidigt! Bonus var också att E nästan genast började se fram emot tisdag då han skulle få laga maten, och även de andra verkade tycka att det skulle bli kul.
Vi har precis klarat av premiären. Det roligaste var att steka korvarna, tyckte E, men han hjälpte till med allt - när det blev för varmt att röra i makaronkastrullen konstruerade han en grytlappsuppfinning så att han kunde fortsätta. Efter måltiden tackade alla E för maten, och det gillade han! Nästa vecka tänker han laga tortellini, och veckan efter det vill han göra pizza. Det blir nog bra!
En dag
-Det fungerar. Det är OK.
Ungefär så svarar jag när någon frågar hur det är.
-Jobbigt, slitsamt, ensamt och stressigt, skulle också vara sant. Eller, som jag faktiskt säger ibland, "Jag ska bara ta mig igenom den här terminen, och sedan blir det bra". Så känns det. Jag härdar ut, men frågan är om barnen gör det. Jag har en känsla av att jag är en hemsk mamma nu för tiden. Ständigt nerverna utanpå, inget tålamod, ingen ork och ingen lust att göra något extra.
Idag skulle det vara visning av vårt hus, så vi behövde fly fältet. Plan A var att åka längdskidor på konstsnön i Åkulla, men när väderprognoserna lovade regn och blåst kände jag mig inte så lockad, så i fredags föreslog jag bio eller Busfabriken. Flickorna var schysta nog att låta sina bröder bestämma, och eftersom den yngre alltid vill göra som sin bror fick E ta beslutet. Han resonerade:
-Hmmm... (Kliade sig i huvudet.) Vi kan ju titta efter "Fåret Shaun" när vi är på Gekås nästa gång, så jag tror att jag bestämmer Busfabriken. Så blev det. Han var mycket taggad redan när han vaknade, och under förmiddagens gudstjänst satt han så stilla och tyst som han aldrig tidigare gjort - efteråt var det ju dags.
Jag var inställd på några timmars pina. Högt ljud och hemskt tempo, barn som springer överallt, föräldrar som struntar i att deras barn beter sig som galningar... Det är verkligen inget favoritställe för mig! Så hade jag också ont i huvudet när vi åkte därifrån några timmar senare, men det var det värt. Från det att vi kom hem tills nu (klockan är tjugo över nio, och E har fortfarande inte lyckats somna) har pojkarna pratat och pratat om vad som var roligast och allt de gjorde, och ritat fantastiska bilder på sig själva i rutschkanor och bollhav. E hade två små klagomål:
1. Högtalarutropen när något av kalasen skulle samlas. Han gillar inte högtalare, och säger att han varje gång tror att de ska säga "Om fem minuter stänger vi". Jag undrar varifrån han fått det... Hela kvällen har han ältat detta, och undrat varför någon inte bara kunde gå omkring och säga till dem som skulle vara med på kalaset att komma. Alldeles nyss kom han också med förslaget att använda en megafon istället för högtalare. Han får nämligen ont i öronen av högtalare, tycker han.
2. Idioterna (d.v.s. andra barn och stora killar) som hoppade och sprang på den studsiga klätterstegsbeklädda gummibrant man skulle ta sig uppför för att komma till en av rutschkanorna. E grät av frustration över att vara tvungen att ge upp när han nästan kommit ända upp, gång på gång. Systrarna försökte hjälpa honom, fysiskt med stöd när han klättrade, psykiskt med hejarop och uppmuntrande ord, och dessutom skällde L ut alla som försatte gummiberget i rörelse och kallade dem för idioter. Det hjälpte inte.
När vi kom hem åt vi glass och pratade om Busfabriksbesöket. E pratade om den där rutschkanan i ett - om några år skulle han nog kunna klara den.
-När jag blir sju år ska jag bli...
-...idiot, fyllde J i.
Det blev verkligen en lyckad dag, på alla sätt och vis. Jag är trött, men inte värre än vanligt, och alla barn tycks nöjda. Nu väntar förhoppningsvis budgivning på huset, och sedan kanske något av stressen kan släppa. Det hade varit så skönt att få allt löst; jag vill så gärna ha koll, och samtidigt litar jag faktiskt på att Gud kommer att lösa allt. Under lunchen någon dag satt jag och pratade med en kollega som varit i ungefär samma situation som jag, fast för ganska många år sedan, och hon konstaterade att Gud sällan tycks vilja tillfredsställa den där viljan hos oss att ha koll på framtiden. Snarare fixar han snabbt - och så var det ju när vi blev hallänningar för nio år sedan. Tre månader innan vi flyttade hade vi ingen aning om huruvida vi skulle bo kvar i Kungshamn eller inte. Under de där månaderna hann G få ett nytt jobb och vi ett nytt boende, och allt blev jättebra.
Om tre månader är det fortfarande bara slutet av maj, så än är det oceaner av tid...
Lucia
Två av typ fyra luciatåg är avklarade, och rent estetiskt är det den bättre halvan som är gjord. Tycker jag, alltså. Det första luciatåget hade mig själv som något motvillig ledare. Det var alltså mina elever som skulle lussa, och därmed mitt jobb att peppa, tvinga, hota och gulla med de stackars barnen och tonåringarna, så att de i tisdags kväll stod uppställda i kyrkan i vita linnen. Alla åttio - snyggt värre! Inga tomtar, inga pepparkakor och inga lussebullar, paket eller granar heller, bara vitt, vackert och traditionellt. Smärtfritt gick det verkligen inte, men nu råkar jag vara av den bestämda uppfattningen att det inte alltid behöver finnas valfrihet. Vissa saker får man bara stå ut med, och till de sakerna hör ex. skoluppgifter. Luciatåget var en sådan, och jag raggade lucialinnen av stjärngossemodell tills det var dags att samlas. (Dilemmat med att finnas i en småstad är att det är omöjligt att köpa linnen för de äldre gossarna, så för dem nöjde jag mig med vit skjorta och byxor.) Ända tills några timmar innan samlingsdags var det några individer som trodde att jag och de andra lärarna skulle ge med oss - inte kan väl killar vara tvungna att ha klänning? Jo, om de envisas med att kalla lucialinne för klänning (Är det någonsin någon som känt sig snygg i ett lucialinne? Det är liksom ett plagg som bygger på masseffekt!), för jag envisas lika mycket som de - ett traditionellt luciatåg innehåller EN lucia, tärnor och stjärngossar. Inga lussebullar. Min seger kom efteråt, när alla åttio stått där och sjungit och sett vackra ut: En kollegas fyraåring som fram till dess varit stensäker på att han skulle vara tomte i förskolans luciatåg bad sina föräldrar om att få vara stjärngosse. Yes!!! Jag kommer att leva på det ett tag...
Idag var det nog det allra bästa av de fyra luciatågen - L & V lussade med sin klass. Deras lärare har samma inställning som jag, så det var också vitt och vackert, men dessutom sjunger de fantastiskt bra, så det var ren njutning. Att L var lucia gjorde inte saken sämre. Den enda tråkigheten var att V stod kvar i luciatåget fast hon höll på att svimma. Hon fick ligga på golvet en stund efter att de sjungit färdigt.
Nu återstår maskeraderna. Först dagis imorgon - där är de ju mest söta, så om de nu är både möss och spöken så kommer jag ändå gilla det, fast inte på samma sätt. På söndag blir det luciatåg i kyrkan, och där blir det nog bara inslag av maskerad, så jag står ut.
Ur barnamun
Jag har helt kommit av mig när det gäller att skriva här. Skrivlusten finns inte riktigt, just nu. Eller, ibland formulerar jag långa inlägg i huvudet, ex. när jag sitter och kör bil till eller från jobbet, men det finns aldrig ork eller lust att få dem på pränt.
Idag klämde J i alla fall ur sig något som definitivt borde kommas ihåg. Han är ju ett ljuvligt litet barn, men samtidigt så gräsligt kaxig och självsäker. Inte liten, i alla fall - det är han noga med att påpeka. När vi förut satt och åt var han arg för att han fått för mycket mat (något som ofta händer, eftersom han, i kraft av att vara stor, absolut inte vill ha bara lite) och var tvungen att äta upp allt. Tjat, lock och pock gjorde honom bara ännu argare, och när vi dessutom sa att han nu inte skulle hinna titta på något på TV för att det skulle bli läggdags innan han hunnit äta upp blev han så arg att han ilsket sa:
-Jag ska flytta utan er!
Vi säger lite då och då att J har varit äldst av våra barn i den ålder han befinner sig, och så även när det gäller detta - L & E har forfarande inte hotat med att flytta, och V var betydligt äldre första gången hon hävde ur sig hotet. Nu sover gossebarnet sött i sin egen säng i vårt gemensamma hus, och jag räknar med att han glömt vad han sagt när han vaknar.
Dagens skratt
L berättade tidigare i dag för mig och V om när E frågat henne vad minneskortet som låg i en liten ask på skrivbordet var för något. L hade då, mycket seriöst, talat om för den frågvise att människor byter hjärna vart sjunde år, och att det som låg i den lilla asken var hennes kommande hjärna.
När hon berättat så långt frustade hon av skratt - så som bara L kan skratta. (Hon har ärvt en hel del av sin morfars skratt-gener, tror jag!) Sedan meddelade hon att hon själv tyckt att det kanske var lite elakt, och därför förklarat att det inte alls var så.
När hon berättat så långt frustade hon av skratt - så som bara L kan skratta. (Hon har ärvt en hel del av sin morfars skratt-gener, tror jag!) Sedan meddelade hon att hon själv tyckt att det kanske var lite elakt, och därför förklarat att det inte alls var så.
Fullt ös
Det är så ruskigt skönt att det är fredag just denna vecka. Ibland ser man en vecka framför sig i almanackan och bara undrar "hur i all världen ska det här gå", och den här veckan kändes sådan för mig. Med uppladdningen en veckas heltid (skolan jag jobbar på har många deltidsanställda, och studiedagarna blir ganska meningslösa om vi inte hjälps åt allihop = samtliga jobbar heltid just de dagarna), nytt jobb och långpendling för maken, skolstart och långa förskoledagar för barnen, hade vi en vecka där jag hade kvällsaktiviteter (styrelsemöten) två kvällar, bankmöten en eftermiddag, läkarbesök för L en annan, instrumentallektionsstart och så fortfarande väldigt mycket skolstart över jobbet, d.v.s. än har det inte funnits någon tid att direkt planera lektioner, utan det handlar mest om att lösa schemat och sitta i möten eller telefon med föräldrar, speciallärare eller om att kolla upp varför böcker man beställt inte kommit och leta efter andra böcker för att de böcker man hade tänkt sig inte alls funkar till alla elever.
Men allt har ju gått! Jag har inte ens varit nära att somna i bilen på väg till eller från jobbet. Jag har inte behövt bära in E på förskolan någon morgon, även om han fortfarande har oerhört svårt att finna sig i att frukosten numera intas på förskolan och att han inte hinner med någon datortid innan han ska dit. Alla har varit tillräckligt friska för att vara igång. Bilarna har hållit sig hela (Ja, jag vet att jag stressar upp mig i onödan över allt som kan hända, men när man är beroende av det där körandet är det väl inte så konstigt om man drömmer åtminstone någon mardröm om att det kommer att vara omöjligt att ta sig till jobbet?). Läkarbesöket blev framflyttat, till en måndag när G är ledig och V samtidigt ska till en annan läkare. Banksittningen var värt varenda minut och innebar bankbyte. Jag har dessutom klarat av att inte bry mig nämnvärt om jobbet när jag väl åkt därifrån.
Barnen och jag firade fredag med biobesök. Härligt, trots att jag inte gillar animerad film, och trots att den var lite väl läskig för gossarna. Det var ändå bio!
Norm
Ett blogginlägg hos Lärarnas Riksförbund (där jag är medlem) satte igång mina tankar. Inlägget handlar om pride-festivalen, och varför dess existens är så viktig, och skribenten får gärna tycka så, men jag funderar... Enligt henne hör jag till samhällsnormen, men jag vet inte om jag alltid känner mig så hemma där, så vem vad som är norm? Vem bestämmer vilka avvikelser från denna norm som är normala, eller onormala, eftertraktansvärda eller avskyvärda?
Man pratar om sexuell identitet. Jag tycker nog att det är ett rätt konstigt uttryck, men visst - en persons sexualitet är en del av identiteten, men är det den viktigaste delen? Är det den enda del som ska avgöra om man hör till samhällsnormen eller inte? Jag vet inte, jag...
Jag tänker att Gud har skapat mig, att jag är Guds avbild och att han vill något med mitt liv. Jag tror att Jesus har dött för mig, för att jag är långt ifrån någon perfekt människa. Först och främst där finns mitt värde och min identitet. Den stora massan tänker inte som jag.
Det händer allt som oftast att min religiösa identitet, kristen, får en massa skäll, eller till och med används som skällsord.
Det händer lite då och då att det, offentligt och i mindre sammanhang, ifrågasätts att sådana som jag, kristna, skulle få bilda familj och uppfostra barn.
Det händer ganska ofta att min religiösa identitet dumförklaras på offentlig plats, ex. ledarutrymme i tidningar.
Det hände ibland under min ungdomstid att någon undrade när jag skulle sluta vara kristen - det var ju bara något jag tvingades vara av mina föräldrar.
Jag brukar inte få min tro ifrågasatt, däremot ifrågasätts om jag, som kristen, kan utöva mitt yrke på ett korrekt sätt.
Mer och mer i samhället runt omkring förändras bort från det jag, som kristen vill.
När jag, utifrån min kristna identitet, väljer en annan väg än den många andra tar, stämplas jag som konstig, gammaldags eller bara som fundamentalist helt enkelt.
Nej, jag känner mig inte kränkt. Jag försöker bara förstå hur det kan komma sig att jag, som trots allt inte alls är precis som alla andra (För de där normala, de finns väl inte?), kränker en massa människor enbart genom att tro att den sexuella identiteten inte är det viktigaste (för så verkar det ju vara!). Jag vill bemöta alla människor på ett kärleksfullt sätt, men det kan aldrig betyda att jag måste uppmuntra alla beståndsdelar i en annan människas identitet. För mig innebär det att inte raljera över de där delarna, oavsett om det handlar om religion, sexualitet, nationalitet eller något annat. Det handlar om respekt, men med den räcker det. Det kan inte vara kränkande att någon tycker någonting.
Sommar
Det är så längesedan jag skrev att jag knappt vet om det är värt att skriva. Mycket har hänt, lite för mycket för att kunna plita ner det. Här kommer ett axplock av semesterminnen, med hjälp av semesterns...
Historiska händelse: Andra världskriget. Det började för längesedan med att L med hjälp av sin far lärde sig hela "Den ökända hästen från Troja", fortsatte med att hon läste "När Hitler stal den skära kaninen" och via något så otippat som en Tvillingarna-bok där Anne Franks dagbok nämndes har hon helt snöat in på Anne Frank. Först idag har hon fått själva dagboken att läsa, men i min bokhylla fanns en vuxenbok om Anne Frank, så den har hon läst. I detalj. Vad var gaskammare för något? Var Hitler kristen? Varför hatade han just judarna?
Försvunna rädsla: När J klev i badlandet på "Barnens gård" och plötsligt inte var ett dyft rädd för att få vatten vare sig i ögon eller mun. Han förvandlades från ett i kanten vattenplaskande barn till en livsfara för sig själv. Släppte man honom med blicken en sekund försvann han upp i en hög rutschkana som slutade i en alldeles för djup bassäng. Jag hade nog önskat att något av respekten funnits kvar. Särskilt som han skrattar så mycket att munnen aldrig är stängd när han dimper ner under ytan. Häromdagen slängde han kaxigt av sig badringen och fick erfara att han inte är riktigt så stor som han tror. Tyvärr gav det mycket kortvarig effekt på framfarten i vattnet.
Varmaste bilresa: Den från Karlskrona till Stenskär, en varm och solig julionsdag i vår kära bil, som nu saknar både fungerande AC och varierande CD-spelare. Den senare fungerar ju nämligen - om man lyssnar på Munken och Kulan, som suttit där i snart tre år. Vi kan den...
Läkarbesök: Näst sista dagisdagen ringdes jag hem för att hämta en haltande gosse. Akutenbesöket gav ingenting, men stödja på benet kunde han inte - förrän typ klockan 11 dagen efter. Då fungerade det helt som vanligt. Märkligt. Vi anmodades åka in när V gungat in i ett staket med sin stortå också, men som tur gjorde vi inte så. Det gick alldeles utmärkt med ipren och en massa kuddar under fötterna i sängen.
Badplatser: Jag förväntar mig snart något slags utlåtande från döttrarna om huruvida det är salt- eller sötvatten som är bäst. Jag vet ju vad jag gillar, och dit hör inte sjöar, och nätt och jämt östersjövattnet. Vi har testat det mesta i sommar, i alla fall (badland, Östersjön, Möckeln, västkusthav på flera ställen, en insjö nära oss, och så har tjejerna badat på ytterligare några ställen). Jag har badat mer än på många år, men inte mest i familjen. V är alltid i först, och E kommer upp sist. Den senare måste man handgripligen plocka ur vattnet. Han får inte nog.
Miss: Bokbussen kom inte på nationaldagsafton, vilket flickorna och jag räknat med. Sedan var vi visst inte hemma en enda torsdag förrän igår... Det var en ganska stor hög med försenade böcker! Nu har vi lånat nya.
Turistmål: Nordens ark och Barnens gård var de två före sommaren utlovade besöken, och barnen stortrivdes på båda ställen. L och V vill ha årskort på det förra när vi blir Bohusläningar igen.
Historiska händelse: Andra världskriget. Det började för längesedan med att L med hjälp av sin far lärde sig hela "Den ökända hästen från Troja", fortsatte med att hon läste "När Hitler stal den skära kaninen" och via något så otippat som en Tvillingarna-bok där Anne Franks dagbok nämndes har hon helt snöat in på Anne Frank. Först idag har hon fått själva dagboken att läsa, men i min bokhylla fanns en vuxenbok om Anne Frank, så den har hon läst. I detalj. Vad var gaskammare för något? Var Hitler kristen? Varför hatade han just judarna?
Försvunna rädsla: När J klev i badlandet på "Barnens gård" och plötsligt inte var ett dyft rädd för att få vatten vare sig i ögon eller mun. Han förvandlades från ett i kanten vattenplaskande barn till en livsfara för sig själv. Släppte man honom med blicken en sekund försvann han upp i en hög rutschkana som slutade i en alldeles för djup bassäng. Jag hade nog önskat att något av respekten funnits kvar. Särskilt som han skrattar så mycket att munnen aldrig är stängd när han dimper ner under ytan. Häromdagen slängde han kaxigt av sig badringen och fick erfara att han inte är riktigt så stor som han tror. Tyvärr gav det mycket kortvarig effekt på framfarten i vattnet.
Varmaste bilresa: Den från Karlskrona till Stenskär, en varm och solig julionsdag i vår kära bil, som nu saknar både fungerande AC och varierande CD-spelare. Den senare fungerar ju nämligen - om man lyssnar på Munken och Kulan, som suttit där i snart tre år. Vi kan den...
Läkarbesök: Näst sista dagisdagen ringdes jag hem för att hämta en haltande gosse. Akutenbesöket gav ingenting, men stödja på benet kunde han inte - förrän typ klockan 11 dagen efter. Då fungerade det helt som vanligt. Märkligt. Vi anmodades åka in när V gungat in i ett staket med sin stortå också, men som tur gjorde vi inte så. Det gick alldeles utmärkt med ipren och en massa kuddar under fötterna i sängen.
Badplatser: Jag förväntar mig snart något slags utlåtande från döttrarna om huruvida det är salt- eller sötvatten som är bäst. Jag vet ju vad jag gillar, och dit hör inte sjöar, och nätt och jämt östersjövattnet. Vi har testat det mesta i sommar, i alla fall (badland, Östersjön, Möckeln, västkusthav på flera ställen, en insjö nära oss, och så har tjejerna badat på ytterligare några ställen). Jag har badat mer än på många år, men inte mest i familjen. V är alltid i först, och E kommer upp sist. Den senare måste man handgripligen plocka ur vattnet. Han får inte nog.
Miss: Bokbussen kom inte på nationaldagsafton, vilket flickorna och jag räknat med. Sedan var vi visst inte hemma en enda torsdag förrän igår... Det var en ganska stor hög med försenade böcker! Nu har vi lånat nya.
Turistmål: Nordens ark och Barnens gård var de två före sommaren utlovade besöken, och barnen stortrivdes på båda ställen. L och V vill ha årskort på det förra när vi blir Bohusläningar igen.
Lugnet
Efter en lång, fullproppad vår känner jag mig så härligt avslappnad - och det innan sommarlovet ens börjat. Efter den stora kulmen, sista Växjö-helgen då examensarbetet lades fram och sångexaminationen klarades av, började jag känna mig lugnare, men stressen släppte inte helt förrän i fredags när den absolut sista uppgiften blev godkänd. Sedan kändes det som en baggis att sätta betyg och förbereda skolavslutning, men när även de bitarna är avklarade finns det liksom inte en gnutta stress kvar.
Lite jobbigt är det att inte ha något att stressa upp sig för, för då hittar jag liksom på saker att älta och fundera på. Mäklare, ex., och annat som har med flytt och framtid att göra. Tre stycken har varit här nu och tittat på huset för att värdera det - det känns spännande, men också lite väl ovisst, och jobbigt att man faktiskt inte kan göra så mycket än. Jag får försöka ta det lugnt istället...
Alla är välkomna till kyrkan!
För att rensa mitt huvud behöver jag skriva av mig något av allt det som går runt, många varv där inne. Jag läser, tänker, tänker och läser...
Det är naturligtvis Uppdrag granskning som ställt till det för mitt huvud. Eller egentligen allt försnack och sedan allt eftersnack. Själva programmet har jag inte sett, och tänker inte heller göra det - jag brukar ju aldrig se det annars, och ser liksom ingen anledning när jag redan vet vad redaktionen pysslat med. Istället för att gå till ett antal präster och fråga om de tror att Gud kan förändra en människas sexualitet (vilket de i programmet figurerande prästerna definitivt skulle svarat "För Gud är ingenting omöjligt"på) hävdar de 1.att det finns ett antal präster som ägnar sig åt att försöka bota homosexuella 2.försöker bevisa punkt ett med hjälp av ett låtsassjälavårdssamtal med dold kamera 3.att de i programmet figurerande prästerna skulle ha betett sig/svarat på ett annat sätt om samtalen inte ägt rum med dold kamera. Det gör mig arg - eftersom det inte är sant.
Det hade räckt med att vara arg på SVT-programmet redaktion, men till det kommer besvikelsen över hur Svenska kyrkans ledare och representanter i TV-programmet agerat. Vad tror de på egentligen? Fina ord om att alla ska vara välkomna i kyrkan (ingen har påstått något annat) och sedan mindre fina ord om att somliga präster med fel åsikter borde lämna den.
Är inte det det riktigt, riktigt svåra? Att ALLA är välkomna till kyrkan. Pedofiler, rasister, mördare...
Jag tror att ett grundproblem i det mesta är att vi så gärna vill gradera synd, både för oss själva och för andra, och det svårsmälta är att Gud inte graderar synd. Det är lika illa att tänka en avundsjuk tanke som att förgripa sig på ett barn. Följden av detta är att alla som tar sin kristna tro på allvar inser att det inte finns någon perfekt människa mer än Jesus, att alla har fel av olika slag och att alla behöver Guds förlåtelse. Alla behöver Jesus. Att vara välkommen till kyrkan kan aldrig innebära att inte behöva jobba med sig själv.
Så frågan om det där i Uppdrag granskning. Finns det en sanning? Finns det rätt och fel? Får man tro att det faktiskt finns rätt och fel? Jag tror att det sexuella samlivet hör hemma i ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Det gör inte att jag säger upp bekantskapen med min körkompis när han visar sig vara gift med en man, eller att jag inte skulle vilja umgås med alla mina vänner som lever i samboförhållanden. Man måste väl ändå kunna skilja på vad jag tycker och tror, och på hur jag agerar gentemot andra människor? Om jag och mina vänner dessutom har ett samtal där jag faktiskt säger vad jag tycker - har jag då kränkt dem? I så fall är något väldigt, väldigt galet. Vi måste kunna tycka och tänka olika, och samtidigt borde kyrkan faktiskt kunna hävda att den tror på en sanning, att det faktiskt finns rätt och fel. Det innebär inte att alla inte är välkomna till kyrkan, det innebär bara att alla behöver Jesus.
När Uppdrag granskning klipper ihop snuttar ur olika samtal gör de det naturligtvis för att visa att de där tre punkterna stämmer. Det besynnerliga är att så många av PK-människorna inom kyrkan köper "granskningen" så totalt när den genomskådas av helt okyrkliga människor som lågvattenmärke och uppvigling. De där prästerna fördömer ingen, de säger inte att man inte får vara homosexuell i kyrkan och inte att heterosexuella människor är bättre än personer med annan läggning heller. Ingen är bättre än någon annan, alla är välkomna till kyrkan.
Det tar sig!
Idag skickade jag en nära nog fullständig version av examensarbetet till min handledare. Nej, jag inbillar mig inte alls att det är klart, men det är definitivt mer klart än jag vågade tro natten till idag när jag satt och skrev, suddade, skrev och suddade igen. I tisdags blev sista harmoniseringsuppgiften godkänd, och därmed är den kursen klar. Förra Växjö-vändan examinerades låtskapardelen och kursen i digitala verktyg och ljudskapande. Det är helt enkelt inte så mycket kvar... Sedan har jag lika många högskolepoäng som maken, en musiklärarexamen för hela grundskolan och tar paus från pluggande i åtminstone ett år - det har jag lovat döttrarna. Sedan får vi se - jag älskar bekräftelsen i att få uppgifter godkända och faktiskt, trots att det är så jobbigt, att skriva PM och andra arbeten, så det kommer säkert att bli fler kurser framöver. Jag har dock lovat mig själv att aldrig mer läsa på heltid samtidigt som jag jobbar så pass mycket som jag gör nu. Det är nog ett sunt löfte, va?
Äntligen!
För några år sedan började V få krångel med huden på sina fötter. Den lossnade, det sved och såg allmänt hemskt ut. Jag gick med henne till vårdcentralen. Där kan man antingen träffa käcka doktor K, eller blyge doktor J. Det blev den käcka. Hon kommenderade barfotaliv och trodde att det var svamp. Ett år senare var vi tillbaka med likadana fötter. Den käcka sa denna gång att fotbad med såpa nog skulle hjälpa. Jag frågade om det inte skulle kunna handla om psoriasis, men det trodde inte tant doktor.
I höstas blödde fötterna så att strumporna fastnade. Då fick vi träffa den blyge. Han tittade försiktigt, skrev ut antibiotika och skrev en remiss till hudspecoslist. Sedan la han omsorgsfullt om foten. Psoriasis trodde han nog inte.
I februari fick G ta över och åka till hudläkaren med V, och gossarna som släp. Efter någon minuts snabb inspektion löd domen "böjveckseksem" och flickebarnet fick order om smörjande i tid och otid med kortison och fet kräm. Dessutom skulle hon sova med strumpor och skydda fötterna från solljus. Tyvärr hjälpte det bara lite grann.
Idag var det återbesöksdags, och när jag var på väg hem från jobbet ringde maken:
-Det är psoriasis.
Det där "vad var det jag sa" ligger nära till hands, men enligt G menade läkaren att det utvecklats sedan sist. Jag känner i alla fall att jag har hyfsad koll på vad det innebär. Nya salvor, gärna barfota - och så finns ju alltid supermedicinen: graviditet. Sedan J flyttade in i min mage är i princip alla mina besvär i hårbotten borta! Tills V är giftasvuxen får hon väl nöja sig med smörj...
Uppbrott
Igår kväll blev det definitivt helt klart att maken efter sommaren börjar en ny tjänst, och ett typ två månader långt vakuum tog därmed slut. I början av februari fick G frågan om han skulle kunna tänka sig att söka en specifik tjänst, mer än tio mil härifrån. Någon dag tidigare hade han känt en stark känsla av att det skulle vara skönt att byta jobb, att byta problem, få något nytt att fundera på, men det var ändå inget enkelt beslut att skicka in ansökningshandlingar. Dels det där med avståndet - det känns inte direkt pendlingsbart, och vi bor ju så fullkomligt underbart perfekt där vi bor, tycker vi. Dels något slags känsla av att vi skulle överge församlingen här - men leder Gud iväg oss härifrån så har han ju en plan både för oss och för dem här. Sedan var det barnen - en gång tidigare har vi pratat med dem om att G skulle söka en annan tjänst. De grät, trots att det den gången aldrig var tal om flytt. De grät även denna gång, men vi bad om att Gud skulle visa vad han ville, och när tjejerna redan dagen efter svängt till att vara nästan väl positiva till en flytt kändes det nästan övertydligt. Pappren skickades in, och sedan har det varit intervjuer och många känslor upp och ner innan G för ett par veckor sedan erbjöds tjänsten och dagen efter tackade ja. Igår skrevs anställningsavtalet på, och idag säger han upp sig här.
Nu väntar ett spännande och omvälvande år, för med tanke på att L & V går i en liten underbar skola som de ändå kommer att sluta i efter nästa läsår, bestämde vi att det inte blir någon flytt innan de är klara där. När jag nu går i trädgården och njuter av päronträdet som blommar, alla vackra buskar och den stora härliga gräsmattan är det med andra tankar än tidigare år. Sannolikt näst sista våren här. Sista sommaren ligger framför - det är liksom ingen idé att planera och plantera för vår skull.
Huset ska säljas. Det är nästan det värsta med alltihop. Vi är helt på det klara med att sannolikheten för att hitta något lika stort hus med lika underbar trädgård som vi har råd med är typ noll... Vi får helt enkelt njuta detta år! Sedan blir det något helt nytt - vad vet vi inte än, men jag känner mig helt lugn. När vi fick möjligheten att köpa vårt hus var det inte direkt en logisk händelseutveckling, utan så tydligt, upplevde jag, Gud som placerade oss här. Jag litar helt och fullt på att han kommer att ordna det den här gången också.
Att ta det lugnt
Det är bara att konstatera att det här med bloggande inte hinns med för tillfället. Jag har sällan känt så mycket att det varit för mycket. Samtidigt har jag precis lika svårt som alltid att tänka ut vad jag borde avstå från. Ett, eller två, beslut tog jag i alla fall för någon månad sedan: jag ska inte läsa ett enda poäng till hösten, och jag ska inte jobba mer än max 80 procent. Det BORDE innebära en betydligt lugnare situation än dagens 158% sysselsättning. Det skulle t.o.m. kunna bli riktigt lugnt.
Härom veckan när jag åkte till jobbet pratade de på radion om att det in någon undersökning konstaterats att människor som solade levde längre än sådana som undvek solande. Vi pratade om det för någon dag sedan här hemma - vad det kunde bero på och så, med tanke på att själva solandet enligt forskarna är precis lika farligt som de brukar säga. Jag sa att de kanske är så att det är bra att ta det lugnt.
-Behövde du höra en forskare säga det för att tro på det? undrade maken något förnärmad. Han brukar säga till mig att sätta mig och ta det lugnt. Mitt problem är att jag har svårt för det. Jag kan inte. Jag läser gärna, men det är ju så mycket som inte blir gjort om jag sitter och läser, och det är så mycket skönare att sitta och läsa om allt det där som behöver bli gjort är gjort. Samtididigt är det ju mest en massa tråkiga saker som behöver bli gjorda, så om man då ser till att man har en massa roligare saker som också måste bli gjorda så kan man skjuta upp de tråkigare sakerna som behöver bli gjorda. Ungefär så fungerar nog jag. Dåligt för hela omgivningen, börjar jag tro...
Nå, all stress ska väl med ganska stor sannolikhet i juni kunna resultera i att jag då kan titulera mig behörig musiklärare för år 1-9. Det är ju alltid något. Till hösten ska jag ha tråkigt. Det är ungefär samma sak som att ta det lugnt, tror jag, men som Alfons farmor säger: det är nyttigt att ha tråkigt.
