storasyrrans

-Det fungerar. Det är OK. 

Ungefär så svarar jag när någon frågar hur det är. 

-Jobbigt, slitsamt, ensamt och stressigt, skulle också vara sant. Eller, som jag faktiskt säger ibland, "Jag ska bara ta mig igenom den här terminen, och sedan blir det bra". Så känns det. Jag härdar ut, men frågan är om barnen gör det. Jag har en känsla av att jag är en hemsk mamma nu för tiden. Ständigt nerverna utanpå, inget tålamod, ingen ork och ingen lust att göra något extra.

 

Idag skulle det vara visning av vårt hus, så vi behövde fly fältet. Plan A var att åka längdskidor på konstsnön i Åkulla, men när väderprognoserna lovade regn och blåst kände jag mig inte så lockad, så i fredags föreslog jag bio eller Busfabriken. Flickorna var schysta nog att låta sina bröder bestämma, och eftersom den yngre alltid vill göra som sin bror fick E ta beslutet. Han resonerade:

-Hmmm... (Kliade sig i huvudet.) Vi kan ju titta efter "Fåret Shaun" när vi är på Gekås nästa gång, så jag tror att jag bestämmer Busfabriken. Så blev det. Han var mycket taggad redan när han vaknade, och under förmiddagens gudstjänst satt han så stilla och tyst som han aldrig tidigare gjort - efteråt var det ju dags.

 

Jag var inställd på några timmars pina. Högt ljud och hemskt tempo, barn som springer överallt, föräldrar som struntar i att deras barn beter sig som galningar... Det är verkligen inget favoritställe för mig! Så hade jag också ont i huvudet när vi åkte därifrån några timmar senare, men det var det värt. Från det att vi kom hem tills nu (klockan är tjugo över nio, och E har fortfarande inte lyckats somna) har pojkarna pratat och pratat om vad som var roligast och allt de gjorde, och ritat fantastiska bilder på sig själva i rutschkanor och bollhav. E hade två små klagomål:

1. Högtalarutropen när något av kalasen skulle samlas. Han gillar inte högtalare, och säger att han varje gång tror att de ska säga "Om fem minuter stänger vi". Jag undrar varifrån han fått det... Hela kvällen har han ältat detta, och undrat varför någon inte bara kunde gå omkring och säga till dem som skulle vara med på kalaset att komma. Alldeles nyss kom han också med förslaget att använda en megafon istället för högtalare. Han får nämligen ont i öronen av högtalare, tycker han.

 

2. Idioterna (d.v.s. andra barn och stora killar) som hoppade och sprang på den studsiga klätterstegsbeklädda gummibrant man skulle ta sig uppför för att komma till en av rutschkanorna. E grät av frustration över att vara tvungen att ge upp när han nästan kommit ända upp, gång på gång. Systrarna försökte hjälpa honom, fysiskt med stöd när han klättrade, psykiskt med hejarop och uppmuntrande ord, och dessutom skällde L ut alla som försatte gummiberget i rörelse och kallade dem för idioter. Det hjälpte inte. 

 

När vi kom hem åt vi glass och pratade om Busfabriksbesöket. E pratade om den där rutschkanan i ett - om några år skulle han nog kunna klara den.

-När jag blir sju år ska jag bli...

-...idiot, fyllde J i.

 

Det blev verkligen en lyckad dag, på alla sätt och vis. Jag är trött, men inte värre än vanligt, och alla barn tycks nöjda. Nu väntar förhoppningsvis budgivning på huset, och sedan kanske något av stressen kan släppa. Det hade varit så skönt att få allt löst; jag vill så gärna ha koll, och samtidigt litar jag faktiskt på att Gud kommer att lösa allt. Under lunchen någon dag satt jag och pratade med en kollega som varit i ungefär samma situation som jag, fast för ganska många år sedan, och hon konstaterade att Gud sällan tycks vilja tillfredsställa den där viljan hos oss att ha koll på framtiden. Snarare fixar han snabbt - och så var det ju när vi blev hallänningar för nio år sedan. Tre månader innan vi flyttade hade vi ingen aning om huruvida vi skulle bo kvar i Kungshamn eller inte. Under de där månaderna hann G få ett nytt jobb och vi ett nytt boende, och allt blev jättebra.

 

Om tre månader är det fortfarande bara slutet av maj, så än är det oceaner av tid...