storasyrrans

Det är intressant att fundera på hur det kommit sig att vi är som vi är. Jag vet ju vad jag tror, att Gud har skapat mig precis sådan jag är, men samtidigt har han ju inte satt oss på egna öar, utan i sammanhang som absolut bidrar till att forma ens personlighet. Så, vad är vad? Vad finns från början, och vad formas efterhand?

För några månader sedan fick vi ett brev från Karolinska insitutet. För att noggrannt undersöka detta med vad som är ärftligt och vad som formas av omgivningen ska man granska ett stort antal tvillingpar i typ mellanstadieålder, och våra flickor skulle då vara med. Jag tycker att det är jättespännande! Först var det en telefonintervju som tog ungefär en timma. (Jag var alldeles varm om örat efteråt...) Det frågade om ALLT: sjukdomar, ilska, självförtroende, skolprestationer, sömn, längd, vikt, allergier etc. Det skojigaste var att jag, som precis som nästan alla andra, tycker att våra flickor är väldigt olika varandra, upptäckte ännu fler olikheter när jag tvingades svara på märkliga frågor om deras beteenden. L är i princip aldrig nedstämd, V är går upp som en sol och ner som en pannkaka eller hur det nu är man brukar säga, men saknar mellanlägen helt. L sover gott, V gör det inte. L har krampat, V har det inte. L har bara haft en enda öroninflammation, V har haft ett högt antal. L är ofta rädd för att göra nya saker, V testar nästan vad som helst. L pratar inte med främlingar, V pratar alltid, gärna med främlingar.

Nog kan vi ha förstärkt drag hos dem genom hur vi varit mot barnen, men jag tycker att det är ganska uppenbart att de inte föds som några blanka blad precis. Jag kommer spänt att vänta på att höra något om denna studie i media när det så småningom kommer fram några resultat.

Ett resultat vi ska få reda på mer konkret än genom att hålla koll på nyheter är om flickorna är enäggs- eller tvåäggs-tvillingar. För att verkligen kunna skilja på vad som är genetiskt och vad som beror på omständigheter har barnen fått spotta i varsin liten behållare. Det tog en kvart innan de lyckads producera så mycket saliv att det nådde upp till strecket på röret. Sedan följde vi instruktionerna noga och stängde ett lock med vätska, vände röret fem gånger, stoppade det i en plastpåse och skickade båda rören till Karolinska. Det kan ta upp till ett år, men sedan ska vi få besked om huruvida de små damerna är av samma sort eller olika. Det känns inte så väldigt spännande, men som L sa: "Om det visar sig att vi är enäggs, så är vi nog ganska ovanliga enäggs för att vi är så olika."

Jag älskar vår trädgård. Den är inte perfekt just någonstans, men ändå alldeles underbar. Det märks på den att den har funnits i en väldig massa år, och att gräsmattan inte är anlagd av någon expert, men den är lummig, stor och härlig. Det enda som saknas är en stor gammal blodbok eller möjligen lönn, men innan en sådan hade hunnit bli sådan skulle vi ha blivit gamla och grå, så det känns inte så aktuellt.

Ibland när vi promenerar eller åker igenom något annat samhälle än vår lilla by kan vi prata om att det ser ut som om man lagt ut färdig gräsmatta och pluttat ut hus i jämna rader på en åker, och precis så är det nog på många ställen. Det är inte så vi vill bo, men uppenbarligen finns det ju de som vill det...

Vår by ser inte ut så. Här finns inte en tomt som är likadan som någon annan, och även om det finns några pedantskötta gräsmattor så ser trädgårdarna levande ut. Det finns många träd, och regelbundenheten lyser med sin frånvaro. Vi gillar det.

För ett år sedan, ungefär, fick vi nya grannar. De satte omgående igång med att måla om det alldeles nymålade huset, bara för att byta färg antagligen. Sedan mejade de ner en gammal häck ut mot vägen och fortsatte med att ge sig på varenda liten utstickande sak på tomten. I höstas insåg vi att de tagit bort staketet som stod i häcken som gräns mellan våra tomter, och sedan dess vet vi inte riktigt hur vi ska bära oss åt för att hälsa på dem - för det hade vi inte gjort innan dess, och inte efteråt heller. Energiskt har de fortsatt nu när vintern definitivt försvunnit: en häck till är nedmejad, de två träd som gjorde häcken lite levande är bortgrävda, och den sluttande gräsmattan håller på att förvandlas till en fotbollsplansjämn historia. Man frågar sig varför de inte köpte ett hus i ett sådant där samhälle där det redan finns den sortens hus...

Det stormade lite i natt, och ett gammalt träd knäcktes. I eftermiddags stod jag och bakade och såg genom fönstret att de nya grannarna gav sig på några grenar på det. Metodiskt sågade de av varje gren som petade in på deras tomt och kastade sedan grenarna in till en av våra andra grannar. Trädet står nog på de grannarnas tomt, eller kanske på vår. Jag tycker att det är ett så märkligt beteende! De är nyast här, och ändå bryr de sig inte ett skvatt om att prata med någon. Nu har våra stackars grannar fått hela sin kompost överöst med grenar som de måste ta bort för att kunna komma fram till trädet som behöver sågas av mer ordentligt. Med ett snabbt samtal hade det blivit ett enda avsågande och ett träd att bära iväg istället för massvis med sågande och massor med grenar. Märkligt.

De lider nog svårt av vår ostrukturerade trädgård med allt annat än fotbollsplan, i alla fall. Vi bevakar vår tomtgräns - efter att de tog bort det gamla staketet och sågade lite i ett av våra äppelträd känns det som att man behöver hålla lite koll... Synd för dem att jag är en sådan där hemsk människa som provoceras till envishet, och in absurdum nu tänker köra på ostrukturerad lummighet istället för strukturerad park. Tja, strukturerad park hade det nog inte kunnat bli ändå, men ändå.

"Hur stora är vi egentligen?", sa V med hänförelse i rösten när vi satte oss vid middagsbordet. En ganska retorisk fråga, tror jag, som föranleddes av det faktum att jag strax innan ordnat varsin e-postadress åt flickorna. Det är väl snudd på redan omodernt med e-post, men det vet de inte om - de var störtförtjusta. L ämnar inom kort skicka ut små meddelanden till några utvalda så att de vet att hon kan ta emot e-post. "Har man en adress är det ju roligt att få meddelanden ibland", menade hon.

Jag är så trött på mig själv. Det skulle vara så skönt att vara en sansad och mer lagom människa som tänker och tycker lagoma saker och inte är så galet envis och nördig som jag. Ibland försöker jag, ganska mycket och ganska ofta, men det är inte så lätt - jag är ju jag... Det är bara att fortsätta vara oändligt tacksam över att åtminstone maken står ut med mig.

Jag har skrivit om det förr - läser eller hör jag något måste jag göra något åt det jag läst. Jag tycker ju att det är helt rätt att göra så, och det är ju därför jag gör det. Att inte ta ställning är något jag ogillar starkt - om man inte tar ställning till att inte ta ställning, och därmed har argument för det.

Det är väl egentligen inget galet med att tycka och tänka så, men mitt problem är att jag nog i grund och botten bara gör det för att jag vill att andra ska tycka att jag är genomtänkt, klok och konsekvent. Det är galet.

Vardagen består av sådana massor av val, stora och små. Jag är dålig på att bara göra dem, jag måste alltid samla argument för varför jag gör si eller så. Det är också galet. Åtminstone ibland borde man verkligen bara kunna göra, eller bara välja, utan att veta varför. Och definitivt borde argumentet för beslutet inte vara att andra människor ska se upp till mig.

Alltihop bottnar nog i duktighetsiver, och det där försöker jag verkligen jobba med. Jag borde inte alltid behöva vara duktig - men jag mår så bra när jag får vara det. Ingenting gör mig så glad som när någon säger att jag är duktig. Fast det har blivit bättre; ibland blir jag glad av helt andra anledningar...

Duktig är ett positivt ord för mig, men jag inser varför det ibland använts i negativ mening. Det är så lätt att kliva ner i självgodhetsdiket. Fast jag tycker verkligen inte att alla andra behöver tänka och tycka som jag - bara de vet varför de tänker och tycker som de gör respekterar jag gärna, och kan t.o.m. imponeras av deras konsekvens, duktighet och klokhet.

"Det gäller att smida medan järnet är varmt. " Eller bara, "Det är gott med det som är gjort". Har jag lust att jobba så vill jag helt enkelt göra det med en gång. Färdigt, helst, men det kan ju innebära många saker. Jag vet att jag är snudd på tramsig med alla mina listor, i bland skrivna och ibland bara tänkta, men för mig är de nödvändiga och det som får mig att faktiskt göra någonting alls. Pauser passar inte mig. Jag vill göra färdigt. Det skulle sannolikt kunna ända i något slags katastrof, om listorna aldrig blev färdiga, men eftersom jag samtidigt nog är bland de lataste vuxna som överhuvudtaget existerar så är inte risken så stor. Jag sätter upp ganska lagom långa dagsbeting.

Idag strålade solen, och jag kände att jag ville göra massor med saker. Gräva sandlåda, fixa rabatterna, bygga pallkragar, köpa nya plantor... Problem ett var att J inte var ett dugg intresserad av att jag skulle göra sådana där tråkiga saker. Problem två var att jag när jag klev in i hallen insåg att även insidan av hemmet behövde en insats. Efter att tillsammans med gossarna promenerat till gräsklipparaffären för att lämna in den nyare av våra två gräsklippare på service, och sedan väntat där medan E provsatt sisådär fyra-fem olika sorters åkgräsklippare, satte jag igång med att klippa rosorna. Det gick så där - det är svårt att hantera en sekatör på ett säkert sätt när man håller en ettåring på ena armen! Efter rosorna gav jag därför upp trädgårdsbiten och gick in. Matlagning och diskmaskinsplock, och efter maten gjorde vi ett nytt försök med trädgården. L & V hjälptes åt att bygga pallkrage, och sedan tog de med sig gossarna in för att titta på film medan jag grävde ur trädgårdskomposten för att fylla pallkragen.

Om det känns som att listan med saker att göra är så lång att det inte märks på den att man gjort något kan man bestämma när arbetsdagen är slut istället. Det gjorde jag. När J & E var lagda plockade jag fram maskeringstape och målarfärg och målade några lister. Sedan, när klockan blev nio, njöt jag av att ha gjort något. Det är det som är så bedrövligt, och så bedrövligt skönt. Det bedrövliga är att det bara känns som att man gjort något när jag gjort många fysiska saker, och det bedrövligt sköna är att det är så skönt skönt att känna så.