storasyrrans

När man får barn blir det så tydligt att man inte är normal. Jag alltså. Maken också. Ingen av oss jobbar måndag-fredag 8-17. Det räcker för att få problem med Försäkringskassans system. För att komplicera det hela lite består makens inkomst inte enbart av lön, utan även av OB-tillägg och diverse mer eller mindre oregelbundna ersättningar. Inte svårt för oss, men oj,oj, oj vad det är knivigt för Försäkringskassan. För att göra det ytterligare lite krångligare för dem, fast det var ju inte det som var huvudsyftet, har vi valt att använda de möjlligheter denna institution gärna reklamför: vi har tagit både hela, halva och kvartsdagar, vi har varierat vem som tagit ut dagar, vi har jobbat lite samtidigt ec. Tyvärr verkar de inte riktigt upplagda för att se till att det de säger att man kan och ska göra fungerar, för se, i princip varje gång vi lägger upp en ny period med uttag av dagar uppstår något problem. Det färskaste är det hittills märkligaste:

 

I slutet av april gjorde vi en genomgång och kollade hur många dagar vi hade kvar för gossarna och funderade på hur vi skulle ta ut dem. Vi konstaterade att det sannolikt inte är någon större idé att G sparar några dagar - han får ständigt komp och har gott om sparad semester samtidigt som det bara skulle innebära mindre pengar för samma jobb att låta honom gå ner i arbetstid, så det är bättre att använda dagarna för att jag ska kunna behålla min sjukpenningnivå trots att jag inte jobbar heltid. Alltså gjorde G överlåtelser av de dagar som fanns kvar till mig. Naturligtvis hade vi på våra datorer uppe våra personliga sidor på Försäkringskassans hemsida, så att vi såg att allt stämde: På min sida stod det att G kunde överlåta 106,25 dagar för J och 50 för E, så det gjorde han. Eller ja, bara nästan - det går ju inte att avstå några kvartsdagar, så de 0,25 fick han behålla. Sedan planerade vi hyfsat glatt in dagar fram till sommarens slut - längre går ju inte, för jag vet ju inte EXAKT hur jag ska jobba till hösten, och råkar man göra fel och ta ut en dag på ex. måndagar och sedan råka jobba då istället för på tisdagen när man hade tänkt får man ju superbassning från Försäkringskassan. Frid och fröjd, trodde vi. Vi hade ju inte försökt ändra inkomstuppgifter, vilket brukar ställa till krångel.

 

Så i förra veckan fick jag brev: Du har ansökt om föräldrapenning för tiden bla bla. Du har bara 19 dagar kvar. Dagarna räcker längst till och med bla bla. Tidigare blankett om avstående var felaktig. 

 

Efter detta kungörande kom samma radda med instruktioner om rättigheter som alltid - inget nytt, och inget som kunde förklara VAD vi gjort för fel. Bara ett krav på att få in ett nytt avstående före 5 juni. Vi kollade våra datorer igen, kollade det avstående G gjort, kollade att vi skrivit på rätt barn, kollade att vi verkligen hade rätt siffror. Allt stämde. Vi tog våra mobiltelefoner och ringde försäkringskassans kundtjänst från varsitt rum (En historia för sig - jag undrar hur det står till med deras kösystem! Det minskade inte lika snabbt för oss, i alla fall, och den förväntade kötiden på "ETT minut" var snarare minst fem.) Efter c:a en kvarts samtal var kunde vi konstatera att ingen av våra kundmottagare hade kunnat se vad som skulle vara fel. Till mig lovade hon att de ska höra av sig om jag inte kommer att få pengar enligt min begäran, till G lovade de återkomma inom 48 h med svar på frågan om vad som är fel. Drygt hälften av den tiden har nu gått, och än har ingen ringt... Vi väntar med spänning! Fortsättning följer...

I helgen träffade vi ett av våra gäng, goda vänner från Uppsalatiden, och som så ofta när vi träffas kom vi att prata en del om sundhet och osundhet i olika kristna traditioner. Något jag framhöll, och som jag tror att alla var överens om, var att så länge man öppet kan prata om allt är det ganska lugnt. Om man vågar och får stöta och blöta alla tankar och åsikter tror jag att sannolikheten för respekt för traditionen blir större, medan jag tror att tysthet ökar risken för avståndstagande väsentligt.

 

Vi läser en andaktsbok med tjejerna här hemma på kvällarna, och det börjar märkas att de blivit stora - de har djupa tankar och funderingar, och det är ofta vi sitter och pratar om något i anslutning till aftonbönen. Det som gör mig så glad är att de just frågar och samtalar med oss, för vågar de göra det har vi också många chanser på oss att försöka förklara. En kommentar från L gjorde mig ännu gladare (fast just vid den aftonbönen var jag inte med, så det var G som berättade för mig) - hon hade tyckt att något i den kvällens andakt var underligt, och samtalet slutade nog också med att G och flickorna var överens om att man kunde säga som skribenten, men att det kunde missuppfattas. Hur som helst sa L att hon tyckte att skribenten hade fel, men annars var boken bra. Det där "Men annars". Det är det som gör mig glad - tänk att en av våra döttrar redan är så klok att hon inte avfärdar någon bara för att inte allt den skrivit är bra. En av de "dåligheter" vi pratade om i helgen var just det där att avfärda massor av folk och händelser bara för att de inte var perfekta, för att de gjort eller sagt något som alla i den "traditionen" inte höll med om. Fram för fler "Det här tyckte jag inte var så bra, men annars..."

Jag hjälpte J att klä på sig kläder i morse - ett ganska ansenligt projekt, eftersom han helst sköter hela proceduren själv. När det var dags för strumpor överlät jag det till honom och gick själv in i badrummet. Strax hörde jag honom utanför:

-Dom här en snyggare!

När jag kom ut hade han varit i sin garderob och plockat fram ett par av V:s gamla, till handledsvärmare avklippta, strumpor (Hur de hamnat i J:s garderob är snudd på ett vardagsmysterium, men jag tror att lösningen på det heter G, och han har det inte lätt när det gäller strumpsortering - sist gav han upp och lät den kvinnliga delen av familjen själva plocka ur den rena tvätten.), vilka han nu satt och trädde på sina lagom tjocka ben. Mycket gulligt. Jag menade dock att han behövde ha något på fötterna också, och han gick faktiskt snällt till garderoben igen, och denna gång återkom han med ett par av sina egna, riktiga strumpor, vilka han sedan faktiskt också fick på sig helt riktigt.

1. Var finns E:s förskolefoton? 

I höstas efter fotograferingen beställde vi ett stort foto på E och ett gruppfoto till oss själva. Dessa sitter uppsatta på väggen, precis som de ska. Vi köpte också några foton att ha att ge bort till typ farmor/farfar, mormor och kanske någon mer. Jag la dem på något bra ställe, eftersom det såg så tråkigt ut att ha dem liggande ovanpå hyllan. Frågan är var. De har inte halkat ner bakom hyllan. De finns inte där alla andra foton ligger. De ligger inte i presentlådan. De ligger inte bland "saker som ska åtgärdas". De ligger inte bland teckningar m.m. som presentats oss av barnen. VAR ska jag leta? Vi gav upp när det gällde farfars födelsedag, och sedan gav vi upp igen till jul, för att nyligen ge upp ytterligare en gång när farmor fyllde år... Nu är det snart gammelfarmors födelsedag - och eftersom jag vet att du läser här ibland så kan du ju veta att det åtminstone funnits en tanke om att du skulle få ett sådant där foto... Sannolikt får du det inte.

 

2. Varför lossnade spaden idag, när den satt helt fast igår?

Ja, svara på det den som kan! Det handlar om en sådan där ogräsrensarspade som har sin plats på en spik i veboden. Igår slet jag verkligen (samt trixade, böjde och bände), men det enda som hände var att spiken kändes närmare och närmare att lossna från väggen. Idag plockade jag bara ner spaden och spiken var inte i närheten av att trilla ner. Någon måste ha skämtat med mig! Det var ju trevligt att kunna rensa lite idag, i alla fall.