Betydelsen av samtal

I helgen träffade vi ett av våra gäng, goda vänner från Uppsalatiden, och som så ofta när vi träffas kom vi att prata en del om sundhet och osundhet i olika kristna traditioner. Något jag framhöll, och som jag tror att alla var överens om, var att så länge man öppet kan prata om allt är det ganska lugnt. Om man vågar och får stöta och blöta alla tankar och åsikter tror jag att sannolikheten för respekt för traditionen blir större, medan jag tror att tysthet ökar risken för avståndstagande väsentligt.
 
Vi läser en andaktsbok med tjejerna här hemma på kvällarna, och det börjar märkas att de blivit stora - de har djupa tankar och funderingar, och det är ofta vi sitter och pratar om något i anslutning till aftonbönen. Det som gör mig så glad är att de just frågar och samtalar med oss, för vågar de göra det har vi också många chanser på oss att försöka förklara. En kommentar från L gjorde mig ännu gladare (fast just vid den aftonbönen var jag inte med, så det var G som berättade för mig) - hon hade tyckt att något i den kvällens andakt var underligt, och samtalet slutade nog också med att G och flickorna var överens om att man kunde säga som skribenten, men att det kunde missuppfattas. Hur som helst sa L att hon tyckte att skribenten hade fel, men annars var boken bra. Det där "Men annars". Det är det som gör mig glad - tänk att en av våra döttrar redan är så klok att hon inte avfärdar någon bara för att inte allt den skrivit är bra. En av de "dåligheter" vi pratade om i helgen var just det där att avfärda massor av folk och händelser bara för att de inte var perfekta, för att de gjort eller sagt något som alla i den "traditionen" inte höll med om. Fram för fler "Det här tyckte jag inte var så bra, men annars..."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0