storasyrrans

I lördagens helgbilaga till vår dagstidning fanns en krönika som ganska väl speglade min bild av mors dag. Kontentan i texten var att större delen av året är denna dag endast ett kommersiellt trams, men ju närmare dagen kommer, desto trevligare känns det om barnen uppmärksammar den. Jag skriver under! Jag minns en mors dag när min syster lagade trerättersmiddag hemma i prästgården - det var gott, och trevligt, tyckte nog mamma också. Annars brukade vi nog inte fira särskilt mycket. Här i Halland firar folk rejält, så till den milda grad att det är i princip obefolkat i kyrkorna; körsång är inte att tänka på, för då kommer inte ens kören. Nå, igår hjälpte vi i alla fall till att fylla bänkarna i en av våra kyrkor, för vi drog hit mamma och lillebror H (som snällt barnvaktade när maken och jag var på bal i lördags kväll), och eftersom de var här kom också fler syskon: O med fru och barn, samt M. Huvudsyftet var kanske inte kyrkbänksfyllandet, utan mer att ge mamma en härlig mors dag. Jag tror att vi lyckades: Först en rejäl frukost, till vilken ovan nämnda anlände som överraskningsobjekt. Present överlämnades också. På eftermiddagen kom bror S med fru, och så åt vi en ganska ordentlig middag tillsammans. Jag tyckte i alla fall att det var trevligt! L & V uppvaktade alla närvarande mammor - de är ändå alldeles förfärligt omtänksamma de töserna! Jag njöt alltså, även om vi denna gång kanske allra mest firade min mamma. För mig är det alltid ett nöje att få planera och fixa en god middag - när vi har gäster, så det var mitt eget firande. Alla andra dagar skulle jag gladeligen slippa det där tjafset med mat...

 

 

Jepps! (Ett av L:s senaste favoritord.) Det är faktiskt sant! Jag trodde inte mina ögon när jag i affären för någon vecka sedan fick syn på komposterbara blöjor. Miljömedveten, som jag försöker vara, köpte jag i alla fall ett paket. Idag köpte jag ett paket till, för blöjorna fungerar alldeles utmärkt - trots att de är gjorda av majs. Det enda problemet är att vår kompost är full...

Livet går vidare.

 

Vissa dagar känner jag mig nästan panikslagen över att vardagen är så naturlig igen. Tänk om jag inte sörjer tillräckligt? Andra dagar räcker det med minsta lilla påminnelse av pappa för att tårarna ska fylla ögonen. Fortfarande är det så underbart att få höra korta påminnelser om hur mycket pappa betydde. I affären träffade jag en i vår bekanskapsträff som frågade hur det gick.

-Han har alltid funnits med i mitt liv, sa han sedan och fortsatte:

-Man kanske inte tänker på det, men så är det. Det har alltid varit så att han alltid vetat vem jag är, och jag har undrat varför.

Pappa var helt hopplös på att sätta rätt namn på rätt folk i stunden, men han KÄNDE otroligt många männsiskor!

 

Förrförra sommaren satt pappa i sommarstugan och höll på med "sin" nya sångbok. I hans tidigare projekt har jag nästan alltid varit inblandad som korrekturläsare, men den här gången satt jag bara och spelade igenom några av de sånger han valt ut. Jag spelade också ur en av de norska sångböcker han valt sånger ur, och hittade flera som jag fastnade för, men som pappa inte valt. Därför önskade jag mig sångboken, och fick den i födelsedagspresent några veckor senare. Denna sång finns där, och jag tycker att det är en så fantastisk text, även om jag inte känt till fullo sådan tomhet som uttrycks:

 

Herre, måtte dette skje - vi ropar ut vårt klagemål. Vi greier icke be.

Døden slo så brått och hardt. Vår von er riven ned.

Vi klagar sorga for ditt andlet.

Herre, denne dag er svart. Før det som lyste opp vårt liv, vart sløkt så altfor snart.

Timane har mist sin glans, men tapet står oss klart.

Vi teiknar sorga for ditt andlet.

Herre, denne dag er tom. For dei som fylte timane er flytta frå vårt rom.

Vegger manglar i vårt hus, og ord blir lyd og ljom.

Vi ropar sorga for ditt andlet.

Herre, vi finn ikkje svar. Vi er som dine gjester på ein stad du eingong var.

Den gong ropa du det ut: Kvar er du, Gud og Far?

Vi kjenner sorga i ditt andlet.

Herre, du må bli vår trøyst, i djupet av vårt klagerop vi kjenner att di røyst.

Band frå sorg og kross och død har du, oppstadne, løyst.

Du teiknar trøysta i vårt andlet.

(Jan Inge Sørbø)

 

 

Minibarnkören skulle sjunga idag i kyrkan. De är 11 små gullungar på övningarna, som jag denna vår vikarierat som ledare för. Av de elva är det bara en gosse, och han sjunger bara om ingen tittar på honom. Övriga tio sjunger gärna, helst solo. I förväg hade tre flickor anmält att de var bortresta denna söndag. Det kändes, trots att de tre hör till dem som alltid kommer i vanliga fall, som att läget var ganska lugnt - alla övriga åtta kunde ju inte gärna falla ifrån, även om jag i förväg räknat bort gossen. Nej, åtminstone inte två av dem, för jag visste ju att L & V skulle vara med. Nå, på övningen i tisdags fördelades solouppdragen bland de sju, och en flicka sa t.o.m.:

-Jag kommer i alla fall, för min mamma har inte sagt att jag inte kan. I fredags eftermiddag ringde dock just den mamman och sa att dottern inte kom. Inget tyvärr, ingen anledning. Typ tjugo minuter senare plingade mobilen till av ett SMS:

-Jag har glömt att tala om att tjejerna inte kommer på söndag.

BLÖRK! Fyra barn kvar, och då visste jag av tidigare erfarenhet att den ena sällan kommer. Jag tänkte att hon nog skulle kunna komma om jag såg till att hämta henne, men luften gick ur mig helt, och jag kände inte för att göra några ytterligare ansträngningar. Varför gör de så här? Föräldrarna, alltså! Jag fattar ju med lilltån att det inte är barnen som är upptagna, utan föräldrarna som helt enkelt inte har lust att prioritera att få iväg barnen till kyrkan. Ja, barnen - jag tycker inte att det handlar om uppsjungning för föräldrarna, utan om gudsjänstmusik som är viktig. Har vi planerat in barnkörsång en söndag, så behövs BARNEN. Det är jätteroligt om föräldrarna passar på att göra ett av årets få gudstjänstbesök, men det är inte det viktigaste. Datumen för vårens sång delade jag ut i januari, så man kan inte gärna skylla på att det varit annat inbokat - då hade de väl ändå sagt till lite tidigare? Jag började genast fundera på morötter, hot och andra åtgärder för framtiden, men lämnade sedan allt därhän, för till hösten är jag inte inblandad längre.

 

Hur som helst förberedde jag mina flickor på att de sannolikt skulle få sjunga själva, och så blev det också. De sjöng jättefint för den ganska lilla skara som var samlad för att fira gudstjänst. Jag vill inte bli ledsen över att det blir så här, det är inte för min skull de ska komma. Jag vill inte bli arg heller, men något blir jag ju. Besviken, kanske. Pingstdagen är sämre än de flesta andra söndagar här kyrkogångsmässigt. Ett år sjöng vi med kyrkokören; då var församlingen extremt lätträknad, så det var ju tur att kören var där. Jag kanske kan skylla på det? Fel söndag, helt enkelt, men det känns ju urfånigt. Pingstdagen är ju en högtidsdag i kyrkan, nog måste man kunna ha körsång en sådan dag? Ikväll har vi musikgudstjänst med kyrkokörerna. Det återstår att se om det kommer några fler än de närmast sörjande då...

 

 

När jag var liten var somrarna jättelånga, och vi var ute och spelade brännboll, fotboll och badminton nästan hela dagarna. Nja, kanske inte. I verkligheten satt jag nog mest inne och läste, och på direkt uppmaning flyttade jag mig möjligen ut för att läsa där istället. Fast alla spel-aktiviteterna hörde också dit. Det var alltid mina bröder S & G, ibland förstärkta av en någon i grannskapet, mot mig, syster M och min kompis. I minnet rörde vi oss fritt runt i byn, och gick hem när matklockan ringde - när mamma ringde med den ut genom fönstret hördes det långt. Idylliskt? Jag vet inte, men när jag tänker på SOMMAR, så tänker jag på det där.

 

Vi bor perfekt, tycker jag. På landet, men inte vansinnigt långt från sta´n, avskilt (av häckar i mängd), men inte enskilt utan mitt i en större by. En fördel är lekplatsen som man når genom att gå ut genom ett hål i vår häck, följa en liten stig och sedan gå över en liten gata, det handlar inte om många meter sammanlagt. Runt denna lekplats bor fler barn. Sträcker man sig två kvarter till har man täckt in den halva av byn som ligger på vår sida av stora vägen, men då kommer man upp i ett helt gäng ungar. Dessa har i och med vårens, eller t.o.m. sommarens, intåg börjat vistas utomhus igen, och då träffas de på lekplatsen. Tidigare år har det skett slumpmässigt, och aktiviteterna där har mest handlat om jagande eller rollekar. I år har det skett en förändring:

-Mamma, vi måste äta mellanmål snabbt, för vi ska till lekplatsen och spela brännboll! sa L i förrgår när vi gick hem från skolan. Hon och en (urtrevlig) liten gosse, K-E, hade bestämt träff där. Strax före två var båda flickorna ute, och hem kom de inte förrän G gick och hämtade dem vid femtiden. Det hade varit bara fem barn den gången, men de hade haft jätteroligt. Först brännboll, och sedan annan lek.

 

Igår var det barnkör, och sedan skulle V leka med en komis som inte bor mitt i smeten. Annars var det samma visa - L slängde i sig mellanmål och sprang sedan iväg, för att inte återkomma hem förrän V gick och hämtade henne. Efter att ha blivit påfyllda med mat försvann de igen.

 

Jag tycker att det är underbart! Det är bara matklockan som fattas. Jag gormar, men det hjälper liksom inte alls... Nej, man får antingen se till att töserna tagit på sig klockor - och hoppas att de slänger ett öga på dem, eller traska iväg. Dock har vi något här som inte fanns i min by när jag var liten - sovklockan. Den hörs ännu bättre än mammas matklocka, för den ringer i kyrktornet, tyvärr lite för sent för våra barn under terminstid, men snart är det sommarlov och sommar på riktigt.

När vi, efter några dagars bortavaro, kom hem igår kväll konstaterade vi att en av våra buskar blivit så fin - alla knopparna hade slagit ut, och den var alldeles rosaröd.

-Kommer ni ihåg när mormor försökte få morfar att se blommorna på busken? sa V, och jag fattade ingenting, men när hon fortsatte att berätta om att morfar inte kunde se blommorna för att han var färgblind, så mindes jag precis. För pappa såg blommorna och bladen ut att ha samma färg.

 

Små minnen som dyker upp... Värdefullt!

En sak är lite rolig. E tycker mycket om mat, och när han vill ha mat låter han. Han har för vana att vara relativt nöjd tills han blir hungrig, och då blir han vrålhungrig och vill ha mat bums, eller helst nyss. Maten ska föras i en jämn ström in i hans gap, blir det några uppehåll blir han förnärmad och låter. Fast låter gör han förresten hela tiden. Det kan beskrivas mest som en massa mm som minskar och ökar i styrka och intensitet - när han får mat låter mm-et nöjt och så fort han stängt munnen börjar det låta mer och mer missnöjt tills han fylls på igen. (Idag satt maken och jag och turades om att stoppa in för att flödet inte skulle stanna av...) NÅ, en sak får tyst på honom: bordsbön. När vi andra fyra ber gemensam bordsbön stirrar gossen på oss som vore vi något han aldrig tidigare sett. Inte ett ljud. Så fort vi sagt Amen börjar mm-andet igen. Lite kul är det faktiskt!

L tappade ytterligare en tand under skoldagen. På hemvägen hörde jag detta lilla samtal:

L: V, hur många tänder har du tappat?

V: Två.

L: Då har jag tappat precis dubbelt så många som du.

V: Hur ska man göra för att tappa tänderna?

L: Någon gång bara tappar du dem.

V: Jag vill tappa fler tänder nu!

L: (Vänd mot V, med ett lätt bekymrat tonfall.) Då får vi be till Gud att han ska låta dig tappa dina tänder.

Jag går omkring och funderar på värdet på livet. Är ett långt liv mer värt än ett kort, och i så fall för vem? Räknas livets värde i vad det ger dem omkring, eller i vad man själv får ut av det, eller handlar det om något helt annat? Jag är väl rätt säker på det sista alternativet, och på att inget mänskligt liv är mer värt än något annat, men grubblar gör jag ändå.

 

Jag tänker inte bara på liv, utan också på livets innehåll. Är det det varaktiga som är mest värt? Eller är det de fantastiska händelserna som har högst värde? Om man ser till relationer, kan man då säga att EN relation varit mest värdefull, eller är det som kärleken till barnen, att det finns ett större utrymme och mer att ge om man har fler att dela upp den på?

 

Det har naturligtvis med pappa att göra, alla dessa tankar, och ändå började det inte när han dog, utan i höstas när hans bror avled lika hastigt. Det känns som att Gud satte igång mitt huvud då, för att jag skulle ha hunnit tillräckligt långt för att orka med större sorg när det var pappas tur. Jag räknar efter hur länge pappa hunnit vara pappa, hunnit vara gift, hunnit vara morfar, hunnit vara farfar, hunnit vara yrkesverksam, hunnit vara kyrkoherde, hunnit vara göteborgare och undrar hur mycket det är värt. Eller hur mycket det var värt för honom. Eller kanske, hur mycket det är värt för oss att han varit allt det där. Är det egentligen intressant vilket som är mest värt? Hade hans liv varit mindre värt om han inte hunnit bli farfar, eller för att han bara hann vara det några månader? Att det är värdefullt för min bror att han hann vara det är jag säker på, så kanske är det så att värdet sitter i omgivningens upplevelse av det. I så fall, så mycket mer viktigt det blir att alltid visa uppskattning även för småsaker, för det som mest fyller alla dagar är ju småsaker. Om ett barn dör, en människa som inte hunnit med så mycket i livet, har det livet då varit mindre värdefullt? Är det inte snarare så att vi ofta tenderar att värdera ett barns liv högre än en mycket gammal människas, just för att barnet ännu inte hunnit göra så mycket?

 

För mig landar allt i att vi inte vet någonting, och Gud vet allt, och det räcker. Det är inte min uppgift att värdera, även om tankarna fyller huvudet. Däremot är det kanske min uppgift att förmedla till någon annan att hans eller hennes liv är mycket värt för mig?

Flickornas klass hade redovisning av sitt tema igår kväll. Sedan i höstas har de arbetat med stenar i allmänhet och stenåldern i synnerhet, och igår fick de äntligen berätta vad de lärt sig. Vi visste att de skulle spela teater,och att V skulle vara Flisa - dottern Hedenhös. Annars har de inte avslöjat några hemligheter i förtid. I förrgår kväll undrade jag om de skulle ha några särskilda kläder, och i så fall vad. Det kan ju vara smart att vara något sånär förberedd! Jo, L skulle vara häst, så några bra hästkläder vore bra. Hmm. Hon har bättre fantasi än jag, så det löste sig fint - bruna mjukisbyxor och brun tröja var alldeles utmärkt, enligt henne själv. Dessutom skulle hon visst läsa lite också, och då skulle hon ha skinnkläder på sig.

-Typ som en poncho, sa hon. V blev också nöjd när vi letat fram en helsvart utstyrsel till henne, och därmed kände jag mig lugn inför gårdagen.

 

Sällan, eller aldrig sedan första skoldagen, har båda varit färdiga så tidigt på morgonen! G skulle iväg extra tidigt, men när han satte sig i bilen för att köra iväg kom L ut och tänkte åka med. Hon fick gå in igen och vänta på mig och E - vi satt fortfarande i godan ro vid köksbordet... Man borde nog ha teatrar varje dag, för allt gick som en dans hela vägen till skolan: inga bråk, inget tjafs om skor, jackor, mössor eller annat. Efter skolan var det minibarnkör, och då fick jag en kort rapport om hur genrepet inför skolans övriga elever gått. Typ bra, men några hade skrattat åt V. Under eftermiddagen kröp det sedan fram det ena efter det andra:

-Det blir fika, men det blir INTE kaffe. Barar så att ni inte tror att ni ska få kakor och så´nt.

-E ska sälja biljetter. Det kostar 10:- för er, men barn behöver inte betala.

-Hoppsan! Undrar just om vi har några pengar tänkte jag, men V erbjöd sig att låna ut om det inte fanns några i vår gris. Den innehöll dock precis tjugo kronor, så vi klarade oss.

 

Så var det då äntligen dags för oss att få se och höra. Först redovisade ettorna lite om djur, (Det kröp lite i lärarfingrarna på mig när tekniken strulade, för själv hade jag nog gjort på ett annat sätt, och läraren gjorde inte direkt någon lysande insats. Nog hade det varit bättre att förbereda en redovisning som hon behärskade?) Sedan radade hela nollettan upp sig och sjöng innan rena konfirmandförhöret, fast om stenar, startade. De två förhörsledarna kan nog få hjälpa G med nästa konfirmandkull om de så önskar...  Därefter kom det utlovade fikat: lakritsrötter och bär i en muffinsform, och så fick vi förflytta oss till gynoasalen innan teaterna började. Sedan kunde vi känna oss stolta! L inledde allt med att läsa, och vad hon sa kunde ingen missa: högt, tydligt och mycket långsamt. Så långsamt att vi utan att tänka efter det minsta kunde höra att hon blivit förmanad att inte tala för snabbt. (Efteråt pratade hon om detta:

-För ett år sedan lärde jag mig att läsa, och då läste jag långsamt. Sedan har jag lärt mig att läsa snabbare och snabbare och nu läser jag för snabbt, så nu fick jag lära mig att läsa långsamt igen.) V skötte sig också galant, och tummen åkte inte in en enda gång. Hon spelade en mycket glad Flisa i svart skinnponcho, svarta tighta jeans och svart polotröja. Ja, svarta strumpor också.

-Ingen kan se något annat än svart på mig, meddelade det lilla modeoraklet glatt när hon klätt på sig allt.

 

 

I helgen har jag varit på semester, eller åtminstone inte varit hemma. E och jag tog en tripp till Uppsala i samband med Frimodig kyrkas årsmöte. Det var avkopplande på flera sätt, men jobbigt på andra. Att åka tåg med en sjumånadersbebis var helt klart inte enbart avkopplande, även om det gick väldigt bra. (Man lär sig att be om hjälp, för det är en nödvändighet när man behöver fälla en barnvagn och fixa in den i ett trångt utrymme samtidigt som man har gossebarnet hängande på armen och en tung ryggsäck på ryggen.) Ren avkoppling var det däremot att komma fram och bli servad på alla sätt av svärmor och svärfar - god mat, barnpassning, trevligt umgänge och en hel del annat.

 

Det var inte särskilt avkopplande att E första natten borta drabbades av värsta magknipet och skrek, varvat med gnyende, i en dryg timme mitt i natten. Vad tar man sig till? Jobbigt! De andra nätterna sov han gott, men magen gjorde sig påmind flera gånger dagtid, och själva orsaken löste sig inte förrän fem minuter innan vi anlände till Göteborgs central på hemvägen, då han med stort besvär lyckades fylla en blöja - vilken jag naturligtvis inte kunde byta då (om jag inte skulle missat mitt tåg).

 

Mycket avkopplande och väldigt roligt var mitt livs första, men förhoppningsvis inte sista, besök på en etiopisk restaurang. Tillsammans med fem andra årsmötesdeltagare (av vilka jag tidigare bara kände en hyfsat väl) i vitt skilda åldrar åt jag på fredagskvällen smarriga pepparsåser på injera. (Både pepparsås och injera har jag ätit vid flera tillfällen tidigare, men aldrig på restaurang.) Med fingrarna på gemensamma tallrikar blir det gemenskap på hög nivå - en fantastisk måltid!

 

Så var det själva årsmötesdagen. Mycket bra föredrag gav inspiration, mod och bättre kunskap, umgänget i pauserna gav nya kontakter och roliga återseenden och själva årsmötet gav en något fadd eftersmak på grund av vår lokalavdelnings oförberedda ombudsutseende. I huvudsak ändå en mycket positiv dag. Dock var jag inte i form alls. Det började så fort jag satt mig i salen, och en man på raden bakom böjde sig fram och tackade för mina minnesord om pappa. Tårar, tårar, tårar. Sedan kom någon annan och frågade:

-Hur går det? Vad ska man svara?

-Det går oftast väldigt bra, men det är jobbigt, sa jag till honom som frågade, och till alla andra som sedan kom och ställde samma fråga. Den dagen var det mer jobbigt än bra på sorgfronten. Jag hade velat prata med pappa efteråt, rapportera om allt och diskutera med honom om framtiden. Han var stolt över att jag engagerade mig i kyrkopolitiken, han trodde att jag hade något att bidra med där och det var så skönt att få den uppbackningen. Jag antar att mitt engagemang kommer tillbaka, att jag kommer att orka börja tänka, tycka och formulera igen, men just nu går det inte.