Två månader

Livet går vidare.

 

Vissa dagar känner jag mig nästan panikslagen över att vardagen är så naturlig igen. Tänk om jag inte sörjer tillräckligt? Andra dagar räcker det med minsta lilla påminnelse av pappa för att tårarna ska fylla ögonen. Fortfarande är det så underbart att få höra korta påminnelser om hur mycket pappa betydde. I affären träffade jag en i vår bekanskapsträff som frågade hur det gick.

-Han har alltid funnits med i mitt liv, sa han sedan och fortsatte:

-Man kanske inte tänker på det, men så är det. Det har alltid varit så att han alltid vetat vem jag är, och jag har undrat varför.

Pappa var helt hopplös på att sätta rätt namn på rätt folk i stunden, men han KÄNDE otroligt många männsiskor!

 

Förrförra sommaren satt pappa i sommarstugan och höll på med "sin" nya sångbok. I hans tidigare projekt har jag nästan alltid varit inblandad som korrekturläsare, men den här gången satt jag bara och spelade igenom några av de sånger han valt ut. Jag spelade också ur en av de norska sångböcker han valt sånger ur, och hittade flera som jag fastnade för, men som pappa inte valt. Därför önskade jag mig sångboken, och fick den i födelsedagspresent några veckor senare. Denna sång finns där, och jag tycker att det är en så fantastisk text, även om jag inte känt till fullo sådan tomhet som uttrycks:

 

Herre, måtte dette skje - vi ropar ut vårt klagemål. Vi greier icke be.

Døden slo så brått och hardt. Vår von er riven ned.

Vi klagar sorga for ditt andlet.

Herre, denne dag er svart. Før det som lyste opp vårt liv, vart sløkt så altfor snart.

Timane har mist sin glans, men tapet står oss klart.

Vi teiknar sorga for ditt andlet.

Herre, denne dag er tom. For dei som fylte timane er flytta frå vårt rom.

Vegger manglar i vårt hus, og ord blir lyd og ljom.

Vi ropar sorga for ditt andlet.

Herre, vi finn ikkje svar. Vi er som dine gjester på ein stad du eingong var.

Den gong ropa du det ut: Kvar er du, Gud og Far?

Vi kjenner sorga i ditt andlet.

Herre, du må bli vår trøyst, i djupet av vårt klagerop vi kjenner att di røyst.

Band frå sorg og kross och død har du, oppstadne, løyst.

Du teiknar trøysta i vårt andlet.

(Jan Inge Sørbø)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0