storasyrrans

Idag fick jag ett riktigt brev på posten. Det är så sällan det händer nu för tiden, men alltid lika roligt. Denna gång var det en verklig överaskning! Brevet var från en av pappas kusiner; hon hade haft lite rensning hemma och hittat ett gammalt brev där även pappa var lite inblandad. Det brevet, skrivet av den äldsta av fastrarna - alltså pappas faster, fanns med i kuvertet. Det var daterat 1965, så pappa måste varit tolv år, och hans bröder knappt två och precis fyra år äldre. Ändå var faster A vid brevskrivningstillfället där och typ passade dem, eftersom deras föräldrar var bortbjudna. Lite gulligt, tycker jag! Hon berättar hur som helst att hon vid sin ankomst till prästgården funnit G, alltså min pappa, bakandes våfflor - fast inte med så lyckat resultat. Smeten innehöll tydligen för lite mjölk. Nå, pappa övade ju upp sig betydligt under åren! Dock kan jag minnas ett eller kanske till och med två tillfällen när han stod frustandes vid våffeljärnet och fnös som svar på varje fråga, allt för att våfflorna fastnade. En gång tror jag att det ledde till att ett nytt våffeljärn införskaffades, men det kan vara fel i mitt minne. En eller två gånger är i alla fall försvinnande få gånger i sammanhanget tredubbelsats en gång i veckan!

Bonus i brevet var att det på baksidan fanns några rader från var och en av de tre bröderna. Att se pappas tolvårsstil var så fascinerande - han hade redan då sina karakteristiska G:n i sitt förnamn, och flera andra stildrag kändes också så bekanta. Faster A:s brev kommer definitivt att sparas som ytterligare ett roligt minne - även om det inte är mitt egentligen. Tack snälla S, för att du skickade det till mig!

Vissa saker väcker sådana minnen i mig.

 

I lördags kväll stod jag och gjorde biosupé, och dofterna, utseendet och hela tillverkandet väckte sådana pappaminnen. Så lätt att se honom framför mig med elvispen som säkerhetsutrustning mellan händerna och kladdet. (En fredagskväll för hemskt många år sedan fick jag följa med honom till KU, trots att jag var alldeles för liten, och där bjöd han på denna rätt. Sedan var den en av flera återkommande fredagskvällsrätter hemma.)

 

I söndags var vi i kyrkan här på en helt vanlig högmässa för första gången på länge. Vi har varit bortresta och allmänt ute och flängt i andra kyrkor på söndagarna, och det var så skönt att få promenera till kyrkan tillsammans igen. Så insåg vi i bänken att det var E:s dopsöndag. Förra året på 20:e söndagen efter trefaldighet predikade pappa här. När G, som ledde gudstjänsten, skulle presentera honom innan det hela började hade pappa försvunnit från sin stol ut i sakristian, och jag minns min otäcka tanke: han får inte bli sjuk just nu! Jag har massor av gånger tänkt sådana saker, och nästan alltid om pappa - tankar som handlat om rädslan för att han skulle falla ner och dö, eller falla ner sjuk, eller något liknande. Den söndagen, 25/10 2009, var det bara några dagar sedan hans drygt ett år äldre bror, vår farbror segnat ner på golfbanan och dött i en kraftig hjärtattack. Inte hade det varit konstigt om han inte orkat predika över en text som handlade bl.a. om broderskap, men jag ville ju att han skulle orka. Han kom ut ur sakristian. Det hade inte hänt något, pappa predikade och jag är så oerhört glad för det.

 

På eftermiddagen kom så nästan hela min familj på besök. Underbart! En kvällspsalm till pianospel innan alla åkte hem, precis som om det varit hemma i Lane-Ryr när vi var små och hade gäster... Pappa hade nog gillat det.

Att ha tvillingflickor verkar fortfarande vara synonymt med att alltid ha ett barn som trivs och är nöjd med tillvaron och ett som inte är det. Det har alltid varit så att de turats om att ha jobbiga perioder och sällan eller aldrig varit otillfreds samtidigt. Det är de inte nu heller. L är alldeles väldigt nöjd med allt. Skolan är underbar. Det är jätteroligt att spela fiol. Hon och A är kompisar för det mesta, och när de är ovänner trivs hon ändå. Läxor är lika välkomna som presenter, och blir det någon tid över så finns det ju så många böcker att läsa, och skulle de råka vara slut kan man ju alltid leka med dockhusen. Just nu är hon en riktigt gla´onge.

 

Den andra tösabiten är inte riktigt lika tillfreds. Hon vaknar sur som ättika, kliver bara upp ur sängen under hot, piggar på sig och är ofta ganska glad när det är dags att gå till skolan, men minsta lilla anmärkning, som ex. att det kan vara bra att ha strumpor nu när temperaturen ligger nära noll, får henne att surna ihop igen. När jag kommer hem från jobbet är hon sedan sur igen. Sur över att man måste göra läxor. Sur över att man måste spela fiol. Sur över att hon inte får reta E. Sur över att L läser. Sur över att L leker. Det är så gräsligt träligt! Tur att hon har sina goa stunder hon också! Snart vänder det kanske, men då surnar väl L om de ska fortsätta följa mönstret...

Det gäller att passa! Ettåringen reser sig nu när som helst och vandrar, även om han fortfarande tar sig snabbare fram med sin kryp-has-variant.

 

Häromkvällen satte jag honom på toaletten, och han lyckades kissa några droppar, varför han sedan fick den stora glädjen att spola. Det var kul! Så fort han var nere på golvet vände han sig blixtsnabbt, fick syn på en schampoflaska, och blicken visade tydligt att den flaskan skulle spolas ner - Ha, jag han stoppa honom (den gången).

 

Ute är han fortfarande lite hämmad, men vänder man ryggen till en minut har han kvickt stoppat munnen full med stenar. Ja, eller jord - idag hittade han en gammal kruka som han raskt vände upp och ner på uteplatsen. Sedan blev han sur när jag tog hand om jorden. Han har nämligen en mycket stark vilja. Får han inte som han vill kastar han sig bakåt så att kroppen ser ut som en mycket böjd banan och skriker.

 

Hans favoritleksak är blåa bläckpennor, bic-varianten med snäppgrej på sidan. Vi brukar ha en sådan hängande på vår almanacka, och det ställer till mycket förtret för honom. Han når den nämligen bara nästan. Hu, så arg han blir! Det händer att L då tar ner den till honom, för då blir han ju tyst, men V tycker inte att man ska ge honom sådant han inte ska ha, så hon tar ifrån honom den, och då - då är det inte roligt för någon i huset.

 

En annan favoritsysselsättning är att kasta ner saker för trappan. Tågbanan brukar åka den vägen, och sedan allt han hittar som kan passera mellan spjälorna i grinden. När han kastat ner det mesta ger han sig in i arbetsrummet där han glatt och systematiskt vräker ner alla böckerna på den näst nedersta hyllan i den innersta bokhyllan på höger sida. Alltid samma. Ibland tar han också böckerna i nedersta hyllan i första bokhyllan på samma sida, och veckans nyhet är att han gett sig på böckerna i den bokhylla där jag har min arbetslitteratur. Fast, de senare nämnda tar han alltid efter den först nämnda. Då ligger det redan en rejäl hög på golvet.

 

Han har kommit på hur man sätter på TV:n, eller så har han bara lyckats ändå några gånger. Då står han och tittar fascinerat på det som händer i rutan - i förmiddags var det barnkanalen, men en annan dag var det västernfilm. Vi får nog bli ordentliga och använda avstängningsknappen på grenkontakten.

 

Mat är gott, men veckans nyhet är att den ska ätas själv, och det mäktar barnet inte riktigt med. En hand i gröten och sedan samma i håret samtidigt som den andra handen bankar med skeden i tallriken, och föräldern hoppas på en liten öppning för att stoppa in den fulla grötskeden han/hon sitter beredd med. Sedan kan man alltid slänga tallriken i golvet. En kraschad hittills - när maken dumt nog testat att duka med porslin.

 

Favoritobjekt nummer två, efter bläckpennan, är en krukväxt i vardagsrummet. Den är snart helt avbladad. Han går dit ställer sig och repar av bladen, ett efter ett. Ibland stoppar han dem i munnen, men för det mesta lägger han dem bara på golvet. Har han tur kommer ju någon då med en apparat som låter, och sådana är fantastiskt roliga! En apparat som är rolig även när den inte låter är diskmaskinen. Där finns massor av saker att slänga ut, och det går väl an när de är rena, men den gränsen drar inte gossen. Nä, det går ju att göra fynd, som redskap från kaktillverkning med smet på och annat ätbart...

 

Vandalen stängs numera helt ute från sina storasystrars rum. De är mycket noggranna med att stänga dörren, för tar han sig in saboterar han garanterat något. Han är inte så förtjust i stängda dörrar, och framför allt inte i dörrar som stängs, så en vanlig ljudserie i vårt hus är: spring-spring, kryp-kryp, dörrsmäll, lite kryp till och ett stort vrål. Stackars liten!

 

Vi tycker väldigt mycket om den lille vandalen, och för det mesta, när han inte är arg, så är han ju så förtvivlat gosig och nästan alltid så väldigt glad, så vi står ganska bra ut med förstörda krukväxter, bokhögar och annan förstörelse. Rätt som det är får man en gosig kram, eller en blöt puss med öppen mun, och då är allt förlåtet.

Nu är vi på gång på riktigt. Köket ska ut, nya väggar ska byggas, trappan ska rivas och nytt kök och ny trappa ska in. När man ändå är i farten kanske man ska passa på att byta något litet (eller väldigt stort) fönster också, och så ska det ju bli nya dörrar lite här och var... Nästan gratis...

...eller inte. G:s far har jobbat mycket med att fixa ritningar i många olika varianter till oss, och med dem i händerna ska vi nu i alla fall försöka komma ett steg till framåt och se hur långt ifrån gratis kalaset kan hamna.

 

Igår var vi på Himle kök. Ett litet företag utanför Varberg som tillverkar kök efter beställning, d.v.s. inte bryr sig om, eller tvärt om - faktiskt bryr sig om, om man har 252 cm takhöjd istället för 240 och lite sneda väggar. När vi kom in tittade vi lite på de kök de byggt upp i sin utställning, och där fanns ett som jag blev fullkomligt förälskad i, ett riktigt drömkök med skåp upp till tak med snygg takanslutning, utanpåliggande sockel, innanförliggande lådor och många andra sekelskiftesdetaljer. Maken var nästan lika förälskad han. Samtidigt fanns tankarna i huvudet: ett sådant har vi aldrig råd med! Vi hade ju i allafall bokat tid med en av planerarna, så vi talade om för honom att vi har långt ifrån obegränsade resurser, men att vi gärna ville att han ritade på ett sådant kök ändå, men utan extra dyra lyxsaker. Han gjorde så, och det blev så fantastiskt bra att man bara känner: VILL HA! NU!  Tyvärr är det lång leveranstid, men vad gör väl det om det blir som man vill ha det? Om två veckor får vi offerten, men vi bad om ett överslagspris som inte landade så högt att vi lagt ner tankarna på drömköket helt. Det skulle kunna gå, och det skulle t.o.m. kunna bli ganska mycket billigare än många andra köksleverantörer, som ändå inte har möjlighet att leverera det vi vill ha.

 

Idag har vi haft en snickare i bekanskapskretsen här för lite diskussion runt ombyggnaderna. Han häpnade över det prisförslag vi fått, så har han rätt ligger offerten högre. Han trodde också att monteringen skulle ta längre tid än de två-tre dagar Himle kök sagt till oss, så det tar vi med i beräkningarna. Det var givande timmar i alla fall, med många intressanta tankar, och bra idéer att ha med sig. Skönt också att ha fått kontakt med någon som faktiskt kan fixa det där som vi inte riktigt mäktar med, och som vi dessutom har förtroende för.

 

Imorgon gör vi nog mest ingenting åt saken, men nästa vecka får vi väl försöka åka till någon annan köksåterförsäljare och be om fler offerter. Problemet är bara att ingen av de andra fyra-fem köksfabrikerna som gör kök i liknande stil (med innanförliggande luckor) som det vi fått ritat finns i närheten, och när man sett drömköket känns det mesta annat som ovärdigt, modernt och allmänt fel, men det gäller nog bara att tänka om. Man kan kanske komma ganska nära?