storasyrrans

För en dryg vecka sedan ringde jag 112 för tredje gången i mitt liv. Första gången jag ringde var det för att en bilist framför mig betedde sig helt vansinnigt, andra gången var det en byggnadsarbetare på skolan jag jobbade på som trillat omkull på marken  i ett epileptiskt anfall. Denna gång var det vår egen L som mitt under fiolövning plötsligt stelnade till och föll baklänges. Jag var inte i samma rum och hörde bara smällen från fiolen som for i golvet, så min första tanke var att någon av gossarna hivat ner V:s viola. På väg till vardagsrummet för att se vad som hade hänt ropade G att han trodde att L fått något slags epileptiskt anfall, så jag bytte riktning och rinde 112 istället för att bry mig om fioler. Ungefär samtidigt vaknade L, fast det märkte ju inte jag, och frågade lite förvirrat G vad som hänt. När han berättade det blev flickebarnet ordentligt skärrat och började gråta, och inte blev det bättre när jag efter en stunds samtal med SOS kom och berättade att det skulle komma en ambulans - de ville skicka en sådan, även om L vaknat.

 

När samtalet var avklarat fick jag ägna mig åt den storgråtande och livrädda tvillingsystern. Hon var fullkomligt förtvivlad och behövde en hel massa omsorg - som jag hade så svårt att ge henne, när det också fanns två små bröder som skulle läggas och en liten kusin som väntade på sin mamma. Vi kom i alla fall på att V kunde ringa sin gamla fröken, och hon var snäll och ställde upp som telefonterapeut ända tills ambulansen kommit och åkt, H blivit hämtad och gossarna somnat. 

 

Sjuksköterskorna som kom var båda så bra på alla sätt och vis. De kollade sockervärde och blodtryck, och tyckte sedan att det nog, trots att allt såg bra ut, var bäst om L åkte med till Halmstad på lite ytterligare kontroll. Det tyckte vi också! Framför allt undrade vi om det där med anfall - L hade ju vad vi trodde var affektkramper när hon var liten, men de utreddes aldrig, och därför hade vi nog ganska lätt att tänka att det nu nog var fråga om något slags anfall.

 

L hade nu funnit sig något, fått lite att dricka och satt sig upp, och när det var dags att åka gick hon för egen maskin till ambulansen. På vägen stannade hon och tog av sig sin tyllkjol: "Jag är faktiskt rädd om den!", sa hon och bad mig lägga in den i hennes garderob. G fick åka med framme i ambulansen, och gossarna stod med skräckblandad förtjusning och såg när den åkte iväg.

 

Sedan bad vi, V och jag. 

 

01.30 ringde G äntligen, och det var så fruktansvärt otroligt skönt att höra när han sa att det inte varit något anfall, utan att L bara svimmat, och att det faktiskt var bevisat med blodprov att det var så. V vaknade också av telefonen, och så fick vi tacka Gud. En dryg halvtimme senare var G och L hemma med hjälp av taxi, men det tog betydligt längre tid än så innan vi landat, pratat färdigt och kunde slappna av.

 

På måndagskvällen firade vi med hela familjen. Inte kanske den nya erfarenheten av ambulansutflykt, och kanske inte heller den fantastiska svenska sjukvården, men väl vår familj. Vi kände att det var ett tillfälle att göra något tillsammans, så vi gick och åt pizza i sta´n. Det var så roligt! Pojkarna åt som hästar, alla var glada och L mådde bra. En lyckad kväll i all sin enkelhet.

 

Resten av veckan kom vi efter hand in i de vanliga rutinerna, men det var som att det tog åtminstone några dagar innan den där otroliga känslan av tacksamhet dalade. På något vis är det nog ganska nyttigt att bli så där omskakad ibland, hur obehagligt det än är.

Att det spelar roll för ens personlighet och utveckling vilken plats man har i syskonskaran har jag hört många gånger. Det är faktiskt fascinerande, tycker jag, att det är så otroligt tydligt - bland mina nuvarande och tidigare lärarkollegor är vi många som är äldstabarn...  Jag kan också fascineras av detta med parbildning och fundera på huruvida syskonplacering spelar roll där. (Som barn menade jag i alla fall att det borde vara förbjudet för två yngstabarn att bilda familj, men jag är glad att mina föräldrar valde varandra ändå. Trots det faktum att de inte hade en susning om vad det innebär att ha sju småsyskon...) Det finns ju de som menar att man väljer någon som motsvarar något syskon man präglats av att ha i närheten. 

 

Nå, att få tvillingar först borde ju vara perfekt för att låta någon slippa vara äldst. Så sa vi till varandra någon gång innan vi visste något om att vi skulle få tvillingar först. När det blev så på riktigt känns det nästan som ett skämt att konstatera att visst är någon äldst ändå. Någon är den som alltid tar ansvar för de andra syskonen, någon är den som bara kan stänga av och inte hör eller märker sådant som inte gäller just denna - även om det kanske är något utjämnat på de båda. Någon är den som alltid vill ha koll på allt och alla, någon är den som bara har koll på sig själv - men den kollen sköter hon desto bättre.

 

Ännu mer skrattretande fascinerande är det med unge herr yngst. Han kämpar ständigt uppåt, vägrar gå med på att han skulle kunna vara mindre kapabel till något än den något äldre. Det kan få mig att fundera på hur snabbt sådan där prägling sätter sig. Vad skulle hända (Låt mig på en gång säga att det inte är något sådant på gång...) om vi fick ett barn till? Skulle unge herr yngst bli ett typiskt mellanbarn då? Eller ett typiskt barn nummer fyra, för sådana har jag hobbyteorier om - men de är väldigt ovetenskapliga och sannolikt inte alls generella...