storasyrrans

För en dryg vecka sedan ringde jag 112 för tredje gången i mitt liv. Första gången jag ringde var det för att en bilist framför mig betedde sig helt vansinnigt, andra gången var det en byggnadsarbetare på skolan jag jobbade på som trillat omkull på marken  i ett epileptiskt anfall. Denna gång var det vår egen L som mitt under fiolövning plötsligt stelnade till och föll baklänges. Jag var inte i samma rum och hörde bara smällen från fiolen som for i golvet, så min första tanke var att någon av gossarna hivat ner V:s viola. På väg till vardagsrummet för att se vad som hade hänt ropade G att han trodde att L fått något slags epileptiskt anfall, så jag bytte riktning och rinde 112 istället för att bry mig om fioler. Ungefär samtidigt vaknade L, fast det märkte ju inte jag, och frågade lite förvirrat G vad som hänt. När han berättade det blev flickebarnet ordentligt skärrat och började gråta, och inte blev det bättre när jag efter en stunds samtal med SOS kom och berättade att det skulle komma en ambulans - de ville skicka en sådan, även om L vaknat.

 

När samtalet var avklarat fick jag ägna mig åt den storgråtande och livrädda tvillingsystern. Hon var fullkomligt förtvivlad och behövde en hel massa omsorg - som jag hade så svårt att ge henne, när det också fanns två små bröder som skulle läggas och en liten kusin som väntade på sin mamma. Vi kom i alla fall på att V kunde ringa sin gamla fröken, och hon var snäll och ställde upp som telefonterapeut ända tills ambulansen kommit och åkt, H blivit hämtad och gossarna somnat. 

 

Sjuksköterskorna som kom var båda så bra på alla sätt och vis. De kollade sockervärde och blodtryck, och tyckte sedan att det nog, trots att allt såg bra ut, var bäst om L åkte med till Halmstad på lite ytterligare kontroll. Det tyckte vi också! Framför allt undrade vi om det där med anfall - L hade ju vad vi trodde var affektkramper när hon var liten, men de utreddes aldrig, och därför hade vi nog ganska lätt att tänka att det nu nog var fråga om något slags anfall.

 

L hade nu funnit sig något, fått lite att dricka och satt sig upp, och när det var dags att åka gick hon för egen maskin till ambulansen. På vägen stannade hon och tog av sig sin tyllkjol: "Jag är faktiskt rädd om den!", sa hon och bad mig lägga in den i hennes garderob. G fick åka med framme i ambulansen, och gossarna stod med skräckblandad förtjusning och såg när den åkte iväg.

 

Sedan bad vi, V och jag. 

 

01.30 ringde G äntligen, och det var så fruktansvärt otroligt skönt att höra när han sa att det inte varit något anfall, utan att L bara svimmat, och att det faktiskt var bevisat med blodprov att det var så. V vaknade också av telefonen, och så fick vi tacka Gud. En dryg halvtimme senare var G och L hemma med hjälp av taxi, men det tog betydligt längre tid än så innan vi landat, pratat färdigt och kunde slappna av.

 

På måndagskvällen firade vi med hela familjen. Inte kanske den nya erfarenheten av ambulansutflykt, och kanske inte heller den fantastiska svenska sjukvården, men väl vår familj. Vi kände att det var ett tillfälle att göra något tillsammans, så vi gick och åt pizza i sta´n. Det var så roligt! Pojkarna åt som hästar, alla var glada och L mådde bra. En lyckad kväll i all sin enkelhet.

 

Resten av veckan kom vi efter hand in i de vanliga rutinerna, men det var som att det tog åtminstone några dagar innan den där otroliga känslan av tacksamhet dalade. På något vis är det nog ganska nyttigt att bli så där omskakad ibland, hur obehagligt det än är.