storasyrrans

G är på konfirmandläger hela helgen, och vi här hemma kan inte ta oss någonstans, eftersom låneskrället bara är tvåsitsigt. Trist. Nu har det i och för sig varit underbart väder hela dagen, så det hade varit perfekt att ha klippt lite äppelträdsskott. Istället har jag varit inne i princip hela dagen.

Igår kväll somnade jag i soffan 21.30, eller det var då jag vaknade till. Insåg att det inte var någon större idé att sitta kvar, så jag gick och la mig ordenligt. Några timmar senare vaknade jag igen, och hade då en täppt och rinnande näsa som omöjliggjorde omsomnande. Så drygt att ligga vaken! Till slut måste jag ju ha somnat, för jag vaknade igen när V kom upp strax efter sju. Då kändes huvudet stort och ont, och så har det varit resten av dagen. Med hjälp av alvedon har jag i alla fall lyckats hålla ställningarna, och jag har nog ingen feber, så jag vet inte om jag räknas som sjuk... Segt är det i alla fall!

Dagens värsta händelse var när barnen glada traskade iväg till tant R med en födelsedagsfikainbjudan, och kom hem snyftandes för att de sett att kompisen H hade kalas. Mitt dåliga samvete slog till direkt! Hans mamma ringde ju i början av veckan och bjöd in dem, men eftersom vi egentligen, om vi haft en vettig bil, skulle varit borta hela dagen sa jag att att de inte kunde komma. Sedan glömde jag totalt bort det. Jag skulle naturligtvis ha ringt och sagt att vi inte skulle iväg, så att barnen kunde fått gå! Nu blev de ganska muntra ganska snabbt med hjälp av lite extra lördagsgodis - istället för den obligatoriska kalaspåsen. Sedan pratade vi med kompisen M:s mamma och bestämde lek på torsdag, och så var barnens humör räddat.

Nu sitter båda i plurret och gör sig rena och fina inför melodifestivalen. Får se om det är några klänningar som får godkänt ikväll...

Jag tycker om när det är ganska tyst. Jag tycker inte om pladder. Det är kanske därför jag aldrig varit någon telefontjej. Problemet är ju bara att åtminstone V är en riktig pladderapa. Hon pratar, pratar och pratar. Och sedan pratar lite till. Samtidigt som hon gör en massa andra saker - och det övergår mitt förstånd hur man kan prata och göra något annat samtidigt... Simultankraft och jag är liksom inte riktigt kompisar.

Idag höll jag på att laga mat och V kom ner från övervåningen. Jag frågade om hon ville duka, men det hade hon inte lust med. Istället pratade hon. Så småningom började hon ändå hjälpa mig med att plocka fram skålar till grönsakerna och hämta saker i källaren, och efter en stund dukade hon också. Samtidigt fortsatte pratandet. Så mitt i allt dukandet, och mitt i allt pladdret kom det:
-Nu är jag väl redig? Sedan fortsatte hon som innan. Känner mig bara glad för att jag faktiskt lyssnade lite grann, och inte hade stängt av helt. Nu kunde jag i alla fall svara ärligt på hennes fråga och slapp "Mmm":a.

Så var man igång igen. Hela helgen gick jag och gruvade mig lite för jobbet - sportlovet var så perfekt! I vanliga fall brukar jag ledsna ganska ordentligt på att vara hemma, men nu var det till och med riktigt trevligt - trots att vi faktiskt mest bara var just hemma. Varje dag kom ett nytt litet snölager som barnen kunde slita ut med stjärtlapparna, äppelträdsansningen påbörjades i alla fall, och det är längesedan frysen innehöll så mycket bröd som nu.

Det som inte hände var att bilen lagades. Den står fortfarande på verkstaden i väntan på besked från kamremsleverantören, som i sin tur väntar besked från tillverkaren. Förra veckan klarade vi oss bra utan den, men den här veckan blir det knivigare. När jag pratade med verkstaden sa de att det ju var bättre för oss om vi bara lånade en bil hos dem än att vi skulle hyra en på vår försäkring, så idag åkte vi dit för att hämta lånebilen.
-Det är en gammal pick-up, sa bilmekanikern på väg till bilen. Den var nämligen parkerad hemma hos honom, så jag fick en liten åktur genom samhället först.
-Och glöm inte att det är diesel! förmanade han sedan.
-Det ska nog gå bra, tänkte jag, och så kom vi fram till bilen.
-Den är lite bullrig, men den är billig i drift, och den går bra!
-Jaha, tänkte jag. Inte mycket att göra åt; man tager vad man haver... Så följde en instruktion gällande start av gamla dieselbilar.
-Tryck på den här knappen och håll inne den tills du räknat till en fem, sex, sju, åtta. Och sedan kan du starta. Vänta tills den där lampan har slocknat, och sedan kan du gasa till lite så slocknar den där också, och då kan du köra.
-Jaha, sa jag, och så tog jag plats bakom ratten, tog sats och körde fram sätet så långt det bara gick. Det gick inte så långt...
-Glöm inte att sätta på och av ljuset, och så står det att det är fem växlar på spaken, men det finns bara fyra!
-Ok, och hur lägger man i backen, då?
Jag fick en liten demonstration av det också, och så gav jag mig iväg. Det mullrade och bullrade och jag var nervös varenda gång jag försökte trycka kopplingen ända i botten. Nådde jag verkligen? Hem kom jag i alla fall, och under vägen hann jag tänka ut att det inte kändes jättekäckt att köra 3,5 mil i skrället till jobbet. Då är bara problemet att maken behöver få samma instruktioner som jag fick!

Vi gick ut när vi precis lagt barnen. Först fick jag inte ens upp dörren, men sedan kunde jag visa knappen som skulle tryckas in och knappen för lyset. Det där med lamporna som skulle slockna hade jag glömt, så det måste jag komma ihåg när G kommer hempromenerandes från sitt möte. Jag föreslog att han kunde provköra låneskrället, men han avböjde... Istället sa han att han nog skulle gå med barnen till dagis imorgon, och sedan gå hem och hämta bilen för att köra till sitt möte.
-Det måste du ändå, sa jag, för det är bara två säten i den. Barnen har i och för sig föreslagit att de kan sitta på flaket...
Man kanske skullle passa på att åka till tippen med alla miljarder av garderobdelar vi har i källaren?

För övrigt var jobbet bara roligt idag, så jag hade verkligen gruvat mig i onödan.

Vädret är underbart! Det snöar lite lagom mest hela tiden, och så några lagom många minusgrader. Kunde inte vara bättre! Synd bara att vår tomts enda backe slutar på vägen. Förra gången det var snö var det kramsnö, så då löste det sig med ett gäng stora snöbollar som gräns mellan backen och vägen. Tyvärr har de smält bort till ett lagom högt gupp nu... Den här veckan har barnen istället löst stjärtlappsåkandet med att parkera mig som trafikvakt på vägen. Det fungerar jättebra... några minuter. Sedan börjar jag frysa om tårna, och så om fingrarna, och sedan har jag inte lust att vara ute längre. Lite åkt blir det i alla fall, och är snön kvar i morgon så lovar jag att vi ska traska bort till den riktiga pulkabacken.

I går kväll nös våran tv. Det var så barnen tyckte att det lät, i alla fall. Jag tyckte mer att det var ett fräsande ljud som kom när jag satte på den åt dem för kvällens filmstund. Det gick i alla fall utmärkt att titta på "Lotta flyttar hemifrån", och sedan var det läggdags för barnens del. Någon timme senare gick jag också  och la mig, för förra natten sov jag nästan ingenting (Alldeles för många smågrejer att grubbla över!). Maken tyckte att det var väl tidigt, och tänkte därför sätta på en film. Jag hörde hur han pysslade på i TV-rummet, och sedan:
-Vad är det som har hänt?! och ett stort gapskratt. Det visade sig att allt var blått. Till och med myrornas krig hade bytt färg. Fräsandet var nog helt enkelt ett tecken på att TV:n inte är helt frisk!

I vanliga fall är det jag som driver på nyinförskaffande av prylar. Maken är uppväxt med lagande och sparande föräldrar, och det har nog satt vissa goda spår hos honom. Men den här gången var det jag som föreslog att den kanske gick att laga, och maken som nästan fnös åt det:
-Var den inte väldigt billig? Vi har ju ändå pratat om det där med hemmabio.
Den senaste veckan har G ägnat helt åt storbildsprojektorer. Han ska köpa en till till kyrkan, och har därför lusläst internetsidor för att hitta bästa möjliga för minsta summan pengar. Lika bra att köpa till oss också, verkar han tycka. Vi får väl se... Jag har inte helt dömt ut tv:n - den är trots allt bara tre år gammal, även om den var billig. Den gamla tv:n var ju typ 15 år när vi slängde den! Kanske är det bara lite vila som behövs?

- så är det i vår familj, bara så att ni vet! L bestämmer och V hittar på de flesta dumheterna.

Det händer med jämna mellanrum att L och V beklagar sig över att vi bara är hemma en i taget. Vi brukar försöka förklara att någon måste jobba, och sedan kontra med att vi faktiskt brukar vara hemma båda två vissa kvällar och ganska ofta på helgerna, men det räcker inte för dem.

-Pappa, du är så baaarnslig! säger L ofta när G retar henne för något, eller gör någon fånighet. Lika ofta, men då med beundran i rösten istället för tonårsaktigt beklagande, säger hon:
-Du är så bra på tokigheter, pappa!

Jag är mest bara snäll, och det begriper jag, att det inte räcker till som underhållning för långa dagar hemma. Det behövs lite tokigheter också, precis som att tokigheterna inte räcker till för många, många timmar - det behövs lite snällhet också, så att t.ex. "dagens bageri" kan utföras. (L bakar, bakar och bakar!)

Jag avskyr krånglande bilar! Därför tvingade jag igenom ett nybilsköp för snart fem år sedan, och sedan dess har (nästan) allt varit frid och fröjd. Den stora fina blå är fortfarande krångelfri, och det är väl egentligen den lilla begagnade röda, också. Vi köpte den för drygt ett och ett halvt år sedan när jag plötsligt fick jobb några mil hemifrån, och har hela tiden varit mycket nöjda med köpet: bensinsnål, enkel och hel. Men, även hela bilar behöver servas, och miltalet hade redan passerat gränsen, så det var lite brådis. Inte kostar vi på den någon märkesservice, nej, det fick bli den lokala verkstaden vi brukat använda till diverse smågrejer tidigare. I onsdags lämnade vi in den, och kunde sedan lösa ut den på eftermiddagen, då med nybytt kamrem och fixad styrled.

När vi hämtade den körde jag bara några meter, och sedan backade jag tillbaka och gick in och hämtade en av killarna: Var det inte något märkligt biljud? Eftersom jag är en sådan sorglig bilproblemshatare hör jag minsta missljud; jag vet exakt hur bilen ska låta när den är ok. Tyvärr hörde inte någon annan än jag ljudet, men de skrattade i alla fall inte åt mig.

I går eftermiddag var maken på väg till Varberg, och precis på väg att börja köra om en lastbil när det hände: kamremmen gick av. Tur att det inte hände mig någonstans i den öde mobiltäckningslösa världen jag brukar köra genom! G ringde hem för att få nummer till bärgaren, och jag ringde verkstaden för att tala om att bilen kom tillbaka. Tyvärr hade de inget nyckelinkast, så första problemet att lösa när vi fått hem G var att komma på hur bilnyckeln skulle komma till verkstaden idag, och jag ändå skulle kunna komma till jobbet. Det finns inga som helst möjligheter att åka kollektivt till mitt jobb, men sedan några veckor finns det en arbetskompis som passerar vår lilla by på väg dit, så jag ringde henne. Visst fick jag åka med, men tyvärr bara dit - hon skulle inte hem efter jobbet...

Pust! Alternativ två blev att jag skulle köra till verkstaden "på (om)väg" till jobbet, och därmed komma lite försent. Det höll som en bra variant tills jag vaknade i natt och kom på att denna verkstad inte öppnar förrän 8. SÅ sent kunde jag inte komma till jobbet!

I morse väckte jag således maken med orden: "Vi måste prata!" och talade om att det fanns två varianter:
1. Att jag åkte med min kollega till jobbet, och G kom och hämtade mig när jag slutade.
2. Att jag tog bilen, och G liftade med någon till verkstaden med nyckeln, och sedan hem igen.
Klart han valde variant ett - jag också. Alltså ringde jag L igen, och bad henne plocka upp mig. Det bästa kom när jag satt i hennes bil: hon hade fixat skuts hem åt mig! (Hur det gick till är inte helt enkelt att förklara, men bra var det, för då hann G ha lite lunchrast...)

Sedan jag kom hem har jag använt en ansenlig mängd tid till telefonsamtal. Först ringde jag maken för att förhöra mig om bilens status. Den var något oklar: Det var fråga om ett fabrikationsfel, men för att kunna se om något mer gått sönder var de först tvungna att laga kamremmen, och sedan skulle de höra av sig. När de hörde av sig var det tyvärr så att fler grejor gått sönder. Dessutom kunde de inte laga det direkt, eftersom det företag som levererat kamremmen skulle betala, och därför först godkänna ett kostnadsförslag. Det braiga var dock att denna lilla bilverkstad sköter allt snacket - de ringde bärgaren åt oss och de tjaffsar med leverantören av den felaktiga grejen.

Jag har också pratat med försäkringsbolaget, så nu kan vi i alla fall hyra bil om det skulle behövas. Skönt att det är sportlov, så kanske det inte behövs. För en gångs skull känns det som om de flesta människor är väldigt vettiga - både försäkringsbolaget och verkstaden har varit så smidiga att prata med. Nu tänker jag inte bekymra mig mer om detta, utan det får bli som det blir. Hoppas bara att det inte tar hela veckan innan det är fixat.

Sedan i fredags har barnen verkligen inte betett sig sjukt alls. Skönt, men samtidigt frustrerande att inte kunna ge sig iväg och göra något - de har fortfarande några ej intorkade koppor. Lördagen ägnade vi istället åt att flytta in alla barnens leksaker, ett skrivbord och en soffa i deras nya lekrum. Det kommer att bli jättefint - när vi lyckats ta oss till IKEA för att inhandla det sista. Därefter flyttade vi deras sängar till gästrummet, så att vi skulle kunna börja riva tapeter i det blivande sovrummet också. Sicken eländig tapet! Den går bara att riva ner i ytte-pytte-små bitar i taget. Så tröstlöst! Vi jobbade på alla fyra i olika etapper, men det lär ta tid innan det går att gå över i spacklingsfasen.

I går kväll var det sedan melodifestivalen. V hade sedan länge siktat in sig på att få se den, så jag vek mig och godkände uppesittande tills alla bidrag var genomsjungna. Efteråt var hon nästan besviken - det var ingen mer än Shirley Clamp som hade godkänd klänning, och ingen låt var särskilt fin. Jag och L höll på Emilia, men V rynkade på näsan, och bestämde sig väl aldrig riktigt, utan nöjde sig med att gå och lägga sig.

Jag skulle spela på tidiga gudstjänsten idag, och G var så klart präst på både den och familjegudstjänsten klockkan 11. För att klara av detta hade vi bokat frukost hos familjen F för barnen, och därefter skulle de kunna följa med dem direkt till familjegudstjänsten. Problemet var bara kopporna. L & V hade två var som fortfarande var vätskefyllda i morse (nu tror jag att de håller på att ge sig), och vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Alltså ringde jag sjukvårdsupplysningen:
-Det smittar så länge de har koppor som inte torkat, sa syster Inger.
-Även om det bara är två?
-Ja, även om det bara är en enda.
Jag framförde hennes budskap, och sa att jag alltså skulle komma och hämta barnen hos fam, F när jag kom från kyrka ett. Storvrål. L gick och gömde sig:
- Jag vill inte vara sjuk mer!
Jag gav inte upp, utan gick till internet och kollade ett antal hemsidor, alla med lite olika svar, men till slut bestämde jag mig för att det inte kunde vara så farligt att låta dem gå till kyrkan. På sjukvårdsupplysningens hemsida stod det att det smittar från några dagar före tills c:a fem dagar efter att de första kopporna kommit. På en annan sida stod det att man kunde börja vistas bland folk så snart allmäntillståndet var OK, och på en tredje att det bara smittade tills  kopporna började torka. Barnen fick som förhållningsorder att inte hälsa på småbarn och inte nysa på några över huvud taget.

I kyrkan träffade vi sedan en annan mamma till vattkoppesjukt barn, och hon hade också pratat med sjukvårdsupplysningen. Till henne hade de sagt att enligt nya rön så smittade det bara tills de första kopporna börjat torka. Vem ska man tro på? Man blir ju knollrig i huvudet!

(Nu råkade det vara så att det i kyrkan fanns en liten söt flicka som inte haft vattenkoppor, men vars föräldrar gärna ville att hon skulle få det, så lyckan blev total för barnen: De blev erbjudna att sitta och hålla denna lilla bebis... Trevligt att man kunde glädja någon med att komma dit icke helt osmittandes.)

Idag var det min tur att jobba, och maken fick ta hand om de allt friskare barnen. Det kändes som att det vände helt igår - kanske var det snöns distraherande effekt som gjorde verkan. Vi gick ut, trots att det gör ont att ta på vantar på koppiga händer, och trots att det skulle kunna råka komma någon som fick se hur de såg ut. Det var ju inga mängder snö, men det gick att göra stora snöbollar, och med hjälp av dem byggde jag en vall vid vägen, så att barnen kunde utnyttja den nerförsbacke vi har i trädgården till att åka stjärtlapp på (eller T-stjärt, som V säger - något slags kompromiss mellan t-fat och stjärtlapp?). Annars slutar backen lämpligt nog nere på vägen i en skymd kurva... Efter två timmar var snön utsliten, och vi gick in.

Eftermiddagen ägnade jag delvis åt att prata med sjukvårdsupplysningen om en misstänkt koppa i V:s öga. Jag hade nöjt mig med "Man kan inte få koppor i ögat" som svar, men det kunde hon i andra änden inte säga, utan det slutade med ett läkarbesök strax efter fyra. Vi fick värsta gräddfilen in - inget köande i receptionen eller väntande i väntrummet, utan raka vägen in på ett undersökningsrum för att inte smitta någon. Efter en stund kom doktor J, och han tittade och tittade - ingen blödning, ingen inflammation och troligen ingen koppa heller, utan något slags irritation bara. Skönt att det inte var inflammation; då hade jag nog blivit vansinnig - våra barns ögoninflammationer har aldrig varit annat än långvariga, segdragna varianter!

I morse var det ganska spännande på småvägarna - dimma och snömodd är ingen ultimat kombination. Jag kom i alla fall fram utan några som helst dikeskontakter. Sedan packade vi i princip genast in alla eleverna i bussar och åkte till Prästsjön för att åka skridskor. Underbart härligt, trots den lite väl fuktiga luften. Isen var ganska våt, men det var annars jättefin is. En upplogad rektangel för bandyspel och en 400 meter lång bana för alla oss som mest bara ville åka gjorde att barnen blev perfekt utspridda = minimal risk för slagsmål... Många varv runt banan blev det, och på slutet körde vi lite tävling - först ett varv, och så ett varv till, och sedan ett till - så mycket konditionsträning var det längesedan jag fick! Det känns i benen...

-Nu har det så att säga brutit ut! hälsade mig maken när jag kom hem från jobbet igår. I lördags upptäckte vi prickar på V också, så vi var redan inställda på att vabba en vecka till. Däremot trodde vi ju att L höll på att bli frisk - massorna av små prickar på magen hade liksom nästan försvunnit. Tydligen hörde de bara till ett förstadium. Nu har det kommit STORA jätteblaffor på alla de ställen där det satt små prickar förut. Som tur är lider hon inte särskilt av dem. De kliar inte så mycket, och hon tar det hela med jämnmod.

Värre är det med syrran. Hon har ganska många hon med, och de kliar. De kliar så mycket att hon inte kunnat sova i natt. Kanske någon liten stund, men inte länge. Det hade i sin tur, naturligtvis, viss inverkan även på hennes stackars föräldrars sömn... När V sedan klev upp från madrassen på morgonen (vi hade båda barnen på golvet i vårt sovrum, inte främst för vattkoppornas skull, utan för att vi la golv i deras nya lekrum hela kvällen) påbörjade hon ett ylande som sedan höll i ända tills för en liten stund sedan. Hon satt i badet och ylade, hon satt vid frukostbordet och skrek som en bebis. Säkert för att det kliar, och säkert mest för att hon är jättetrött, men också för att hon är så ledsen för att hon är prickig. Det är helt enkelt inte snyggt! När hon badat för andra gången idag hävde hon sig upp på handfatet för att titta i spegeln, och när hon fick syn på sitt ansikte brast hon ut i hjärtskärande gråt. Det är faktiskt inte helt lätt att hålla sig för skratt då.

V verkar ha fått de riktiga prickarna med en gång i alla fall, så kanske kan man hinna jobba en vanlig vecka innan det är dags för sportlov. Den här veckan kör vi lite varannnan dag.