Frisk luft
Idag var det min tur att jobba, och maken fick ta hand om de allt friskare barnen. Det kändes som att det vände helt igår - kanske var det snöns distraherande effekt som gjorde verkan. Vi gick ut, trots att det gör ont att ta på vantar på koppiga händer, och trots att det skulle kunna råka komma någon som fick se hur de såg ut. Det var ju inga mängder snö, men det gick att göra stora snöbollar, och med hjälp av dem byggde jag en vall vid vägen, så att barnen kunde utnyttja den nerförsbacke vi har i trädgården till att åka stjärtlapp på (eller T-stjärt, som V säger - något slags kompromiss mellan t-fat och stjärtlapp?). Annars slutar backen lämpligt nog nere på vägen i en skymd kurva... Efter två timmar var snön utsliten, och vi gick in.
Eftermiddagen ägnade jag delvis åt att prata med sjukvårdsupplysningen om en misstänkt koppa i V:s öga. Jag hade nöjt mig med "Man kan inte få koppor i ögat" som svar, men det kunde hon i andra änden inte säga, utan det slutade med ett läkarbesök strax efter fyra. Vi fick värsta gräddfilen in - inget köande i receptionen eller väntande i väntrummet, utan raka vägen in på ett undersökningsrum för att inte smitta någon. Efter en stund kom doktor J, och han tittade och tittade - ingen blödning, ingen inflammation och troligen ingen koppa heller, utan något slags irritation bara. Skönt att det inte var inflammation; då hade jag nog blivit vansinnig - våra barns ögoninflammationer har aldrig varit annat än långvariga, segdragna varianter!
I morse var det ganska spännande på småvägarna - dimma och snömodd är ingen ultimat kombination. Jag kom i alla fall fram utan några som helst dikeskontakter. Sedan packade vi i princip genast in alla eleverna i bussar och åkte till Prästsjön för att åka skridskor. Underbart härligt, trots den lite väl fuktiga luften. Isen var ganska våt, men det var annars jättefin is. En upplogad rektangel för bandyspel och en 400 meter lång bana för alla oss som mest bara ville åka gjorde att barnen blev perfekt utspridda = minimal risk för slagsmål... Många varv runt banan blev det, och på slutet körde vi lite tävling - först ett varv, och så ett varv till, och sedan ett till - så mycket konditionsträning var det längesedan jag fick! Det känns i benen...
Eftermiddagen ägnade jag delvis åt att prata med sjukvårdsupplysningen om en misstänkt koppa i V:s öga. Jag hade nöjt mig med "Man kan inte få koppor i ögat" som svar, men det kunde hon i andra änden inte säga, utan det slutade med ett läkarbesök strax efter fyra. Vi fick värsta gräddfilen in - inget köande i receptionen eller väntande i väntrummet, utan raka vägen in på ett undersökningsrum för att inte smitta någon. Efter en stund kom doktor J, och han tittade och tittade - ingen blödning, ingen inflammation och troligen ingen koppa heller, utan något slags irritation bara. Skönt att det inte var inflammation; då hade jag nog blivit vansinnig - våra barns ögoninflammationer har aldrig varit annat än långvariga, segdragna varianter!
I morse var det ganska spännande på småvägarna - dimma och snömodd är ingen ultimat kombination. Jag kom i alla fall fram utan några som helst dikeskontakter. Sedan packade vi i princip genast in alla eleverna i bussar och åkte till Prästsjön för att åka skridskor. Underbart härligt, trots den lite väl fuktiga luften. Isen var ganska våt, men det var annars jättefin is. En upplogad rektangel för bandyspel och en 400 meter lång bana för alla oss som mest bara ville åka gjorde att barnen blev perfekt utspridda = minimal risk för slagsmål... Många varv runt banan blev det, och på slutet körde vi lite tävling - först ett varv, och så ett varv till, och sedan ett till - så mycket konditionsträning var det längesedan jag fick! Det känns i benen...
Kommentarer
Trackback
