Förskolestart
Det har nu gått två hela arbetsveckor sedan E äntligen fick börja i förskolan - något han sett fram emot en liten tid. Syrrorna har nämligen tutat i honom att han när han börjar på dagis skulle få köra traktorer och få kompisar.
Vad kompisar är vet vi fortfarande inte riktigt om han förstått, men han har fått sådana i alla fall. Det var typ tredje dagen han var där som någon i personalen berättade när jag kom för att hämta, att E hade pekat på en av de andra kompisarna och sagt "V, min kompis".
Köra traktor har han också fått göra. Och klättra i träd och köra motorcykel. Dessutom finns det kuddar att hoppa på, ett stort leksaksgarage och en hel del bilar - i stort sett ett verkligt drömställe för vår lille fordonsfantast. (Dock saknas helikoptrar...- inget kan vara perfekt.)
E tycks älska att vara på dagis. När jag kommit för att hämta honom har han bara följt med motvilligt, och ett par av gångerna har hans lilla underläpp åkt ut och darrat på ett så där alldeles underbart sött sätt. Gråter gör han nämligen inte där - han hade trillat med traktorn och rispat sig ute en dag. Fröknarna hade sett, och trodde att det nog gjort ganska ont, men han hade inte sagt ett knäpp.
Ett problem är att E tror att han bestämmer det mesta. Alltså tycker han att han kan bestämma även när han ska gå till dagis. Det har gett mig nackspärr. Han vill nämligen sällan gå när vi ska gå, för då vill han leka med sina bilar, eller titta på Rory på tv:n, eller något annat världsviktigt. Vår stora tvillingvagn har efter många trogna år havererat, så enda varianten (förutom att köra bil, och det känns lite väl latmaskigt) har varit att sätta upp E på axlarna och trava på med J i den lilla vagnen. Jag tror att det löser sig så småningom. I onsdags gick han i alla fall hem, och annars måste det ju vara rätt hyfsad träning för mig - jag brukar i alla fall vara rejält svettig när jag kommer fram.
Vad kompisar är vet vi fortfarande inte riktigt om han förstått, men han har fått sådana i alla fall. Det var typ tredje dagen han var där som någon i personalen berättade när jag kom för att hämta, att E hade pekat på en av de andra kompisarna och sagt "V, min kompis".
Köra traktor har han också fått göra. Och klättra i träd och köra motorcykel. Dessutom finns det kuddar att hoppa på, ett stort leksaksgarage och en hel del bilar - i stort sett ett verkligt drömställe för vår lille fordonsfantast. (Dock saknas helikoptrar...- inget kan vara perfekt.)
E tycks älska att vara på dagis. När jag kommit för att hämta honom har han bara följt med motvilligt, och ett par av gångerna har hans lilla underläpp åkt ut och darrat på ett så där alldeles underbart sött sätt. Gråter gör han nämligen inte där - han hade trillat med traktorn och rispat sig ute en dag. Fröknarna hade sett, och trodde att det nog gjort ganska ont, men han hade inte sagt ett knäpp.
Ett problem är att E tror att han bestämmer det mesta. Alltså tycker han att han kan bestämma även när han ska gå till dagis. Det har gett mig nackspärr. Han vill nämligen sällan gå när vi ska gå, för då vill han leka med sina bilar, eller titta på Rory på tv:n, eller något annat världsviktigt. Vår stora tvillingvagn har efter många trogna år havererat, så enda varianten (förutom att köra bil, och det känns lite väl latmaskigt) har varit att sätta upp E på axlarna och trava på med J i den lilla vagnen. Jag tror att det löser sig så småningom. I onsdags gick han i alla fall hem, och annars måste det ju vara rätt hyfsad träning för mig - jag brukar i alla fall vara rejält svettig när jag kommer fram.
Klättrande
Det är spännande här hemma nu för tiden. J känner inte av några som helst gränser när det gäller just någonting, och framför allt inte när det handlar om att ta sig upp. I helgen fick det, tillsammans med hans enorma intresse för mat, hjärnskakning som följd, när han missbedömde avståndet mellan en stol och bordet när han var på väg att förse sig med lite mer frukost. Han föll ner mellan möblerna och landade på huvudet. En liten stund senare spydde han, och det blev en förmiddag på akuten istället för det planerade gudstjänstbesöket. Efter någon timme piggnade han i alla fall till, och resten av konvalecenstiden (12 h - vi körde på miniminivån...) fick vi hårdbevaka honom för att han själv inte brydde sig nämnvärt om att han var ålagd att ta det lugnt.
Han tycks inte ha lärt sig just något av händelsen, för han klättrar precis lika mycket, eller faktiskt ännu mer, än innnan. Igår såg jag honom göra ett riktigt bra försök att klättra på köksluckorna - de är släta... Jag kände mig mycket tacksam för att vi inte har kvar vårt gamla kök, där kökshandtagen, om man tänker tillbaka på dem, faktiskt var utmärkta trappsteg.
När jag borstade mina tänder i morse hörde jag att E öppnade grinden till trappan här uppe, så jag rusade ut från toan för att hejda J från att gå ner. Det hann jag inte. Han var sisådär 6-7 steg ner i trappan, på smala sidan, och tänkte inte alls stanna. Istället fick jag snällt gå ner bredvid honom, och då höll han vänligt min hand. När vi kom ner vände han gärna om och gick upp igen.
Det är så här några månader, säger alla. Jag vet att L klättrade upp på köksluckorna för att nå mangochutneyburken och slicka i sig det som satt fast runt locket när hon var liten, men annars klättrade de små damerna just ingenting. E klättrade, men i alla fall bara på saker som man kunde räkna ut gick att klättra på. V var två år när hon klättrade ur sin spjälsäng - jag undrar om det kommer att dröja så länge innan J gör det. Med hans hävarmsstyrka handlar det nog bara om vilja, och det har han mycket. Som tur är gillar han fortfarande att lägga sig för att sova på kvällen, så det kanske aldrig blir aktuellt...
Han tycks inte ha lärt sig just något av händelsen, för han klättrar precis lika mycket, eller faktiskt ännu mer, än innnan. Igår såg jag honom göra ett riktigt bra försök att klättra på köksluckorna - de är släta... Jag kände mig mycket tacksam för att vi inte har kvar vårt gamla kök, där kökshandtagen, om man tänker tillbaka på dem, faktiskt var utmärkta trappsteg.
När jag borstade mina tänder i morse hörde jag att E öppnade grinden till trappan här uppe, så jag rusade ut från toan för att hejda J från att gå ner. Det hann jag inte. Han var sisådär 6-7 steg ner i trappan, på smala sidan, och tänkte inte alls stanna. Istället fick jag snällt gå ner bredvid honom, och då höll han vänligt min hand. När vi kom ner vände han gärna om och gick upp igen.
Det är så här några månader, säger alla. Jag vet att L klättrade upp på köksluckorna för att nå mangochutneyburken och slicka i sig det som satt fast runt locket när hon var liten, men annars klättrade de små damerna just ingenting. E klättrade, men i alla fall bara på saker som man kunde räkna ut gick att klättra på. V var två år när hon klättrade ur sin spjälsäng - jag undrar om det kommer att dröja så länge innan J gör det. Med hans hävarmsstyrka handlar det nog bara om vilja, och det har han mycket. Som tur är gillar han fortfarande att lägga sig för att sova på kvällen, så det kanske aldrig blir aktuellt...
Tre-åringsassociationer
Vi var ute på promenad, pojkarna och jag.
-Vi går till R, sa E.
-Men R är ju död, sa jag. Kommer du inte ihåg?
-Va? sa E. Han är halvdöv efter alla sommarens öroninflammationer.
-R är ju död. Hon finns inte här längre.
-Va?
-R är död, sa jag lite högre. Hörde du vad jag sa? E är ensam nu. Vi kan gå till E.
-R är död. R åkte till sjukhuset. Jag har ont i örat.
E var ju med mig den eftermiddagen när R dog, när vi pratade med E och fick höra att R åkt till sjukhuset, men att han snart skulle hämta henne. Jag undrar vad E tänker om sjukhus nu... - mer än att han vet att det är där han får medicin när han har ont i öronen. Sannolikt är det helt okomplicerat i hans huvud, men när han kopplar R:s död till sitt öra börjar man ju undra...
Vi gick till E och tittade till gräsklipparen och fick en liten pratstund i alla fall. Det kommer att vara så fruktansvärt omt utan R, men det är inte illa att ha en farbror E med traktor och gräsklippare!
-Vi går till R, sa E.
-Men R är ju död, sa jag. Kommer du inte ihåg?
-Va? sa E. Han är halvdöv efter alla sommarens öroninflammationer.
-R är ju död. Hon finns inte här längre.
-Va?
-R är död, sa jag lite högre. Hörde du vad jag sa? E är ensam nu. Vi kan gå till E.
-R är död. R åkte till sjukhuset. Jag har ont i örat.
E var ju med mig den eftermiddagen när R dog, när vi pratade med E och fick höra att R åkt till sjukhuset, men att han snart skulle hämta henne. Jag undrar vad E tänker om sjukhus nu... - mer än att han vet att det är där han får medicin när han har ont i öronen. Sannolikt är det helt okomplicerat i hans huvud, men när han kopplar R:s död till sitt öra börjar man ju undra...
Vi gick till E och tittade till gräsklipparen och fick en liten pratstund i alla fall. Det kommer att vara så fruktansvärt omt utan R, men det är inte illa att ha en farbror E med traktor och gräsklippare!
Sorgligt
Vi fick ett oväntat dödsbud idag. Vår älskade tant R fick igår åka till akuten, och hon kom inte hem igen. Jag är så ledsen! Vi har bara känt R och hennes man sedan vi flyttade hit, men under de sex åren har de, och allra särskilt R, blivit en viktig del i våra liv. Hon har lagat våra kläder, passat våra barn, försett oss med kantareller och björnbärssylt, sytt kläder på beställning - både till utklädning och fest, barn, dockor och nallar, och dessutom varit en verkligt god vän att prata med. Det kommer att bli så tomt!
När vi städade tidigare idag städade jag också undan alla massor med bilar E kör runt med - de flesta har han långtidslånat av R, som brukade byta ut några varje tisdag hon var här och barnvaktade förra året. Hur ska han förstå att han inte kommer att få träffa R igen och vad det är som hänt?
Vi satt och pratade om döden när vi ätit färdigt. Vi vet aldrig, och det är så fel att säga att livet ska vara en viss längd. Vi kan bara vara tacksamma för varje dag vi får leva, och lämna resten till honom som VET. Vet vad vi slipper, vet vad som väntar, vet vad vi inte vet.
När vi städade tidigare idag städade jag också undan alla massor med bilar E kör runt med - de flesta har han långtidslånat av R, som brukade byta ut några varje tisdag hon var här och barnvaktade förra året. Hur ska han förstå att han inte kommer att få träffa R igen och vad det är som hänt?
Vi satt och pratade om döden när vi ätit färdigt. Vi vet aldrig, och det är så fel att säga att livet ska vara en viss längd. Vi kan bara vara tacksamma för varje dag vi får leva, och lämna resten till honom som VET. Vet vad vi slipper, vet vad som väntar, vet vad vi inte vet.
