Klättrande
Det är spännande här hemma nu för tiden. J känner inte av några som helst gränser när det gäller just någonting, och framför allt inte när det handlar om att ta sig upp. I helgen fick det, tillsammans med hans enorma intresse för mat, hjärnskakning som följd, när han missbedömde avståndet mellan en stol och bordet när han var på väg att förse sig med lite mer frukost. Han föll ner mellan möblerna och landade på huvudet. En liten stund senare spydde han, och det blev en förmiddag på akuten istället för det planerade gudstjänstbesöket. Efter någon timme piggnade han i alla fall till, och resten av konvalecenstiden (12 h - vi körde på miniminivån...) fick vi hårdbevaka honom för att han själv inte brydde sig nämnvärt om att han var ålagd att ta det lugnt.
Han tycks inte ha lärt sig just något av händelsen, för han klättrar precis lika mycket, eller faktiskt ännu mer, än innnan. Igår såg jag honom göra ett riktigt bra försök att klättra på köksluckorna - de är släta... Jag kände mig mycket tacksam för att vi inte har kvar vårt gamla kök, där kökshandtagen, om man tänker tillbaka på dem, faktiskt var utmärkta trappsteg.
När jag borstade mina tänder i morse hörde jag att E öppnade grinden till trappan här uppe, så jag rusade ut från toan för att hejda J från att gå ner. Det hann jag inte. Han var sisådär 6-7 steg ner i trappan, på smala sidan, och tänkte inte alls stanna. Istället fick jag snällt gå ner bredvid honom, och då höll han vänligt min hand. När vi kom ner vände han gärna om och gick upp igen.
Det är så här några månader, säger alla. Jag vet att L klättrade upp på köksluckorna för att nå mangochutneyburken och slicka i sig det som satt fast runt locket när hon var liten, men annars klättrade de små damerna just ingenting. E klättrade, men i alla fall bara på saker som man kunde räkna ut gick att klättra på. V var två år när hon klättrade ur sin spjälsäng - jag undrar om det kommer att dröja så länge innan J gör det. Med hans hävarmsstyrka handlar det nog bara om vilja, och det har han mycket. Som tur är gillar han fortfarande att lägga sig för att sova på kvällen, så det kanske aldrig blir aktuellt...
Han tycks inte ha lärt sig just något av händelsen, för han klättrar precis lika mycket, eller faktiskt ännu mer, än innnan. Igår såg jag honom göra ett riktigt bra försök att klättra på köksluckorna - de är släta... Jag kände mig mycket tacksam för att vi inte har kvar vårt gamla kök, där kökshandtagen, om man tänker tillbaka på dem, faktiskt var utmärkta trappsteg.
När jag borstade mina tänder i morse hörde jag att E öppnade grinden till trappan här uppe, så jag rusade ut från toan för att hejda J från att gå ner. Det hann jag inte. Han var sisådär 6-7 steg ner i trappan, på smala sidan, och tänkte inte alls stanna. Istället fick jag snällt gå ner bredvid honom, och då höll han vänligt min hand. När vi kom ner vände han gärna om och gick upp igen.
Det är så här några månader, säger alla. Jag vet att L klättrade upp på köksluckorna för att nå mangochutneyburken och slicka i sig det som satt fast runt locket när hon var liten, men annars klättrade de små damerna just ingenting. E klättrade, men i alla fall bara på saker som man kunde räkna ut gick att klättra på. V var två år när hon klättrade ur sin spjälsäng - jag undrar om det kommer att dröja så länge innan J gör det. Med hans hävarmsstyrka handlar det nog bara om vilja, och det har han mycket. Som tur är gillar han fortfarande att lägga sig för att sova på kvällen, så det kanske aldrig blir aktuellt...
Kommentarer
Trackback
