Förskolestart
Det har nu gått två hela arbetsveckor sedan E äntligen fick börja i förskolan - något han sett fram emot en liten tid. Syrrorna har nämligen tutat i honom att han när han börjar på dagis skulle få köra traktorer och få kompisar.
Vad kompisar är vet vi fortfarande inte riktigt om han förstått, men han har fått sådana i alla fall. Det var typ tredje dagen han var där som någon i personalen berättade när jag kom för att hämta, att E hade pekat på en av de andra kompisarna och sagt "V, min kompis".
Köra traktor har han också fått göra. Och klättra i träd och köra motorcykel. Dessutom finns det kuddar att hoppa på, ett stort leksaksgarage och en hel del bilar - i stort sett ett verkligt drömställe för vår lille fordonsfantast. (Dock saknas helikoptrar...- inget kan vara perfekt.)
E tycks älska att vara på dagis. När jag kommit för att hämta honom har han bara följt med motvilligt, och ett par av gångerna har hans lilla underläpp åkt ut och darrat på ett så där alldeles underbart sött sätt. Gråter gör han nämligen inte där - han hade trillat med traktorn och rispat sig ute en dag. Fröknarna hade sett, och trodde att det nog gjort ganska ont, men han hade inte sagt ett knäpp.
Ett problem är att E tror att han bestämmer det mesta. Alltså tycker han att han kan bestämma även när han ska gå till dagis. Det har gett mig nackspärr. Han vill nämligen sällan gå när vi ska gå, för då vill han leka med sina bilar, eller titta på Rory på tv:n, eller något annat världsviktigt. Vår stora tvillingvagn har efter många trogna år havererat, så enda varianten (förutom att köra bil, och det känns lite väl latmaskigt) har varit att sätta upp E på axlarna och trava på med J i den lilla vagnen. Jag tror att det löser sig så småningom. I onsdags gick han i alla fall hem, och annars måste det ju vara rätt hyfsad träning för mig - jag brukar i alla fall vara rejält svettig när jag kommer fram.
Vad kompisar är vet vi fortfarande inte riktigt om han förstått, men han har fått sådana i alla fall. Det var typ tredje dagen han var där som någon i personalen berättade när jag kom för att hämta, att E hade pekat på en av de andra kompisarna och sagt "V, min kompis".
Köra traktor har han också fått göra. Och klättra i träd och köra motorcykel. Dessutom finns det kuddar att hoppa på, ett stort leksaksgarage och en hel del bilar - i stort sett ett verkligt drömställe för vår lille fordonsfantast. (Dock saknas helikoptrar...- inget kan vara perfekt.)
E tycks älska att vara på dagis. När jag kommit för att hämta honom har han bara följt med motvilligt, och ett par av gångerna har hans lilla underläpp åkt ut och darrat på ett så där alldeles underbart sött sätt. Gråter gör han nämligen inte där - han hade trillat med traktorn och rispat sig ute en dag. Fröknarna hade sett, och trodde att det nog gjort ganska ont, men han hade inte sagt ett knäpp.
Ett problem är att E tror att han bestämmer det mesta. Alltså tycker han att han kan bestämma även när han ska gå till dagis. Det har gett mig nackspärr. Han vill nämligen sällan gå när vi ska gå, för då vill han leka med sina bilar, eller titta på Rory på tv:n, eller något annat världsviktigt. Vår stora tvillingvagn har efter många trogna år havererat, så enda varianten (förutom att köra bil, och det känns lite väl latmaskigt) har varit att sätta upp E på axlarna och trava på med J i den lilla vagnen. Jag tror att det löser sig så småningom. I onsdags gick han i alla fall hem, och annars måste det ju vara rätt hyfsad träning för mig - jag brukar i alla fall vara rejält svettig när jag kommer fram.
Kommentarer
Trackback
