Avkoppling - och inte
I helgen har jag varit på semester, eller åtminstone inte varit hemma. E och jag tog en tripp till Uppsala i samband med Frimodig kyrkas årsmöte. Det var avkopplande på flera sätt, men jobbigt på andra. Att åka tåg med en sjumånadersbebis var helt klart inte enbart avkopplande, även om det gick väldigt bra. (Man lär sig att be om hjälp, för det är en nödvändighet när man behöver fälla en barnvagn och fixa in den i ett trångt utrymme samtidigt som man har gossebarnet hängande på armen och en tung ryggsäck på ryggen.) Ren avkoppling var det däremot att komma fram och bli servad på alla sätt av svärmor och svärfar - god mat, barnpassning, trevligt umgänge och en hel del annat.
Det var inte särskilt avkopplande att E första natten borta drabbades av värsta magknipet och skrek, varvat med gnyende, i en dryg timme mitt i natten. Vad tar man sig till? Jobbigt! De andra nätterna sov han gott, men magen gjorde sig påmind flera gånger dagtid, och själva orsaken löste sig inte förrän fem minuter innan vi anlände till Göteborgs central på hemvägen, då han med stort besvär lyckades fylla en blöja - vilken jag naturligtvis inte kunde byta då (om jag inte skulle missat mitt tåg).
Mycket avkopplande och väldigt roligt var mitt livs första, men förhoppningsvis inte sista, besök på en etiopisk restaurang. Tillsammans med fem andra årsmötesdeltagare (av vilka jag tidigare bara kände en hyfsat väl) i vitt skilda åldrar åt jag på fredagskvällen smarriga pepparsåser på injera. (Både pepparsås och injera har jag ätit vid flera tillfällen tidigare, men aldrig på restaurang.) Med fingrarna på gemensamma tallrikar blir det gemenskap på hög nivå - en fantastisk måltid!
Så var det själva årsmötesdagen. Mycket bra föredrag gav inspiration, mod och bättre kunskap, umgänget i pauserna gav nya kontakter och roliga återseenden och själva årsmötet gav en något fadd eftersmak på grund av vår lokalavdelnings oförberedda ombudsutseende. I huvudsak ändå en mycket positiv dag. Dock var jag inte i form alls. Det började så fort jag satt mig i salen, och en man på raden bakom böjde sig fram och tackade för mina minnesord om pappa. Tårar, tårar, tårar. Sedan kom någon annan och frågade:
-Hur går det? Vad ska man svara?
-Det går oftast väldigt bra, men det är jobbigt, sa jag till honom som frågade, och till alla andra som sedan kom och ställde samma fråga. Den dagen var det mer jobbigt än bra på sorgfronten. Jag hade velat prata med pappa efteråt, rapportera om allt och diskutera med honom om framtiden. Han var stolt över att jag engagerade mig i kyrkopolitiken, han trodde att jag hade något att bidra med där och det var så skönt att få den uppbackningen. Jag antar att mitt engagemang kommer tillbaka, att jag kommer att orka börja tänka, tycka och formulera igen, men just nu går det inte.
