Pingst

Minibarnkören skulle sjunga idag i kyrkan. De är 11 små gullungar på övningarna, som jag denna vår vikarierat som ledare för. Av de elva är det bara en gosse, och han sjunger bara om ingen tittar på honom. Övriga tio sjunger gärna, helst solo. I förväg hade tre flickor anmält att de var bortresta denna söndag. Det kändes, trots att de tre hör till dem som alltid kommer i vanliga fall, som att läget var ganska lugnt - alla övriga åtta kunde ju inte gärna falla ifrån, även om jag i förväg räknat bort gossen. Nej, åtminstone inte två av dem, för jag visste ju att L & V skulle vara med. Nå, på övningen i tisdags fördelades solouppdragen bland de sju, och en flicka sa t.o.m.:

-Jag kommer i alla fall, för min mamma har inte sagt att jag inte kan. I fredags eftermiddag ringde dock just den mamman och sa att dottern inte kom. Inget tyvärr, ingen anledning. Typ tjugo minuter senare plingade mobilen till av ett SMS:

-Jag har glömt att tala om att tjejerna inte kommer på söndag.

BLÖRK! Fyra barn kvar, och då visste jag av tidigare erfarenhet att den ena sällan kommer. Jag tänkte att hon nog skulle kunna komma om jag såg till att hämta henne, men luften gick ur mig helt, och jag kände inte för att göra några ytterligare ansträngningar. Varför gör de så här? Föräldrarna, alltså! Jag fattar ju med lilltån att det inte är barnen som är upptagna, utan föräldrarna som helt enkelt inte har lust att prioritera att få iväg barnen till kyrkan. Ja, barnen - jag tycker inte att det handlar om uppsjungning för föräldrarna, utan om gudsjänstmusik som är viktig. Har vi planerat in barnkörsång en söndag, så behövs BARNEN. Det är jätteroligt om föräldrarna passar på att göra ett av årets få gudstjänstbesök, men det är inte det viktigaste. Datumen för vårens sång delade jag ut i januari, så man kan inte gärna skylla på att det varit annat inbokat - då hade de väl ändå sagt till lite tidigare? Jag började genast fundera på morötter, hot och andra åtgärder för framtiden, men lämnade sedan allt därhän, för till hösten är jag inte inblandad längre.

 

Hur som helst förberedde jag mina flickor på att de sannolikt skulle få sjunga själva, och så blev det också. De sjöng jättefint för den ganska lilla skara som var samlad för att fira gudstjänst. Jag vill inte bli ledsen över att det blir så här, det är inte för min skull de ska komma. Jag vill inte bli arg heller, men något blir jag ju. Besviken, kanske. Pingstdagen är sämre än de flesta andra söndagar här kyrkogångsmässigt. Ett år sjöng vi med kyrkokören; då var församlingen extremt lätträknad, så det var ju tur att kören var där. Jag kanske kan skylla på det? Fel söndag, helt enkelt, men det känns ju urfånigt. Pingstdagen är ju en högtidsdag i kyrkan, nog måste man kunna ha körsång en sådan dag? Ikväll har vi musikgudstjänst med kyrkokörerna. Det återstår att se om det kommer några fler än de närmast sörjande då...

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0